CAN YOU HEAR ME? MUSIC FROM DEAF CLUB
Samlings LP
(Sam)

DEAD KENNEDYS
Fresh Fruit For Rotting Vegetables
(Planet)

WANNA BUY A BRIDGE
SamlingsLP
(Rough Trade/SAM)

NO-COWBOYS
SamlingsLP
(spec Rcds/SAM)

Veckans skumma skivpåse innehåller en samling sällsynt vilda blommor. Jag tänker inte gräva mig djupare ner i myllan för att kolla respektives rötter. Redan på kronbladen kan man lätt notera att samtlig musik härstammar från senare 70-tal.
Dead Kennedys, med sitt i vissa kretsar anstötliga namn, gör faktiskt sin starkaste insats på samlingsplattan från Deaf club, vilken även rymmer KGB, OFFS, MUTANTS, PINK SECTION och TUXEDOMOON. En punkig platta som tar tempen på musikscenen i San Franscisco under åren 78-79, innan klubben stängde. Men trots att det är tunga tongångar som ruskar våra huvuden, känns plattan ändå fräsch. Både D.K., och Pink Section gör skakande låtar.
Dead Kennedys platta har högsta tempo från första till sista spåret. En tät musik med ödsligt, men rockigt eko. Sångaren Jello Biafra har en röst son nervöst kan få kårarna att uppföra sig som korseld på din rygg. Han låter som en seriösare Fergal i Undertones, eller kanske som jag skulle vilja att Fergal sjöng. Nervigt, ösigt och skitbra. Och DKs texter hugger som machetas bland överklassens drinkbärare.
Rough Trades samlingsplatta är en utmärkt provkarta på vad bolaget har sysslat med under de senare åren. För oss som haft öronen åt det hållet är inte mycket nytt. Men för dig som länge undrat vad som egentligen händer finns här superchansen. 14 välkända RT-band bidrar med var sin låt. Stiff Little Fingers, Delta 5, Slits, Raincoats, Essential Logic, Pop Group, Spizz Energi, Kleenex, Cabaret Voltaire m fl kör sina mest kända låtar. En ypperlig chans som ingen nyfiken bör eller kan missa.
No-Cowboys är veckans skummaste platta. I en plastmapp ligger två färgade blad nedstoppade tillsammans med en alldeles utsökt elegant experimentell platta. Visserligen en i raden, men låter det så här bra lär jag aldrig tröttna. Jag tvivlar på att det här är en samlingsplatta. Sångerskan Susan Gogans spännande röst återkommer alltför ofta. Tack och lov, kanske, bland alla galna saxar, virvlande trummor och envisa gitarrer. Med lite mer information på skivomslaget hade jag kunnat berätta lite till. Nu återstår bara ett intensivt lyssnande. Och gärna det med såna här melodier. No-Cowboys är en markering mot någonting, för något positivt.