ALIEN BEAT
REEPERBAHN
Underground, Stockholm

Stockholm har fått ännu ett musikställe. Dessutom med ett perfekt namn, för det ligger i anslutning till den ökända ”Plattan” vid Sergels Torg i en ombyggd bowlinghall. Stället kommer ta hit utländska intressanta band och blir säkert en frisk konkurrent till både Rock Palais och Göta Lejon. Något publiken tjänar på.
Onsdagar och lördagar lirar kända band. Torsdagar och fredagar ska Underground fungera som ett rockcafé med uppställda instrument redo för infall och spännande överraskningar. Stones?
Premiärkvällen inleddes av Alien Beat. Gruppen spelar en glättig musik med ett grötigt ljud. Något i den gör det svårt att få mig engagerad. Tydligen var jag inte ensam om det — resten av publiken stod som en förstenad massa runt scenen.
Trots detta har Alien fart, sväng och bitvis också ansatser till rätt bra popmelodier. Men det finns även mycket av kyla och avstånd i musiken. Ett avstånd till den som lyssnar.
Gruppens avsikter är oklara. Fortfarande sjungs en del låtar på engelska. Och jag kan inte låta bli att tänka på gamla Landslagets tamhet då och då. Speciellt i låtar typ ”Samma spår”.
Reeperbahn har ett mycket renare ljud än Alien. Med ett distat klös driver de stundtals upp ett jäkla tempo som får oss att gunga med nere på golvet. ”Det är bara början” är faktiskt en låt med starka countryinfluenser och dragit gitarrspel av Eddie Sjöberg och två-sång med Olle Ljungström och Sveriges Sting — Dan Sundquist. Det överraskande country-trycket återkommer flera gånger under kvällen. Det gör Reeperbahns musik spännande.
”Apparaten” — en låt som hamnar på singel-diskarna nästa vecka — är dessutom en av de första vettiga texterna jag hört gruppen prestera: Hotet från datorerna.
Jag har alltid tyckt Reeperbahn varit trista. Men ikväll visar de upp något annat, mycket roligare. Visst är det lite stelt emellanåt, men det lever.
Reeperbahn spelar dock långt ifrån skitig rock. Musiken är lika välvårdad som Danne Söderquists vita bomullsskjorta.