THE CURE
Rock Palais, Stockholm

Okända och fattiga bandet The Cure dyker in i ett utsålt Palais, en mellanlandning i en extremt tidspressad Europaturné — 31 gig på 33 dar. Killarna är runt 20 år och deras fattigdom präglar det musikaliska uttrycket. De är hungriga, söker sig egna okända vägar, låter känslorna styra. Själva musiken påverkar lyssnaren mer än Robert Smiths lite mystiska texter.
Robert Smith är bandets centralfigur. Sen klaviaturspelaren slutade för två veckor sedan — nu är bandet tre man igen som vid starten -77 — blir Roberts position än mer markant. Han spelar gitarr, sjunger och skriver texterna. Ändå skulle han stå väldigt ensam utan trummisen Laurence Tolhurst och bassisten Simon Gallup. Cures musik bygger mycket på improvisationer där alla deltar.
Cure spelar känslofylld musik med många toner och idéer som för tankarna till Siouxsie Banshees (med vilka de gjort en Englandsturné), Joy Division, Young Marble Giants och The Slits. Samma ödslighet, samma längtan efter ett fast grepp i tillvaron. Hela tiden finns ändå en tro på en bättre framtid, vilken driver musiken framåt.
Just detta gör Cures musik så spänningsfylld, oavsett tempo. Återhållsamheten och utspel, enkelhet och komplikationer, eko och täthet — allt detta gör att vi lyssnare inte kan förbli oberörda.
Publiken denna kväll har tålamodet och fantasin i öronen. En förutsättning för Cures musik, för känslorna gäller även kontakten mellan band och publik.
— Väntar sig publiken ett rent rock’n’rollband lär de bli besvikna. Kommer de med fel förväntningar är det deras fel. Gör vi däremot en dålig konsert har de rätt att kritisera oss, säger Robert tidigare på kvällen.
Nu står han där badande i blått, iskallt ljus. Genomsvettig liksom vi i publiken. Vi får höra låtar från Cures bägge album. Även nya och namnlösa låtar. Bland extranumren kommer så debutsingeln ”Killing An Arab”, vilken ökar temperaturen ytterligare.
Kvällen blir till ett av dessa sällsynta tillfällen då allt stämmer.