PAT BENATAR
Glädjehuset, Stockholm

Amerikanska rocktjejer är antingen rått sanna och riviga som Genya Ravan eller tama och rutinerade som Grace Slick. Det finns också de som närmar sig, men tvekar mellan någon av rollerna.
Sådan är Pat Benatar som drog in på Glädjehusets scen, uppvärmd av gamla Costello och Pistols-hits. Hon är liten och fragil, tunn som en gråsparv i smällkalla vintern. Men hennes röst kan ryta som en utsvulten vargs. Så låter hon i öppningslåten ”Treat me right”, fast på scen verkar hon snarare leta efter beskydd än slå klorna i uppstudsiga killar. (Fast delar av publiken gärna sett det.)
Hon är fortfarande ny i rockvärlden, osäker och utan sitt täta band med gitarristerna Neil Geraldo och Scott St. Clair Sheets i spetsen, skulle inte Pat komma långt. Deras riff lutar ibland hårdrock, men mest snabb och säker rythmblues. Inga nyskapande toner, mera kompetent och hederligt.
För någon speciellt utstuderad sexshow använder inte Pat. Trots skivbolagets försök att fånga in henne i dom ramarna. På scen är hon naturligtvis i centrum, men mera för sin skarpa blick än några utmanande rörelser. Inte ens i låten ”Running wild” trillar hon i den fällan. Det är ganska skönt att se, speciellt som bandet trivs och i de sista två extranumren lättar på imagen av det perfekta samspelta gänget och släpper loss rock så det stänker.
Men någon ny Genya Ravan blir inte Pat, fast själv sätter hon hellre måttstocken efter Ellen Shipley, ytterligare en nysäker usarockbrud.