KYLANS ROCKORKESTER
Välfärdblues
(Manifest)

Kylan är ett sex man starkt gäng i 25-årsåldern från Umeå. Dessutom Manifests senaste favorit.
Jag vet inte om Manifest är nöjda med Kylans debut-LP. Själv är jag tveksam. Plattan är skum på något vis. Egentligen finns det en mängd positiva saker att säga om den: Välproducerad, bra ljud, skickliga musiker.
Men den känns gammal, trots att den är sprillans ny. Kylan spelar en rock, tätt insvept i en elektrisk blues. Texterna handlar bl a om mänskliga relationer, om vardagsroller och artistroller. Allt med en socialistisk utgångspunkt.
Kanske är det så att helheten inte fungerar. För i många av texterna om ex relationer finns ett stort mått av ångest inbyggt. Men Kylan gömmer det ibland i ord och sammanhang som blir alltför klichéfyllda. Istället för att låta känslan forma ord och meningar.
Och där orden uttrycker stora sammanhang — ex de starka associationerna i frasen “rostiga plogar” som perfekt fångar tragiken i landsbygdens avfolkning — där har inte texten något stöd av musiken. Musiken “mal” på oavsett om läten är glad eller ledsen. Känsligheten i låten måste också gälla musiken. Oavsett vad man tycker om ex TT-Reuters låtar, där uttrycker musiken minst lika mycket ångest som texterna. Helheten blir både konsekvent och starkare.
Här finns det många band i landet som söker nya vägar för musikaliska och textmässiga uttryck. Jag kan inte bortse från dom när jag lyssnar på Kylans låtar. Och då blir det precis som om jag hört allt det här förut. Och det känns längesen.