JOHN LENNON & YOKO ONO
Double fantasy
(Geffen)

Len(non) + Ono = Lenono.
Som om dom var 17, myyycket romantiska och gick omkring i lövskogen och ristade hjärtan i barken: John + Yoko = Sant.
Nästa vecka har dom sitt första stora gräl och John rusar ut i skogen med kniven och skär bort barken. Men en vecka senare ristar dom tillsammans ett nytt hjärta i ett annat träd.
Sångerna på ”Double Fantasy” är mycket privata. Världsfrånvända, kan man säja.
Men samtidigt oändligt sanna. Jag känner igen Lennons hjärtslag. Dom slår i takt med mina. Och Yokos är snarlika min käraste vän.
Det är sånger om vafan, ”I’m Losing You”, och sista droppen, ”I’m Moving On”. Om saaaaaaaaaaaknad, den där löjliga, vansinniga saknaden när ens kära gått och handlat i snabbköpet, ”Dear Yoko”. Eller man åkt och jobbat i en annan stad, och man bara vill åka hem igen, hela tiden, längtar bara hem under hela jobbet.
Och Yokos singelsång, ”Kiss Kiss Kiss”. En tonsatt orgasm, men hörd, upplevd med mannens öron. Den lyckligaste känslan nånsin, när man fungerar tillsammans, när rörelserna går i varann, precist, nafs i bröstvårtan, lätt-lätt bett i örat, lite där, varmare, mjukare, vått, våtare, till ens älskade kommer i ens famn som ett varmt, forsande Niagarafall.
LPn har också undertiteln ”Heart Play”. Den är ett spel mellan två hjärtan. John och Yoko ställer sina sånger mot varann och så dom kompletterar varann. Två sånger om varje känsla, händelse. Lika många sånger har dom skrivit, 7 var.
Det är lennonska ballader, liknande dom vi hört på flera tidigare plattor. Och som i förbifarten har han snott ihop den enklaste enkla rockmelodi, ”Dear Yoko”. En melodisk enkelhet som är det svåraste svåra att åstadkomma.
Det är onoska hickningar, tralalan, mjukhet, änglalik kvinnlighet i ”I’m Your Angel”, och bitsk rock.
Vilken humor hon har den kvinnan. Så mjuk hon kan vara, för att i nästa sekund vara lika jävla självsäkert envis. Så jävla kåt jag blir på henne. Vilken match mellan Yokos och Johns huven det måste vara. Har du varit kåt på insidan av en tjejs huve nån gång? Finns ingenting som det.
Ni alla fula pojkar som nu knäfaller för Lene Lovich och Nina Hagen. Ni borde ligga platt på magen för Yoko…
Kompet är perfekt också. Lite disco här. George Small som spelar piano som John själv brukade kompa sina ballader, men ändå lite till. En varm, fin, hoppfull sax när Yoko avslutar LPn med ”Hard Times Are Over”…
Det är som om tiden stått stilla, som om det inte gått fem år sen senaste plattan.
Lenono har ingenting nytt att komma med. Visst skulle jag väl vilja att dom utvecklats som en femårsplan eller gjort en ny politisk ”Some Time In New York City” — fast idag.
Men samtidigt sätter dom musik till mina känslor, alla känslor mellan kärlek — hat. Och vad mitt huve än tycker så tar mitt hjärta till sej ”Double Fantasy”.