För två månader sedan existerade inte The Creeps för mig, och det gjorde de nog inte heller för majoriteten av den popslammerälskade skaran i vårt land. Trots att The Creeps då hållit på i nästan fem år. Nog för att de småländska skogarna lär vara djupa, men för att kunna stoppa Robert Jelineks fräckt drivande “You’re Gonna Need My Lovin'” krävs det en nästan kompakt ljudisolering.
Denna ljuvligt slamriga poplåt är en av de stora överraskningarna på Amigos nyutkomna samling “A Real Cool Time Distorted Sounds From The North”, och lika upprymd som jag, och flera andra dessutom, blev, lika förvånad är sångaren och gitarristen Robert Jelinek själv — han tycker nämligen inte att låten är speciellt bra. Kom igen nu, Robert!
— Det är säkert, hävdar han. Förra året spelade vi in en kassett som heter ‘We Give You The Creeps’ och egentligen skulle inte låten vara med ens där, men så fick Uffe Lindquist på Amigo höra den och sen kom den med på samlingen. Jag vet inte, men jag tycker inte den är speciellt representativ för vad vi gör annars, det är lite mycket rockabilly över den, och det brukar vi inte köra annars.
Rockabilly ja, det ska väl i så fall vara de klickande gitarrerna och rullande tic-tac-tic-tackande trummorna i versen då, men resten har otvivelaktigt mer av tidlös pop över sig, speciellt den utsökta stämsången i refrängerna — det är mer Kinks och Chocolate Watchband över “You’re Gonna Need My Lovin'” är Sonny Fisher och Sleepy La Beef, så långt kan vi väl vara överens.
Förutom Jelinek själv består The Creeps av Anders Johansson på bas och Patrik Ohlsson på trummor. Och nu när Ohlsson och Johansson äntligen muckat, så ska de försöka ge sig ut och spela lite mer på riksplanet. Robert berättar också att de ska plocka in en organist för att fylla ut ljudet lite mer. En demo ska spelas in, men redan nu har Tracks On Wax i Lidköping visat sig villiga att ge ut The Creeps.
— Jag har ett annat band som heter Backdoor Men och nu ska Tracks On Wax ge ut en singel med dem, och de har sagt att de vill göra en med oss också.
Den nya vågen svenska band har ju onekligen satt sprutt på rocklivet här hemma. Kalla det “garagerock” om ni vill, men risken är väl snart att man isåfall anklagas för att ha inhalerat för mycket avgaser,
— En sån benämning kan lätt bli en fluga för ett tag, säger Robert. Jag är rädd att det kan gå som det t ex gjorde med nypsykedelian i England. Den höll en sommar och sen började alla skriva negativt om den. Folk vill att saker ska utvecklas, men oftast blir det då bara utveckling för sakens egen skull, än att man försöker göra bättre låtar. Det finns inget värre än de som försöker vara nyskapande bara för att komma med något nytt.
— Det roliga med alla de här banden som t ex Nomads är att musiken inte är speciellt svensk, det är inte den där monotona depprocken. Det finns mer glädje, är roligare. Den här musiken har lite rötter och känsla, ungefär som på 60-talet.
Det är inte så konstigt kanske att Robert Jelinek har hämtat mycket inspiration från 60-talsband som t ex Kinks, Electric Prunes, Standells och Chocolate Watchband, och att han är väldigt förtjust i flera av dagens 60-talsinspirerade band.
Om nu Robert Jelinek har rätt när han säger att inte ens “You’re Gonna Need My Lovin'” håller längre och att det nya materialet som de arbetar med slår ut det som de gjort tidigare, då har vi verkligen något exceptionellt att se fram emot. Men det är ju valår och då brukar ju de stora orden och löftena komma fram. Fast i det här fallet är jag nog beredd att stöta till med en röst, utan att känna mig grundlurad i efterhand.