Lägg dina sorger i en gammal säck

Glädjespridaren är ofta en paradoxal person. Framför allt den professionella glädjespridaren har gärna ett dubbelt budskap. Ernst Rolf är väl vår största så kallade glädjespridare och det manifesta budskapet i de flesta av hans kupletter och revysånger är just glädjen: ”Bättre och bättre dag för dag” osv.
Rolf ville att folk skulle bli glada av hans revyer, och om någon av hans sånger han skulle sjunga innehöll något elakt hände de att Rolf strök den versen och sa: ”Man ska inte vara elak mot folk. De skall gå härifrån och vara glada, inte sårade” (enligt Uno Myggan Ericsons Rolf-biografi).
En av de sånger Rolf gjort känd börjar så här: ”Lägg dina sorger i en gammal säck/som råd jag ger/Laga att hastigt du får dem väck/tänk aldrig på dem mer/Om du på bekymren spar/så får du fler och fler”.
Melodin är glad och ytligt sett är detta en väldigt optimistisk sång.
Men jag menar att det med denna sång, och många andra i samma genre. förhåller sig precis tvärtom. Sången förmedlar, trots sin förmenta optimistiska ton, ett närmast totalt förakt för livet, en nattsvart pessimism.
De självutnämnda glädjespridarna tycker sig ha insett att våra liv i grunden ingenting är värda och att det därför är deras uppgift att med sina sånger och revyer frälsa oss från vår eländiga tillvaro. Deras optimism är alltså bara en mask över deras livsförnekande pessimism. På sin höjd är det en optimism med skygglappar.
Deras glädje är fullständigt substanslös, därför att den förnekar att livet självt kan ge glädje. Livet innebär för dem bekymmer, och de bör ju som bekant läggas i en gammal säck.
En glädjespridare som Ernst Rolf eller Thore Skogman eller vem som helst i den stilen skulle aldrig kunna uttala sig om livet på det sätt som Artur Lundkvist gör i sin dikt ”Det finns ett levandets vilda fröjd”: ”Livet är ett bröd/ … / Ack, ett hårt grovt bröd, men dock så ljuvligt i smaken — och det enda vi har för vår oändliga hunger!”.
Mellan Lundkvists optimism och den som kommer till uttryck i ”Lägg dina sorger…” finns faktiskt en avgrund. Lundkvist står för en livsglädje som inte bestäms av hur väl den lyckas förtränga tillvarons mörkare sidor. En glädje förankrad i verkligheten, inte på flykt ifrån den.

Som Elmer Diktonius konstaterar i en berömd aforism: ”Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten”.