DAVITT SIGERSON
(Ze/Sonet)

Davitt Sidgerson gör rock för oss som snabbt närmar oss 35, men aldrig riktigt fattat att vi är över 20. Och det är nog det jag gillar på alla (ja, nästan alla) plattor som kommer från Ze — att dom säjer till en att man är inte död fast man är 35. Dom flesta andra sångare och grupper låter — oavsett ålder — så ansträngt ungdomliga. Zeartisterna fyller istället sin musik med erfarenheter. Sidgerson skriver inga märkvärdiga låtar.
Det är runt midnatt på New Yorks Manhattan. En taxi stannar i kvarteren kring Times Square. John Hiatt stiger ur. Nickar åt gorillan vid dörren och kilar in på det senaste, ”innesta” diskot.
Kan du föreställa dej det, kan du också föreställa dej hur Davitt Sidgerson låter.
Han gör rock som egentligen inte trivs på diskotek, men det går ju att dansa till den. Och så låter rocken sej smittas mer och mer.
Äkthet — plast. Och lutandet — än hit, än dit — däremellan. Fascination och lockelse, men samtidigt distans. Som när Davitt raggar upp ”en varm liten snygging, den tuffaste disco-drottningen i designade jeans” och smått skamfullt men också provokativt erkänner: ”Du, ja gillar å twista iblann, fortfarande”.
Balansgången på vulgaritetens knovliga och böljande lina.
Men Kjell Alinge, som säkert kommer att spela Davitt Sidgerson på radion, kallar säkert den här plattan för ”senti”.

PS. På omslaget ser förstås Davitt Sidgerson ut att vara betydligt närmare 20 än 35. Men det är en annan historia…