YELLOW MAGIC ORCHESTRA
Göta Lejon

Hej, jag heter Greg Fitzpatrick. Jag vet hur man byter säkringar och jag har en gammal synthesizer nånstans där nere i min källare.
”Han har teknisk läggning”, säger redaktionen på Schlager. Och det blir jag som får recensionsuppdrag varje gång ett band dyker upp med en elektronisk utrustning mer okänd än en marshallförstärkare.
”MMM. Polyfoniska polops. Bäst att man ringer Greg”, säger redaktionen som i första hand är idrottsorienterad och måste be grannfrun om hjälp med att byta glödlampor på kontoret. Och då rusar jag iväg på konsert efter konsert och skriver spaltkilometrar om alla dessa band med alla deras fantastiska utrustningar — bara för att se recension efter recension refuserad.
”Det här är för tekniskt. Har du försökt med Radio & Television”, säger de. Då förstår alla läsare att det var med största tveksamhet som jag gick med på att gå och lyssna på The Yellow Magic Orchester. För det första, vem har hört talas om The Yellow Magic Orchester? Och skulle jag vara intresserad av japansk popmusik?
”Låt japanerna bygga instrumenten. — Låt negrerna spela dem.” Det har alltid varit mitt ordspråk.
Man kan inte bortse från att rockmusiken i grunden är rasistisk. Jag ogillar inte Johny Hollyday och Sylvia Varten för att de sjunger dåligt, utan därför att de är franska. Om jag ska gilla ett franskt band så får de hitta på ett nytt språk och låtsas att de kommer ifrån en annan planet.
Jag gick i alla fall och tittade på YMO. Inte så mycket för musikens skull utan snarare för att kontrollera att det serverades japansk mat backstage.
Men först lyssnade jag på YMOs i Sverige enda utgivna LP, Multiplies. Jag lyssnade på första låten ”Nice Age”. Den var så bra att jag spelade den fem gånger, sen orkade jag inte mer. Om jag hade lyssnat på hela skivan skulle jag ha skitit i maten backstage. För plattan, vilket jag upptäckte senare, går utför efter andra låten i en takt som skulle knäcka Ingemar Stenmark.
Men nu har jag sett YMO på Göta Lejon och visst hade de en jävla massa synthesizers och det bästa bastrummeljud jag någonsin har hört på en konsert. YMO hade så många synthesizers att det krävdes att de tre bandmedlemmarna utökades med två statistmusiker och en apparattekniker som var med på scen för att strålkastarna inte skulle ha för långt mellan liveartisterna.
Musiken påminner mig om Tubes och Telstars, mest Telstars och även lite Ventures, ja mest Ventures egentligen. Scendekoren var fiffigt gjord med enkla medel.
Scenshowen var anti. Somliga låtar hade vokala inslag men det var omöjligt för mig, som satt på 12:e bänk, att utskilja vem i bandet som sjöng. De tre medlemmarna i YMO satt så stilla under konserten att det lika gärna kunde ha varit synthesizerna som steg upp och lämnade scenen när musiken tog slut.
Kära läsare, skriv till Schlager och be att er favoritrecensent får värdigare uppgifter i fortsättningen.
Hälsningar
Greg Fitzpatrick