Stry hänger över mikrofonstativet och försöker ta igen sig en kort stund. Svetten rinner i strida strömmar nerför ansiktet.
Det börjar närma sig slutet och med en kraftansträngning tar han och reser sig och Garbochock börjar nästa låt.
Det märks att alla börjar bli trötta trots att de spelat knappt en halvtimma. Koncentrationen börjar avta och de lyckas inte hålla samman musiken. Efter en liten stund blir Mikael så förbannad på allting att han tar och slänger ifrån sig gitarren och lämnar de andra till att avsluta utan honom. Anna som spelar orgel är den enda i bandet som fortfarande ser oberörd ut, Binkie på trummor är alldeles slut och Janne som spelar bas bara skrattar åt alltihop.
Att se en spelning med Garbochock är en upplevelse, det är få band som har en sådan intensitet och utstrålning. Musiken griper tag i och ruskar om lyssnaren, man kan aldrig förutsäga vad som kan hända. De spelar kylig dansmusik på gränsen till kaos, påträngande med dess enorma aggressivitet.
Garbochock bildades för lite över ett år sedan ur resterna av Besökarna, ett band som numera har lite av kultstatus. De spelade något som de själva kallade psynk, det vill säga en kombination av punk och psykedelia. Garbochock har sedan vidareutvecklat detta samtidigt som musiken blivit dansvänligare.
I somras kom deras debut-LP “Ritual” som visade upp en lite annorlunda sida av gruppen jämfört med hur de låter live. Musiken känns på plattan mer polerad och finslipad vilket kan vara både på gott och ont.
— När man går in i en studio så vill man ju utnyttja dess möjligheter, menar Stry. Vi har aldrig varit så samspelta att det vi gjort inte legat på gränsen till sammanbrott. Vi har ett ruffigt sound live vilket inte skulle funkat så bra på skiva.
Garbochock försöker hela tiden utveckla musiken, de arrangerar om gamla låtar och försöker alltid ha så mycket nytt material som möjligt vid varje spelning. Stry verkar alltid vara på väg mot något nytt.
— Jag tycker det är trist att spela gamla låtar. Visst kan man hålla på och spela “Streberbarn” på varenda konsert, men vi kan ju lika gärna spela en ny låt som är lika bra. Att spela gamla låtar gör man ju inte förrän man känner att man inte har något nytt att komma med.
— Spelar vi på ställen där vi inte varit tidigare så blir det ju förstås så att man spelar fler låtar från LPn, menar Mikael.
— Vi skulle kanske behöva mer tid till att utveckla alla idéer vi har, tycker Stry. Allt fungerar på trekvart ungefär, men det är nog så vi egentligen vill ha det. Det är många som säger att “dom klarar inte av det här”, men det är ju det som är tjusningen, att ändå göra det. Håller man sig hela tiden inom de ramar för vad man klarar av så börjar allt bli så stelt.
Kaosartad
— Det viktigaste är inte att genomföra en massa spelningar utan att göra det man gör bra. Ikey, vi ligger i utkanten av populärmusiken, men ändå så tillhör vi den. Vi sjunger kanske om samma saker som andra band, men vi har vår egen utgångspunkt till det hela. Vi vill vara någorlunda proffsiga och presentera det på ett slagkraftigt sätt. Den synvinkel vi står för är lite kaosartad och därför tycker jag det skall vara så på scenen också.
Anna sa en gång att hon såg Strys texter som konst, att man inte behövde förstå allt vad han menade för att uppskatta dem. Det ligger mycket i det. Ibland fattar inte ens Stry själv vad han egentligen menar, men det finns i allmänhet en tanke bakom allting. Allt blir till ett pussel där bit efter bit passas in.
— Mina texter är en produkt av två saker: att jag är som jag är och att samhället är som det är. Jag sjunger om sådant som jag tycker är viktigt, det kan vara vad som helst, men det är alltid om något som gjort ett starkt intryck på mig.
Depressiva toner
— Många säger att vi spelar kall depressiv musik och det ligger nog något i det. Man kan ju inte bli annat än depressiv när man ser hur allting utvecklar sig i världen. Råvarutillförseln från U-länderna kommer snart att ta slut och då kan folk gnälla hur mycket dom vill om standardhöjningar. Allt kommer att rasa ihop. Först blir det alla minoritetsgrupper som får ta stöten, vad som händer sen är frågan. Kanske kommer allting att kollapsa. Helt säkert är att vi snart kommer till en vändpunkt. Orolig är man därför att man inte vet hur stark man är själv. Visst, jag har legat i det militära och skulle bli man, men det var ju bara ett skämt. Man kunde ju bara inte ta det på allvar, inte jag i alla fall.
— Jag skriver texter mest för att komma underfund med mig själv och vad jag vill. Jag försöker inte verka konstig eller så utan det bara blir som det blir.
En singel har just spelats in som innehåller låtarna “Invasion” och “Cardigan Träume”. Enligt Stry skall den vara “poppigare” än det de gjort tidigare, vilket återstår att höra. Precis som “Ritual” kommer den att ges ut på det lilla skivbolaget Heartwork i London.
För ett år sedan fick de lokala banden vara jättenöjda om det kom 200 personer på en spelning. Nyligen drog Garbochock tillsammans med några andra band 700. Det tar tydligen tid innan folk upptäcker att det görs spännande och intressant musik även i Sverige.
Lämna ett svar