BLONDIE
Autoamerican
(Chrysalis)

Nu försöker de posera sig ännu närmre popeliten, Deborah Harry och Blondie. Men vägen de har valt kan också bli deras fall, ett så splittrat vägskäl som det här är samtidigt utan personlighet. Autoamerican blandar disco, salsa, middle-of-the-road-pop, sentimentala ballader och lite rock till en utslätad och ytlig massa.
Fast för en bilburen amerikansk lyssnare är det en bra kompott. Lättsmekta toner, varvat med pumpande rytmiska låtar. Gitarristen Chris Stein och organisten Jimmy Destri fortsätter skriva de flesta låtarna. Stein bidrar med de två ljuspunkter som trots allt finns, ”Live it up” och ”Rapture” är tätt rytmiskt sug. Och Desri klämmer till med en flyhänt poplåt, ”Do the dark” där Debbies ljusa röst lyfts fram just så könlöst/sensuellt som vi är vana vid.
Svagast är faktiskt singellåten ”The tide is high” som är en urvattnad sal-soulinspierad låt med tunt blås. Och texterna som mer och mer närmar sig barnkammarkänsla, bildyrkan, nattvandringar och sexantydningar.
Obehagligt och snyftigt amerikanskt sjunger Debbie i balladen ”Faces” om ett fyllo på gatan. Väl i klass med förförare som Barbra Streisand.
Det finns också en självmedvetet pretentiöst inledning i ”Europa”. En stråkensemble bygger upp ett dramatiskt sug för en deklamation om vår tids största religion. Debbie sluddra sig igenom nyckelorden så jag fattar inte vad den är.
Men att döma efter Blondies vägval mellan nyskapande rock och dagens insmickrande popblandning, ja då handlar ”Europa” antingen om den allsmäktiga bilens makt, eller om popstjärnornas unikt uppsatta position. Lovsånger till myten som de själva vill frottera sig i.