ROFFE WIKSTRÖM’S HJÄRTSLAG
Känns det igen
(MNW/SAM)

En filmkritiker skrev i början av 70-talet att skall ni bara se en film detta årtionde se den här. (Vilken det var, tja kanske någonting för veckans läsarfråga.) Jag säger: skall du bara lyssna på en enda låt under november välj “som vattnet flyter i floden”. Köpa en hel LP bara för en låts skull? Javisst om så skivpriset var det dubbla. Om det till och med var så att det var den enda låten på plattan. Du får en långsam blues på drygt nio minuter som du aldrig kommer att bli kvitt. Du kanske inte minns exakt orden eller melodin. Men känslan av ödslighet, tomhet och sorg är så intensivt gestaltad att jag är tvungen att stänga dörren om mig och bara låta klumpen i halsen omvandlas till gråt.
För oss som vandrat tillsammans med Roffe sedan mitten av 70-talet — och gudarna skall veta att det har varit en mödosam resa — har ett spår på debutplattan Sjung svenska folk aldrig riktigt mött sin like.
“Marknadsgycklarens fru” hette 1975 års omistliga sång. Där liksom i nya “Som vattnet rinner i floden” upphör Roffe plötsligt att spela på en vanlig gitarr. Det är sina egna nervtrådar han står och sliter i, böjer och töjer. Då, -75 bara skrek Roffe ut sin förtvivlan och smärta. Det förundrar mig än idag att de spända nerverna ändå höll.
Jag vet egentligen inte om Roffe mår bättre idag eller om han lärt sig tygla sin ångest. Här piper oron mer än skriker. Gitarren kvider dämpat men dom nålsticken svider lika bra som någonsin fläskiga dränggitarrer.
Nåväl, det där var en sång, ett liv. Det finns fyra liv till på skivan. Olof Sjögren bas, Ali Lundbohm trummor (tyngsta släggan i stan), Håkan Johansson klaviatur och Christer Eklund sax. Roffe har laborerat med blås på samtliga sina plattor men här blir blåset för första gången inte ett pålägg utan ett instrument bland dom andra. Christer Eklund är en oerhört bred och mångkunnig musiker men här låter han bättre än på länge. Det här är rötterna.
Hjärtslag spelar så tätt och säkert någon kan begära, ändå lämnar mig flera låtar oberörd. Det är en funk-blues-boogie med ett stillastående sväng. Skit samma. Roffe och Hjärtslags nio minuters blues visar att den musiksorten inte har med hudfärg att göra. Det är klasskänsla och solidaritet det handlar om. “Du står inte ensam, vi behöver dig” öppnar bandet plattan med. Tack, det samma svarar vi.