ANDERS F RÖNNBLOM
Rapport från ett kallt fosterland
(Mercury)

I somras vikarierade jag som melodiradioproducent. Då spelade jag Anders F Rönnblom. Efteråt kom så pass härdade män som Lex Paris och sa att Anders hade förstört deras nattsömn.
Man får förstå Paris nattkrämama som går på P3: Anders F är en sån som kommer och stör. Med stökiga feberdrömmar och fantasier, med ångest och spretig rock’n’roll. Med mycket mer än en gammal Fender och en refräng.
Med en röst som är långtifrån len vränger han ut och in på både själen och rocken. Så att sömmarna syns.
I huvet på en gammal rockräv. Det är inte titeln på F:s nya platta, som är den tredje i en trilogi: ”Tarschan Boulevard”, ”Vem har satt mina änglar i bur”, och så nu RAPPORT FRÅN ETT KALLT FOSTERLAND.
I den generösa bilagan som medföljer senaste rapporten citeras Lawrence Ferlinghetti, beatpoeten med dom forsande fraserna.
”Life is a fucking tragedy / And I come to that conclusion as an optimist.” (Livet är tragiskt och trist / säger jag som optimist.)
Bilagan berättar också en massa om varför plattan kom till — hur idéer föddes, vilka verklighetsförankrade hallucinationer som ledde fram till dom 17() låtarna.
Det är typiskt Anders. Att vilja säga så mycket. Bl a ger han målande beskrivningar av storstädernas flumrum: På Victoria, i grannens dubbelsäng, i portar och prång. Han tar oss till fasta paviljongen på Säter i mer än en bemärkelse. Där kan vi sitta och försöka flina åt Torbjörn Fälldin och hans oskyldiga tamburin, i fantasin följa med Werners grabb som drar längs norrlandskusten i en Cadillac.
”Vpk och Cadillac / Vad säger ni freaks om den kombinationen / Vpk och Cadillac / det är en hissnande tanke / liksom revolutionen.”
Spela igenom plattan många gånger. Och läs konvolutet först som fri dikt. Annars blir det för hårt, kanske?
Anders F är nämligen så sann att han än idag har det svårt att nå en stor publik. För, som han påpekar i en calypsosväng, ”det är en dålig affär att gyckla med isbjörnas avföda”.