ERIC CLAPTON
Isstadion, Stockholm

Briljanta gitarrister finns det få av, Eric Clapton är en sån i ljusa stunder. Någon sån hade inte han eller kompbandet på Isstadion, rutinen dominerade fast vissa bitska glimtar trängde igenom den gentlemannarock i vita skjortor som EC idag presterar.
I JJ Cales ”After Midnight” rullade de typiska riffen rivigt in i varandra, diskantvallen höll på att sprängas och kompet lyfte till oanade höjder. Men i flera bluestolkningar och speciellt ”Ramblin” var det otillåtet segt, laid-back och snudd på ren uppvisning. Ingen känsla.
Bandet med andregitarristen Albert Lee i spetsen och Gary Brooker (just det — Procul Harum) tilläts sällan vidga ramarna eller släppa ut. Utom i ”Country Boy” där Albert visade suverän banjo-elgitarr och när Gary stötte fram sin 1000nde whiter-shade-of-pale.
Jag kan inte förstå ECs lust att spela ”Cocain”, han gör inget av den. Visserligen en av de få verkligt bra låtarna i hans urval, men ruffigt Caleskt och äkta blir det aldrig. Och ”Layla”, ja den magin sjönk i botten med en sluddrande och oinspirerad sång. Nej lyssna hellre på dubbel-LPn live från Japan ”Just One Night” och glöm bort Isstadion.
Och EC — gitarrlegender skapas bara när toppen är nådd, inte när den passerats. Samla hellre intryck omkring dej och överför i musiken än att rabbla dubbelmoraler typ ”Some of this people is millionairs, I can’t even keep decent clothes to wear”.