INTERMEZZO
Pansarjazz
(SOS)

MAGNUM BONUM
Hög hatt och låga skor
(Mercury)

NOICE
Bedårande barn av sin tid
(Sonet)

Intermezzo överraskar mig faktiskt med att göra sin underhållningsrock känsligare och personligare än jag trott gruppen förmå. Texterna är oftast vettiga betraktelser av inte bara hur det är att vara ung i Sverige idag utan även om hur det är att vara pensionär, hemmafru eller till och med galen.
Om man nu sjunger på svenska och dessutom besvärar sig med att skriva ut texterna på konvolutet bör de ju innehålla något. När jag ser Noice och Magnums texter önskar jag nästan att dom höll sig till engelska så slapp vi ta del av enfaldigheterna. Magnum Bonum skriver i varannan låt om hur trist det är att ragga tjejer kväll efter kväll och ständigt vakna upp i nya sängar.
Jo det är säkert ett helvete att behöva gå igenom. Men erfarenhet ger tydligen kunskap och med en nästan kuslig filosofisk skärpa fyrar grabbarna av: ”Spelar ingen roll hur du ser ut/ de e hur du är som vinner till slut/ Nu har jag fattat vad de e som gör mig kär…”
Noice är några år yngre och har ännu inte hunnit så långt bland alla släckta fyrar på erotikens ocean men dom lyckas med ungdomlig frenesi pricka de flesta blindskären ändå.
På debutskivan visade gruppen att ett utvecklat sinne för formen popmusik fanns. Denna egenproduktion avslöjar alla brister på ett genant sätt. Texterna är totalt distanslösa pubertetsvarianter av gamla utslitna Ugglateman. Titlar som ”Ut i natten”, ”Rockidol”, ”Du lever bara en gång” och ”Göra vad jag vill” säger allt och lite till. Musikaliskt är det tänkt att låta tätt, proffsigt och snärtigt.
Men jämfört med andra band med pop på hjärnan och bensin i blodet står dom stilla. Gyllene Tider, Skåne Noise och Docent Död kan obesvärat fräsa vidare på sina trimmade moppar.
När det gäller Magnum Bonum och Intermezzo kan inga anmärkningar angående skicklighet och teknik göras. Banden har en del gemensamt men Magnum passar säkert disco och rullskridskoåkarna som handsken.
Intermezzo spelar för alla dom som inte riktigt hittat någon musik sedan symfoni- och hårdrocken började dala. Men nu är ju det håra på väg tillbaka och Intermezzo är inte sena att hylla den nyligen bortgångna John Bonham på skivomslaget.