Så har melodiradioproducenterna fått en ny Roger Rönning-LP att spela låtar från. BENGT ERIKSSON bestämde sig för att ta reda på vem den här anonyme melodiradiostjärnan egentligen är. Och vad fann han? Jo, en betydligt kaxigare kille än hans musik kanske låter ana.

När Roger Rönning och jag har suttit och pratat ungefär en timma — om plattor, turnéer, svensk och utländsk musik, och inte minst jämfört våra intryck av skivbolag frågar han:
— Vad var det som gjorde att du ville intervjua mig?
Jag vet ju ingenting om dig, svarar jag. Du är en av dom här melodiradiostjärnorna. Totte Wallin, Eva Dahlgren, du och några till, ni verkar vara melodiradioproducenternas favoriter. När man än slår på melodiradion så nog tusan spelas det en låt med nån av er.
Men ändå, jag undrar om jag läst en enda intervju med dig. Du är den anonyme melodiradiostjärnan. Hur är det, har det gett resultat i skivförsäljningen att du spelas så flitigt på radion? Det är ju utan tvekan så att Totte Wallin mer eller mindre lanserades genom radiospelningar.
— Njä, det kan man inte påstå. Första LPn, men den spelades inte så mycket på radion, har sålt i 5.000 ex. Och den andra i 10.000. Men jag tror det ska lossna nu med tredje LPn.
När jag lyssnade på din nya LP, “R.R”, blev jag intresserad — intresserad av att få reda på lite mer om den här anonyme melodiradiostjärnan, fortsätter jag.
Jag tyckte att “R.R” är en oklar, motsägelsefull platta. Jag läste texterna på innerpåsen medan jag lyssnade och texterna uttrycker oro inför framtiden, “Sommarn -83”, och ilska, förbannelse, “Polis”. Men musiken slätar över. Det är dansmusik och det finns tillräckligt med discoinfluenser — inte minst den typiska vandrande basen — så att åtminstone jag börjar tänka på en glad fredag- eller lördagskväll, inte på oro och skräck.

Direkt live-känsla

Däremot den allra sista låten, “Jag tycker om dig”, på plattan, i den upplever jag att du kliver ur soundet som låst in dig. I den låten är det verkligen Roger Rönning vi hör.
— “Jag tycker om dig” är ju inspelad direkt, live i studio. Det är nog det du upplever som att låten sitter ihop bättre. Nästa platta ska jag försöka spela in helt live — kanske göra en liveinspelning från scen.
— Men jag tycker inte du ska hänga upp dig på “disco”. Jag tycker det är mer rock en disco på nya LPn. Jag gillar när det svänger. Sen kan det vara disco eller punk. Bägge två svänger, men på olika sätt.
— Jag tror det är en mixningsfråga också. Det kan hända att sången skulle ha lyfts upp lite mer på “Polis”, så att man hört tydligare vad den handlar om. Men i första låten, “Rund”, där ska sången ligga lågt. Där bygger jag upp staplar med ljuden, som höghus. Det är en stadsmiljö skildrad med musik. Då ska rösten bara vara en del av miljön.
Men hur vill du att din musik ska fungera? Du skriver ju inte texter om vad som helst. Visst handlar dom om saker som rör och berör dig?
— Jag skriver låtar om känslor, när jag är glad, förbannad, lessen, cool och uppstressad. “Polis” t ex, den bygger ju på egna erfarenheter. Man har väl haft en hel del att göra med dom där pojkarna, så man är väl inte så förtjusta i dom.

Mina egna känslor

— Eller “Det är karneval”. Den vill bara förmedla glädje, som när det är karneval. Vi hade helt enkelt skitkul när vi spelade in den.
— Och jag vill också att ska jag lanseras, ska jag bli känd, lämna ut mig till offentligheten, som det ju är fråga om — då ska det vara jag som lanseras och ingen annan. Inte vem som helst, en produkt, ännu en sångare och musiker i den långa raden — utan jag. Mina tankar och känslor.
— Det är ju därför jag producerar själv också. Jag vill ha kontroll över alltihop — från att jag börjar skriva sångerna till konvolutet. Det enda jag släppt ifrån mig är marknadsföringen. Och det är nog fel, jag borde lägga mig i och tjata där också — för det är ju den viktigaste biten.
Är det inte jobbigt att producera själv? frågar fotografen, Tommy Nilsson. Du ska spela och sjunga och samtidigt vara i kontrollrummet och ha koll på helheten.
— Jo, det är svårt. Men jag har haft god hjälp av Reg Ward, som spelar sax på “R.R”. Han har suttit i kontrollrummet när jag varit i studion och tvärtom. Och förra plattan var jag med och producerade tillsammans med Mikael Rickfors. Då lärde jag mig en hel del.
Första LPn producerade Mikael själv. Inte för att jag valde honom som producent, utan för att han är en polare som jag litar på.
— Och det finns ingen producent i Sverige som jag har förtroende för. Jag vet vilken musik jag vill spela och hur den ska låta. Det behöver ingen producent tala om för mig.
Roger Rönning och jag snackar länge om musikrörelsen på 70-talet. Om kraven på renlärighet som ställdes av musiker och andra som, tycker Roger, hade det ganska bra och kunde kosta på sig att ställa såna krav. Men också om att musikrörelsens krig mot den kommersiella skivindustrin .fick många musiker att börja fundera över inspelningsförhållanden.
— Jag började med att spela in en demotejp och gick med den till Electra. Dom tyckte det var bra, men kunde man inte göra si och ändra så. Nej! sa jag. Det kan man inte! Antingen blir musiken som jag vill eller också blir det ingen platta! Och dom gick med på det.
— Men så damp det ner ett kontrakt från ett musikförlag på låtarna. Tryckt och påskrivet och bara för “Dum-dum” att skriva under, ungefär. Hade jag skrivit på det hade jag förlorat rätten till mina egna låtar. Nu har jag mina låtar i “Manus”, som det heter.
— Och när jag såg omslaget till föra LPn — det var ju ett Lasse Lönndahlomslag! Var det omslaget till min platta? Det var ju inte jag! Så till “R.R” gav jag mig tusan på att jag skulle bestämma fotograf och vem som skulle göra omslaget. Det är bara en enkel bild på mig i den här skinnjackan och med “Roger Rönning… R.R… Roger Rönning…” i teleprintertext högst upp.
Efter att ha jobbat ett tag på en reklamfirma (“Behövde stålar efter att ha hållt på med LPn i ett par månader, då tjänar man ju inga pengar”) håller Roger nu på att repa för en turné. Start 7 november och sen på resande fot i en dryg månad fram till jul.
— Det är också jobbigt. Att hitta musiker som gillar och ställer upp för ens låtar och som man själv gillar.
Jag såg Ulf Lundell i Västerås i helgen, skjuter fotograf Nilsson in. En och en halv timma stod han och slet där ensam för sina låtar, tyckte jag. Musikerna spelade på rutin, dom tände inte förrän i dom sista låtarna. Jag tyckte synd om Lundell. Det måste vara skitjobbigt att byta musiker hela tiden.
— Visst. Och ett annat problem är att det hela tiden blir dyrare. Tycker du t ex att jag ska ha en sax med i bandet?
Jag gillar sax.
— Det gör jag också. Men har vi råd med en man till i bandet? Saxen på nya LPn är arrangerad och man kanske kan lägga en slinga på en synt istället. Som keyboardskillen kan spela. Så sparar man in en man och kanske får råd med ljus istället.

Turnera med förlust

— Det är en vansinnig utveckling mot större och större anläggningar. Det är anläggningen som räknas. Jag minns när vi var i Uppsala och spelade på ett ställe med högt i tak. Då drog vi ner ljudet för att det inte bara skulle skrälla. Men efteråt fick vi höra av arrangören att vi inte var nåt bra. För vi spela så tyst.
— Inte är det vi musiker som blir rika på turnéer. Det blir dom som hyr ut anläggningar och skivbolagen. Förra turnén gick 16.000 back, det fick jag låna av skivbolaget som förskott på royaltyn.
— Jag frågade om dom inte kunde sponsra turnén med 10.000. Men aldrig! Fan, 10.000 är ju ett löjligt belopp i jämförelse med vad det kostar att göra en LP. Och där jag har turnerat mycket — i Norrland och Mellansverige — där har också mina plattor sålt bättre än där jag inte spelat.
Var spelar du mest? På diskotek?
— Det blir ju det. Det finns ingen annanstans att spela. Och att spela på diskotek, det styr ju också vilken musik man spelar. På ett diskotek kan man inte spela en lugn låt, det är meningslöst.
— Och ibland undrar man ju över vilken kunskap om musik som folk på diskotek har. På ett diskotek jag spelade stod några fyra meter framför mig och skrek “Tomas, spela ‘Natten är din’!” hela tiden. Dom trodde jag var Tomas Ledin.
Den biten av Roger Rönning som “Jag tycker om dig”, den får man inte höra mycket av på turnén då?
— Knappast. Jag skulle vilja göra en konsertturné, spela både akustiskt och elektriskt. Jag har ju akustiska låtar som ligger, som inte passat på nån LP. Men konsertturnén har bara några få råd att göra. Som Ulf Lundell.
Skivbolaget, kompmusiker, konserter… Du har en hel del att ta itu med?
— Jaa, säljer bara “R.R” ska jag ut på Electra och röja igen. Då vågar jag vara ännu kaxigare och ställa krav. Det är ju inte helt säkert att nästa LP blir på Electra, det vet man aldrig.
— Jag vet ju att Sonet, säger Roger Rönning, är intresserad av det jag gör.