PAULINE MURRAY AND THE INVISIBLE GIRLS
s/t
(Illusive — RSO/Polygram)

En mörk och regnig lördagskväll kan inte bli annat än perfekt i sällskap med Pauline Murray. Hennes solodebut är stark och övertygande. Tråkigt nog misstänker jag att den här plattan inte alls kommer att uppmärksammas på det sätt som den är värd. Plattan är en pärla för alla oss som plockat bomullen ur öronen, men vi skulle behöva bli många fler.
Pauline som bär upp musiken, leder den och för den efter sina egna vägar. Som ett fågelsträck ungefär.
Självklart har Pauline tagit med sig mycket från Penetrationtiden. Glidflykten finns kvar, likaså de sökande texterna. Producenten Martin Hannett, vilken tidigare arbetat med Joy Division och Magazine, har förstås påverkat musiken. Antydningar av ångest och ödsligheten finns i ekobehandlingen. Det finns säkert ingen motsättning mellan hans och Paulines uppfattning om hur saker och ting ska uttryckas. LPn ger ett konsekvent genomarbetat intryck.
Det enda jag saknar är det stora ljudet. Trots studion. Paulines sång kan föra oss till gränsmarkerna till det okända, tänja på givna ramar. Med vilda utflykter.
Här bjuder hon oss på ett behagligt jordnära landskap med spännande ljud, skräpiga gitarrer, tvekande syntar och porlande piano.
”Mr X” och ”Judgement Day” är starka låtar. Starkast är dock ”Dream Sequence”, också singel, som egentligen aldrig borde ta slut. Den är helt ljuvlig. Pröva Paulines överraskningar — du lär dig mycket.