DONNA SUMMER
The Wanderer
(Geffen/WEA)

PEACHES & HERB
Worth the wait
(Polydor)

KELLY MARIE
Do you like it like that?
(Calibre, Sonet)

DEE DEE BRIDGEWATER
Dee Dee Bridgewater
(Elektra/WEA)

CAPTAIN & TENNILE
Keeping our love warm
(Casablanca)

BLACK ROSE
Black Rose
(Casablanca)

Idag har man inte en chans att svepa all discomusik över samma kam, kalla den enformigt dunk och monotont svammel. Nu är influenserna från funken, reggaen och rocken tydliga, ibland tar de helt över.
Jaha, säger ni. Ändå skall han slå ihop sex plattor i en recension. Det går utmärkt, hävdar jag. För i grunden handlar det om discoorienterad musik. Oftast producerade för att få en hit på dansgolven. Som kan bana väg för LPn.
Det här är sex tjejer, ibland använda för sitt utseende, ofta för sin röst, men nästan aldrig för att de skriver musik. Det gör killarna, producenterna och musikerna. Fronten lämnas sedan över till en tjej, precis som skivomslagen. (Eller kanske just därför.) Sexkittlingarna sveper över fyrfärgerna, några som Donna och Cher slipper ifrån den rena nakenheten, andra mindre kända spelar desto hårdare på det. OK, jag skall inte moralisera över dans och sex, tjej- och killspel är inget dåligt i sig. Men omslagsmakarna måste vara ett släkte av missriktade sexualneurotiker.
Så därför över till rytmerna, låtarna och tjejerna.
Den första och tyngsta är Donna Summer. Hon har tillsammans med producenten Giorgio Moroder länge varit ledande inom discon. Och med den här rockbaserade och oerhört effektiva plattan kommer de säkert att behålla den. Titellåten ”The Wanderer” kombinerar ett raffigt syntheziser och gitarrkomp (med Steely Dans gamla gitarräss, Jeff ”Skunk” Baxter) med en lättlärd melodi. Donnas röst fungerar i det sällskapet.
Det är ingen djupare ”svart” röst, bara en effektiv och ibland rivig röst. Men i längden blir den platt och osensuell, precis som Moroders låtar. De är avklädda på rytmer och inbjuder inte till sugande rörelser. Kanske är det i linje med att Donna tonat ned sexsyndromet till en serietidningsvariant.
Då är teamet Peaches & Herb betydligt funkigare och svängigare. Det är den kvinnliga rösten man minns, Herbs ljusa soulaktiga toner passerar snabbare. Viktigast för musiken är producenterna Dino Fekaris och Freddie Perren. Deras låtar och kunskap har gjort dem mest kända som Gloria Gaynors skapare.
Här har de samma musiker, samma studio och sound som hos Gloria. Och det är lika bra funk i första sidans tre låtar, speciellt ”Fun Time”. Synd bara att sången aldrig riktigt smälter in i rytmerna, de är istället hänsynsfulla. Baksidan är utfyllnadslåtar och säljknepen sträcker sig vidare till en sexig affisch med Peaches, utan mannen Herb som ”störande” inhoppare.
Fast jag tar klivet över till Kelly Marie och hennes ”Man”, producenten Peter Yellowstone. Där handlar det om vit och utnött traditionell disco. Inga nyheter, fåniga jingles och mycket forcerad sexanspelande sång… Gamla Ray Dorset-slagdängan ”Feels like I’m in love” är säljande låt för skivan. Liksom den fjättrade, flor-svarta och nakna varelsen på den rosa sidensoffan på omslaget. Antagligen en modell…
Bästa ordet för musiken är pubertetsdisco för osäkra finniga fredagsförförare…
Vilket säkert skulle vara svårare med svarta och sofistikerade Dee Dee på en mjukt funkig och nästan jazzig platta. Här svävar den sena nattimmens melankoli över produktionen. Tillbakalutad kan man känna sig blaserat ointresserad av tamheten, ända tills den dansfunkiga ”Gunshots in the night” visar både på en utmärkt röst och ett svängigt komp.
Fast Dee Dees röst passar nog bättre på jazzhaken där hon vuxit upp än på heta dansgolv.
Och hett är det i bastun dit Toni Tenilles sensuella och mörka röst har lockat mig. Hon poserar tillsammans med producenten och musikern Daryl Dragon i fuktiga frottélakan. Längre tid tog det att flyta in i deras senti-soul/funk. Men den är förrädiskt bra i de tolkningar av Stevie Wonder och Isaac Hayes de gjort. Mera blaserat blir det i Tonis egna låtar som svävar omkring i stora syntarrangemang av Dragon. Mera film än rytm alltså, men en hållbar platta att varva ned på…
tills någon hittar den frisläppta Cher i rockdiscotappade gruppen Black Rose. Där ryter rytmerna och rösten till i flera grader hetare låtar än på fjolårets Prisoner. ”Never should have started” och ”88 degrees” kretsar obarmhärtigt kring rockgitarrerna. Men tyvärr verkar inte Cher intresserad av att styra in materialet, rena hårdrockare avlöser banalare ballader som försöker titta kritiskt på hennes upplevelser som sexobjekt i skivindustrin.
Det når sällan fram, den sortens texter hör också till undantagen bland plattorna. Kretsloppet är väldigt centrerat till kärlek, mörka nätter och ännu mera kärlek. Hos några, faktiskt i Donnas egna texter, finns riktigt ärliga texter. Men som helhet är det de rytmiska fröjderna man får ägna sig åt. Röstmässigt och musikaliskt.