Allman Brothers Band
The Blues Band
Tivoli, Köpenhamn

Köpenhamn är drömscenen för fallna hjältar. Det dyker alltid upp en mångtusenhövdad publik av övervintrade beundrare här nödtorftigt avdammade gamla cirkushästar kommer till byn. Så självklart hälsades USA-söderns slocknade stjärnor The Allman Brothers Band med stående ovationer när de i Tivolis konsertsal avslutade en två veckors Europaturné.
Trubbel vid tysk-danska gränsen gav ont om tid för soundcheck. Men det var inte därför man spelade så högt. Teknisk briljans besitter bandet fortfarande, men engagemanget är det sämre med. Den bristen kompenserade man med att dra rattarna i botten.
Sättningen — dubbla trumset, duellerande gitarrer, bas, synt(!) och Gregg Allmans keyboard — lade en mullrande, gungande ljudmatta: långa jam uppbyggda på välkända riff, snygga men inte alltid motiverade soloutflykter och Greggs skrovliga soulstämma.
Han är Stjärnan som agerar från ett podium, höjd över de andra som en halvgud, med det skäggiga ansiktet mestadels dolt bakom den långa, ljusa hårmanen. När han spelade och sjöng, halvstående hukad över orgeln, möttes han av hänfört jubel.
Vi bjöds två timmar laid-back southern boogie, anpassad för ölhävande och bolmande cowboyhippies i 30-årsåldern.
Bandet dök upp cirka 1970. Få grupper klarar tio år med hedern i behåll. Allmans är inget undantag. Trots tragedier och skandaler fortsätter man. Tills sista dollarn kramats ur myten.
Fast va fan — köpenhamnspubliken älskade dem i alla fall! Det var inte bara på scenen som det syntes små män i väldiga stetsonhattar…
Draget av country har förstärkts. Allman Brothers är väl egentligen Dickey Betts Great Southern med Gregg som gästartist. Flera låtar under den ett par timmar långa konserten hämtades från det senaste albumet ”Reach For The Sky”. Men de nya numren är mest ekon ur det förgångna och det är de välkända sakerna som fortfarande glimmar till.
The Blues Band inledde kvällen. Tidigare under turnén hade Gregg Allman hoppat in bakom orgeln när de stått på scenen. Nu tackade frontfiguren Paul Jones för senast genom att dra ett gott munspelssolo: där fick vi också kvällens höjdpunkt.
I sanningens namn var The Blues Band mycket skojigare än huvudattraktionen från USA. Hade spelningen ägt rum i en svettig klubblokal och inte i en stel konserthall, så skulle Paul Jones sång och munspel, Dave Kellys fenomenala slidegitarr och de andra veteranerna från Londons bluesscen på 60-talet fått alla på fötter!
Men lyckligtvis får vi fler chanser — The Blues Band kommer till Sverige i november för att pråma för sin nya lp ”Ready”!