UB40
Signing Off
(GRADUATE distr Planet-SOS)

UB 40s två singlar, “King” och “I think it’s gonna rain today”, använde jag flera mornar som musiktapet under frukosten.
Det mest karaktäristiska i musiken var saxen. Tenorsaxofonisten Brian Travers spelade som om han när som helst skulle platsa i Sven Klangs kvintett.
Och sångerna på UB 40s första LP skulle kunna sjungas av Frank Sinatra och Cliff Richard, men också Billie Holiday.
Med detta vill jag ha sagt att det är lätt att missa UB 40, att helt enkelt låta bli att lyssna. Spelade dom på “snoret” runt hörnet skulle det inte förvåna mej om jag bara lite glatt muttrat “Kul att dom börjat med musik på lunchen” och fortsatt att käka.
Det är därför jag sätter “reggae” inom citat – visserligen brukar UB 40 klassas som reggae, men jag tror inte nåt av dom engelska reggaeband jag hört har haft så lite Jamaica – trots att rytmerna är tyngre och tydligare på LPn, och här finns också korta, korta försök till dub – i sej som UB 40.
Det är slickat, mjukt, angenämt och försynt.
Kjell Alinge skulle kanske kalla det “senti-reggae”?
UB 40 kommer från Birmingham. Namnet på bandet har dom tagit från beteckningen på en blankett för arbetslösa (den blanketten är omslaget på LPn). Och texterna är vreda, förbannade.
“King” på första singel, den är också med på LPn, handlar om Martin Luther King. “Burden of Shame” likställer soldater i Sydafrika som dödar svarta med engelska soldater i Nordirland. “Madam Medusa” som finns på en 45-varvs bonustolva som medföljer LPn (såna brukar ju oftast tappas bort på vägen från England till Sverige, men Mats Olsson på Planet tycker att “den hör ju till, den måste med”, och det ska han ha ett ordentligt tack för), är förstås en synonym för Margaret Thatcher.
Hur många låtar har förresten tillägnats Maggie? Det borde man skriva en artikel om. (Gör det då! /Red.)
“Signing Off” blev direkt en storsuccé i England – första veckan trea på NME lista, andra veckan i topp.
Det – och att jag var nära att fnysa “tapetreggae” åt UB 40 – beror på samma sak. Den stora publiken har inga fördomar om hur bra reggae ska låta. Men det har jag – bra reggae, det är roots reggae.
Jag har försökt stänga in fördomarna och då hör jag – vreden, den finns också i musiken. Michael Virtue spelar tyst, och kanske “sött” på sin stråkmaskin och orgel, men han spelar bestämt.
UB 40 är ett duktigt band som spelar en “reggae” som inte liknar nån annans.