Det är väl knappast någon som har undgått att höra hitsen ”Tapetklister” och ”När hela världen står utanför”. Trallvänlig pop som ingen kan tycka illa om.

De nyblivna flickfavoriterna i Jumper är ett par timmar försenade inför sin spelning i Halmstad, men trots detta är Niklas Hillbom (Sång, gitarr), Preben Rydin (gitarr) och Jan ”Linda” Lindström (piano) väldigt trevliga när vi träffar dem.

Bakgrund?
Niklas (N): — Kommer ifrån Kristinehamn, en liten stad i Värmland. Sen flyttade vi till Stockholm för att plugga. Vi har spelat i lite olika band i Kristinehamn Vi drog ihop det här bandet när vi flyttade till Stockholm.
Jan (J): — Det var drygt 1,5 år sedan.
Vad tycker ni om att bli jämförda med Gyllene tider och kallas ”Kent lights”?
J: — Vi tycker inte själva att det finns någon större likhet mellan oss och Kent, mer än att vi sjunger på svenska. Vi gör mycket enklare texter än Kent. Kent går lite mer på djupet, och så spelar de mycket mer rock än vi. Gyllene tider är kanske mer likt — fast jag jag tror inte att det är så jävla likt. Man blir ju jämförd vad man än gör.
Har ni några svenska favoritband?
N: — Gyllene tider och Kent kanske? (Fniss)
J: — Ja, Kent. Men jag gillar Fireside och Refused mycket också.
Var kommer namnet ifrån?
N: — Det var bara någonting vår basist kom på. Det finns ingen bakomliggande mening. Det låter poppigt.
Hur kommer det sig att ni sjunger på svenska?
N: — Jag har skrivit låtarna och jag har alltid skrivit på svenska.
J: — Om man ska rikta sig till en svensk publik är det roligare att skriva på svenska. Folk lyssnar nog mer.
Handlar texterna om sådant som hänt er?
N: — Ja, oftast. Texterna blir bäst då.
Vilken är er favoritlåt på skivan?
N: — Det är olika. Nu när vi är ute och spelar är det ”Kom som en man”. Vi gör den bra live. ”När hela världen står utanför” är också kul. Alla känner igen den.
Preben (P): — Jag tycker om att spela ”Vägskäl”.
J: — ”Kom som en man” när vi spelar live, men på skiva är det just nu ”Jag undrar”.
Hur har ni reagerat på den otroliga framgången?
P: — Jag vet inte, det är så mycket jobb så man hinner inte känna efter.
J: — Jag har börjat känna efter lite och det känns rätt skönt.
P: — Ja, men man man hinner inte få någon distans till det.
J: — Nej.
Känner ni er som popstjärnor?
J: — Ibland.
N: — När man är hemma i Stockholm och har ledigt känner man sig inte som det, men när man är ute och spelar är det ju självklart. Det är väl det som innebär att vara popstjärnor.
Har ni fått några groupies?
N: — Schh!
J: — Det är en konstig fråga att svara på,jag vet inte riktigt vad groupies är.
N: — Det är klart att de av oss som inte har flickvän träffar tjejer när vi är ute och spelar.
J: — Det är ett gäng tjejer som har åkt runt med oss på tre spelningar.
P: — Riktiga fans.
J: — Men groupies, det har en negativ klang, tycker jag. För mig är ”Groupies” tjejer som vill träffa band bara för att ligga med dem. Så har det inte varit.
N: — Vi tror fortfarande att alla tjejer vi träffar tycker om oss som personer.
Vilken var den första resp. senaste skivan ni köpte?
J: — Den senaste köpte jag idag, begagnad, Magnus Uggla — ”Vittring”
P: — Min senaste var Soundtrack of our lives.
J: — Nej, den fick vi! Vi ligger på samma skivbolag som de.
N: — Min senaste var Bruce Springsteens samlade hits. Den första skivan vet jag inte, det var säkert någon Kiss-skiva. Vi hade biljetter till konserten, men vi spelade båda dagarna, så vi missade det.
J: — Min första skiva var Sex pistols ”Never mind the bullocks”
P: — Jag köpte Iron maidens första, ”Killer”, kommer jag ihåg.
Har ni någon speciell publik?
J: — Vi har en ganska bred publik.
N: — De som märks mest är alltid de som är under arton, men det är inte så många ställen som de kommer in, eftersom detta egentligen är en klubbturné.
J: — Mellan 15-25 är kanske vanligast.
Vad tar ni i bänkpress?
N: — Ingen aning. Jag har tränat en gång i tiden och då tog jag 70kg som mest.
P: — Du tar väl 150, Linda?
J: — Nej, 120 har jag tagit.
N: — Jag var 16 år när jag tog 70, så jag kanske tar lite mer nu. Eller det gör jag nog inte…
Vad har ni för framtidsplaner?
N: — En sommarturné.
J: — Skriva nya låtar och spela in nästa skiva. Vi tar en sak i taget.
Tror ni att ni kommer att finnas länge som band?
N: — Jag tror att vi kommer att göra minst två skivor till. Som jag ser det är det tio bra låtar på skivan. Så varför skulle vi inte kunna göra fler?
Avslutningsvis, är ni nervösa nu innan spelningen?
J: — Nej, innan var jag det men inte nu.
N: — Jag är nervös. Jag tror inte att man ska försöka att inte vara nervös, utan låta sig vara det.
Tack!
N: — Tack själva.

Under spelningen verkade Niklas H dock inte alls nervös. Han log avslappnat, och det var inte alls svårt att förstå varför han blev utsedd till ”Årets babe” i Expressen Fredag.