JOE JACKSON BAND
Kåren Göteborg

Drygt 290 personer hade träffats för att lyssna på denna säregna man, som med uppstudsig fräckhet och innerlig värme sjunger om sina — våra — misslyckade och dåliga relationer.
In kommer han från kylan, med den tunga råa, fuktiga göteborgsluften hängandes i hans överrock och bredbrättade hatt. Med glimten i ögat och kanske med tanken att ”OK, det är bara 290, so what!” gav Joe och hans hejdukar en strålande spelning.
Musiken bestod denna kväll av en lagom blandning mellan gammalt och nytt och utstrålningen var total. Redan efter första låten ville publiken ha extranummer. Och Joe och hans hejdukar mös och slet sina respektive instrument. Med en salig kompott av rockmusik som soul, r’n’b, reggae blir detta Joe Jacksons alldeles egna musik ihop med hans ofta så sarkastiska texter.
— Mina polare trodde inte jag skulle bli något. Se på mig nu! Skall ni träffa mig får ni göra det ”On the Radio”.
Men samtidigt som han är besviken och sarkastisk mot de som har behandlat — och behandlar — honom illa, finns hela tiden en sorts öppen klarsynthet bakom den ärriga ytan. Ibland vill han få den oerhört påtaglig, som t ex i ”Fit” från senaste LPn. Musiken är i den låten föga märkvärdig, men i gengäld visar den upp en oerhört viktig och intelligent text.
Det är väldigt lätt att enbart inrikta sig på J.J. själv, men hans grupp är minst lika viktig i sammanhanget. Gary Sanford (gitarr), Dave Houghton (trummor) och Graham Maby (bas) är ingen rockgrupp i egentlig mening; snarare en enda liten tät rytmsektion som kompletterar varandra till fullo.
Dessutom sjunger de bra och lyfter upp refrängerna med härliga körer. Allt detta ger musiken intensitet, mjukhet, tja vad du vill. Så det är inte så konstigt att Mr. Jackson går omkring och småmyser på scen…
Och slutet då? Jodå! Ut försvann gruppen — kvar stod Joe liksom dröjande och naturligtvis helt medveten om att här skulle det bli extranummer. Tar sig till sist med släpande, långsamma steg och med en lätt axelryckning ut från scenen. den var förresten inte högre än en halv meter efter J.J.s egna önskemål!
Taktfasta handklapp, visslingar och hög stämning (akta er antidrogkoalitionen) och in kommer de igen för att denna gång slå ut Hasse Tellemar. Joe frågar oss i publiken vilka låtar vi vill höra. Så först kom Jimmy Cliffs ”The harder they come” och sedan ”Sunday Paper”, som de inte hade spelat på ett år… ändå så tajt!
…osså ut med bandet, J.J. dröjer kvar. Det kändes som han ville spela hela kvällen och det ville om inte annat — även vi. Nu blev det bara ytterligare ett nummer men vi älskade den här spelningen och jag tror att Joe och hans rytmboys gjorde det med oss. Joe visade att han är en fellow som står med båda benen på jorden och han gjorde oss varma och svettiga ända in i själen. På Rod Stewart i Scandinavium kommer 9 000 att frysa arslet av sig.