TAJ MAHAL
Glädjehuset

När mannen själv klev in på scen i vit kostym och hatt möts han med stor applåd från en halvt sittande, halvt stående publik. Underhållningen kom igång på en gång med en instrumental reggae/blues låt som värmde publiken lika mycket som bristen på effektiv ventilation. Hans kompband The International rhythmband bestod av en bassist och trummis, med en saxofonist och oljefart lirare, plus en slaginstrumentlirare — som i och för sig inte syntes så mycket så man var ibland tveksam om han var med i bandet eller bara satt på scen för att han var så trött.
Saxofonisten var verkligen underbar — både roligt att se på scen och intressant som en lirare. Med böjt huvud lirade han alla storlekar och spelrum. Taj körde genom stilar som han är känd för… efter att lyckats blanda reggae/blues calypso/country och soul tillsammans. Publiken kom igång ordentligt och uppskattade verkligen mycket alla solo som spelades. Alla ändringar i takt inom låtar möttes med stor applåd och mer.
Taj kör ”Good morning Mr. Brown”, och det hörs röster bakifrån, ”Alla ni som sitter där framme står upp och dansar”, ”dansa för fan” — några stycken reagerade men de flesta verkade nöjda. Nu hade Taj själv börjat komma igång ordentligt, huvudet skakar till takten, det är allt han behövde göra, det kändes att han var på allvar. Bluesen gjorde att han svettade en hel del…
I pausen följde jag efter bandet ner i omklädningsrummet för att greja en intervju, med andra ”tidningshjältar” blev jag stoppad av en snubbe som bad om ursäkt att pressen inte fick hänga med i rummet just nu.
Med den tunga dörren stängd kunde man tydligt höra Taj och några andras röster i världens gräl. Jag har aldrig hört människor som skriker så högt (visst har Taj en maktfull röst). Jag kan inte säga vad det handlade om eftersom jag bara kunde uppfatta några sammanhang från argumenten. Men jag uppfattade det så att någon hade spelat fel eller dåligt. ”How have we played differently today than from yesterday Taj?”, ”You think I cant hear?”, ”because I havent got any money thats why.” Det var allt jag kunde uppfatta eftersom det för det mesta bara var skrik. Jag trodde inte att de skulle återkomma på scen men det gjorde de ändå.
För mig märktes disharmonin på liret på scen men jag vet inte om alla andra märkte något eftersom de var alla upp och dansade nu… häftigt. På andra liret fick vi höra en helt perfekt härmning av Howling Wolf i Wolfs ”Mr. Airplane Man”.
När bandet steg av scenen krävde publiken extranummer — i tio minuter fortsatte våldet mot golvet med fötterna. Äntligen kom Taj åter på scen (alldeles för sent tycker jag) eftersom hälften av publiken hade stuckit i tron att det inte skulle bli något extranummer.
Extranumret var till och med bäst. Vi fick höra Tajs version av det gamla bluesnumret ”Stagger Lee” (som är en folklåt bland de svarta i USA). Han lirade ensam med sin akustiska gitarr genom ca femton verser av berättelsen om hur Stagger Lee tog Billys tjej och hur Billy dödade honom. Sedan hängde bandet på och rockade upp låten.