Mike Bloomfield
Flammans Studentpub, Linköping

Varje tid och varje musikalisk generation har sina hjältar. Rockmusikens självklara hjälte har, oavsett trender och stilar, alltid varit gitarristen. Men även hjältar blir gamla, tappar greppet om både sin musik och publiken, som hela tiden söker efter nya gitarrvirtuoser att helgonförklara. Dom gamla hjältarna förpassas till historiens glömska och får som tack för lång och trogen tjänst hederstiteln “legend”. I minnet lever dom vidare som gamla pojkbokshjältar, omgivna av ett historiskt skimmer. Ingen lyssnar längre på vad dom gör, men alla minns.
Mike Bloomfield var en gång sextiotalets stora amerikanska gitarrhjälte. Han är för all evighet förknippad med sin elektriska gitarr. Det var med den, och musiken han skapade tillsammans med Paul Butterfield, Al Kooper, Stephen Stills och Bob Dylan, han skrev in sig i rockhistorien.
Det kom tvåhundra personer till Flamman — en liten stökig, rökig och bullrig källarlokal — för att höra Mike Bloomfield. Ditlockade av minnet och med förväntningarna högt uppskruvade på att få träffa en levande legend — på elektrisk gitarr.
När Mike äntligen kom satte han sig på en stol och sjöng ensam, utan ackompanjemang, en blues. Han såg sliten och gammal ut, och verkade betydligt äldre än trettiosju. Sedan fortsatte han på piano.
Jag frågade honom innan konserten varför han inte spelade elektrisk gitarr, han som är så intimt förknippad med just det instrumentet.
— Det är svårt att få publiken att förstå det, men jag har andra sidor och det är dom jag vill visa, svarade Mike.
Mike alternerade mellan akustisk gitarr och piano. Rösten bar inte alltid. Inte heller hans slidespel och picking på gitarren. Det var en gammal och tärd man, märkt av spriten som publiken mötte.
En publik som hela tiden önskade gamla låtar och som hade svårt att acceptera och lyssna på den nye Mike Bloomfield. Alla mindes den gamle hjälten och det var honom publiken ville höra. Istället för en man fångad i sin egen myt.