PAUL SIMON
Tivolis konsertsal, Köpenhamn

En mogen och välmående publik sitter och väntar på att Paul Simon åtminstone skall glänta på dörren till 60-talet. Filmen Mandomsprovet, optimismen, förväntningarna, den begynnande insikten, radikaliseringen; nu sitter vi med ett delsvar i handen och vill gärna — för vilken gång i ordningen — se hur det var, för att om möjligt se hur det egentligen kunnat bli.
Först i sin nittonde sång återvänder Paul Simon till källorna. ”The Boxer” är skriven i 60-talets sista skälvande skede. Här ikväll har den fått en extra vers. Antingen sjöng Paul Simon rakt av ur Dylans ”My back pages” eller också kastade han om orden ung och gammal så det blev: ”I was so much younger then…”
Paul Simon, 39, har med sig ett gäng medelålders gentlemän varav flertalet sitter och spelar.
Gitarristen Eric Gale trodde jag var fastvuxen i någon Hollywoodstudio men här sitter han livs levande och spelar ton för ton samma gitarrplock som på Simons LP. Han rör sig inte från sin barstol utom när det är dags att gå av scenen. Inför extranumren får Paul Simon använda all sin övertalningsförmåga för att förmå Gale att komma in. Richard Tee på klaviatur är spelsugnare och garvar glatt i två och en halv timme. Trummisen Steve Gadd är den som överraskar mest musikaliskt. På skiva ofta en opersonlig rytmmaskin, här sprutar det energi om honom. Med ibland två stockar i varje hand bankar han fram komplicerade rytmmönster. Han gör ett kort, disciplinerat och oerhört spännande trumsolo.
Fyra blåsare, bas, synth samt kvartetten Jessie Dixon Singers kompletterar och gör Paul Simons lönekostnader skyhöga.
Simon låter alla göra rätt för sig. Jessie Dixon Singers förvandlar ett tag konserten till ett frälsningsmöte i gospeltakt.
”Bridge over troubled water” hackas sönder. ”Cecilia” övergår i ”Amazing grace” när Jessie Dixon dansar in med sina damer.
Det blir en lång och ojämn konsert. Paul Simon är en slipad artist. Endast i första omgången extranummer når han längre in i oss än amerikanska tv-underhållare gör.
Ensam och svettig kommer han in på den stora scenen. Hackar igång en rocklåt på sin sladdlösa elgitarr. Det visar sig bli ”Mrs Robinson”. Han står där i sin amerikanska sporttröja och är liten som Lasse i sången. Men detta är nog mer Linus i Snobben. ”Sound of silence” följer. Han missar i gitarrspelet och herregud karln lever, han är äkta. I dom här två sångerna är Paul Simon bra och lyckas återskapa en söt doft som är hennes — den förstas — parfym och mammas nybakade bullar och rykande choklad på samma gång. Rösten är intensiv och oskyddad. Den vemodiga ”Sound of silence” suger kraftigt i maggropen. John Wayne är på skoldans med blossande kinder men törs aldrig dansa med hon där borta i kort-kort och vackra lår.
Samma sug i magen på skolgården när killen i parallellklassen med FNL-märke kommer. Han verkar juste, men ändå, kommunist, jag vet inte…
Paul Simon kallar upp sin gamle gatusångar-kompis Stig Möller på scenen. Men det blir inte gamla vänners trivsamma möte. Nu är det amerikansk tv-show igen.