BJÖRN AFZELIUS
Globetrotter
(Nacksving)

Den tar jag! sa jag för att ”rädda” Björn Afzelius nya LP. Vad dom andra redaktionsmedlemmarna skulle skriva anade jag ju.
Frågan är bara hur man räddar ”Globetrotter”…
Musik och arr påminner om ett äldre hus som renoveras med moderna fönster och tegelfasad. Det blir varmt och skönt, men ändå ”förstör” man huset.
När du hör Jesper Lindberg spela steel guitarr i Globettrotter-bandet förstår du varför han är en av dom främsta anledningarna till att jag insett att all country & western inte är reaktionär smörja. Och Bernt Andersson spelar dragspel — inte som Flaco Jimenez, men han gör sitt bästa.
Jesper och Bernt är treglasfönstren och tegelisoleringen.
Björn gör enkla melodier efter första terminen av ABF:s gitarrkurs. Dom är hyfsade, men når definitivt inte dom höjder Globetrottarna försöker lyfta dom till.
När Björn berättade att han skulle göra en country-LP tänkte jag att kanske han äntligen då kommer ner på jorden och börjar berätta vardagliga, självupplevna historier. ”Blir en smula ödmjuk”, som han sjunger i ”Tankar i Ligurien”.
Bra country är ju konsten att låta som när man träffar en kompis man inte sett på länge, går och fikar och berättar vad som hänt sen sist.
Ben Björn slant bara med tungan när han fick ordet ”ödmjuk” i munnen. I t ex sången innan, ”På stormiga vatten”, sjunger han om ”matriarkatkotterier” och är sitt vanliga pompösa och stora marmorskivjag.
Orkar Björn stå emot sin omgivnings goda råd om vilken musik han ska spela och vilka ord han ska skriva, vågar han inse att det progressiva Sveriges rockande marmorbyst är ihålig — och därinne döljer sej den skraja, blyga och sympatiska lilla människa som egentligen är Björn Afzelius.
Då, tror jag inte bara. Då lovar jag att han kommer att göra en fin, angelägen LP.