Självkritisk nästintill döds. Älskar sina skivor. Hon hatar köpslående.
Monica Törnell är inte stöddig. Hon genomlider alla kval när hon skapar. Och när musik och text är som hon tänkt sig är också alla känslor bearbetade. Då vet hon var hon står.
Det blir som det blir och det gäller också den nya LP:n ”Fri”.

För tolv år sedan skivdebuterade en ung tonårstjej från Söderhamn med LP:n ”Ingica”. Hon hette Monica Törnell och var redan då relativt välkänd i sina hemtrakter. Med åren har hon, med sina inalles nio skivor och ett flitigt turnerande, kommit att framstå som en av landets folkkäraste yngre artister.
Hennes blandning av ljuvhet och självständighet, av romantik och tuffhet, har tilltalat inte minst unga män, men hennes publik är ändå mycket bred.
Efter debuten följde ”Alrik” 1973, de engelska ”Don’t Give A Damn” och ”Bush Lady” -75 och -77, ”Jag Är Som Jag Är” 1978, ”Ingica Mångrind” året efter, ”Ängel” -79 och slutligen ”Mica” och ”Fri” i år.
Blandningen av folkviseton och moderna arrangemang fanns där redan från början, kryddat med Monicas röst, som pendlar mellan den sorgsna jungfrun och ett utspel som för tankarna till Janis Joplin.

HON BJUDER PÅ SIG SJÄLV

Monica står själv för stora delar av text och musik, och svarar givetvis även för urvalet av andra låtar på sina skivor. Som artist verkar hon ha en stor integritet:

”Jag är som jag är
jag är sån
när jag vill skratta
så skrattar jag.
Jag älskar den
som älskar mig.
Är det mitt fel
om det inte är densamme
jag älskar varje gång.
Jag är som jag är
jag är sån
än sen
vad kan ni göra åt det?”

Hon bjuder på sig själv, samtidigt som hon ger sig den totala rätten att bestämma över sig själv.
För att ta reda på om mina privata funderingar runt Monica stämde med verkligheten träffade jag henne några dagar i Stockholm i samband med inspelningen av hennes nya LP ”Fri”.
Sent en kväll, på en italiensk restaurang i Råsunda, kommer vi till tals!
— Först skulle jag vilja fråga dig varför du gör en ny skiva så snabbt efter den förra, som alltså kom i mars?
— Därför att jag är uppe i varv nu. Efter den här skivan ska jag ta det lugnt ett tag. Vila mig efter skivorna och turnerandet.
— Du har hållit på med musik på heltid i tretton år nu. Tröttnar du aldrig?
— Nej, det här är det enda liv jag känner till. Jag tycker att musik är det viktigaste som finns i livet för mig. Jag har hållit på sen jag var jätteliten.
— Så du valde detta liv redan när du var liten?
— Nja, inte valde precis. På samma sätt som man inte väljer om man behöver revben för att kunna stå upp.
— Vad var det som lockade dig med det här livet? Det är ju inte bara musik, det är att vara artist också, intervjuas, få en image.
— Det var nog båda delarna. Men jag har aldrig skapat mig en image, utan den image som överhuvudtaget har funnits eller som finns, det är jag. Det finns ingen skillnad. Det är jag som står här och det är jag som står där. Jag är jag och det finns ingen skillnad.
— När började du uppträda?
— Jag debuterade på scen när jag var åtta och sen höll jag på med musik och framträdde i olika folkparker runt om i Gästrikland. Mot slutet av 60-talet var jag med i en sånggrupp. Vi hade bara gitarrer och bas, inga trummor. Vi sjöng mest amerikansk folkmusik, med mycket stämsång. Det var stilen som gällde då.
— Men du fick ditt skivkontrakt som soloartist.
— Jag har alltid varit soloartist, även om jag var med i den gruppen några år. Hela tiden gjorde jag egna saker. 1971 fick jag skivkontrakt på en singel, men jag ville göra en Lp, så jag sa att då får det vara. Men nästa år gjorde jag min första Lp.
— Jag tycker det är svårt att intervjua dig om din artistiska karriär och om din musik och dina texter…
— Texterna och musiken vill jag helst inte prata om, eftersom jag inser att om texterna och musiken inte kan besvara de frågor man har om dem, är det inte mycket till text och musik. De behöver knappast kommenteras.
— Vad skulle du vilja prata om då?
— Jag vet inte. Det är ju egentligen inte jag som ska hitta på det. Samtidigt tycker jag att det oftast är samma saker som upprepas i intervjuer, och det tycker jag är lite tråkigt. Men vi kan prata om Italien.
— Italien…?
— Jag har ett väldigt speciellt förhållande till Italien, en jättestor kärlek till det landet. Jag vet inte varför, jag har aldrig varit där. Jag har aldrig vågat åka dit. I mitt huvud vet jag precis som det är.
— Fastän du aldrig har varit där?
— Ja, jag tror att det är som att återvända till en plats du är född på och som du sen inte sett sen du var liten. Eftersom jag tror att man går mellan olika liv, jag är ganska säker på det, vet jag hur det var sist jag var i Italien. Det är ganska längesen. Tiden har inte stått stilla och det har hänt massvis med saker där. Därför skulle jag med stor sannolikhet bli besviken om jag for dit. Det är nog mycket som skulle vara annorlunda än vad jag nu föreställer mig.

MER MUNK ÄN NUNNA

— Vad gjorde du i Italien?
— Det vet jag inte om jag vill säga. Men sen länge tillbaka känner jag mig väldigt hemma i munklivet. Nunnor och nunnekloster känner jag mig inte alls hemma i, utan det är munkkloster. Jag är mycket religiös. Det kanske man inte kan tro men det är jag. Men det vill jag inte diskutera.
— Nej, det behöver du givetvis inte. Du har rätt till integritet som alla andra människor. Men samtidigt verkar du så öppen och ger så mycket av dig själv. Även på plattor och på scen. Är det en proffsighet du har lärt dig?
— Kanske, jag vet inte. Men i Sverige har ju proffsighet nästan blivit ett skällsord. Men det är lätt att det blir så när man hållit på sen 1962. På 60-talet var det helt andra villkor, helt andra saker man jobbade med. Sen på 70-talet fick jag väldiga problem, när det plötsligt skulle vara så att artisten skulle uppföra sig som vem som helst. Det skulle inte finnas någon skillnad mellan den som stod på scen och de som satt ute bland publiken. Jag är väldigt beroende av ”här är jag och där är publiken” när jag arbetar. Inte annars, men då vill jag att det ska vara helt klart. Och jag trivs absolut bäst ju mer folk det är. Jag tror jag skulle älska om det var 30000 där. I sådana situationer, som skrämmer andra, trivs jag som fisken i vattnet.
— Har du spelat på sådana mastodontgalor som på Råsunda eller Ullevi?
— Nej, jag tycker inte det är intressant. Inte i den formen. Men i somras var det mycket folk i Kungsan. Vi hade publikrekordet, men om det var nån annan som slog det vet jag inte.
— Bilden jag får av dig är att du är rätt säker i det du sysslar med. Du bestämde dig väldigt tidigt för vad du ville bli, och så blev du det. Det du gör, gör du bra och du vet att många människor gillar det. Det måste ge dig en otrolig trygghet. Att aldrig behöva tvivla på dina möjligheter att uttrycka dig med musik.
— Pratar du om mig? Jag tror att jag är så självkritisk att jag skulle kunna lägga mig ner och dö vilken dag som helst. Det är ytterst sällan jag är trygg på det sättet. Så fort jag kommer till den punkten tvingar jag mig själv att tänka på nästa. Ungefär som att på den sista inspelningsdan av den förra plattan, började jag tänka på den här. Folk kommer och säger ”Åh, är det inte skönt att vara klar med den där skivan nu?” Vad då, klar? Jag har just börjat på nästa. De förväntar sig att jag ska luta mig tillbaka och spänna av, men det är inte alls så. Jag tror att den störste kritiker jag har är jag själv. Jag är fruktansvärd. Jag slår bara ner på allt. Men jag tror det är en livsnödvändighet för att kunna utvecklas. Det skulle vara väldigt bekvämt att ha hyperkänsliga spröt för allt som är bra, för det som är kul och trevligt. Men så är det inte. Du kan inte bara få den biten, utan du är precis lika känslig för allt som är jobbigt, djävligt eller tungt. Det får du på köpet. Sådana ar förutsättningarna.
— Har du haft samma kritiska inställning till allt du gjort? Finns det nå’t som du tycker är riktigt bra?
— O ja, jag älskar alla mina skivor. Jag har inte gjort något som jag inte kan stå för. Men det beror också på att jag genomlider helvetets alla kval innan jag gör nånting. Och sen är det inte lika avgörande om det blir en kommersiell framgång eller inte, eftersom jag rent känslomässigt redan vet var jag står. Sen blir det som det blir.
— Du har gjort din bit, menar du? Sen är det upp till andra om de gillar det eller inte?
— Ja, och det är en helt annan sak. Det finns en underbar dikt av Jacques Prévert som man nästan skulle kunna ta som en programförklaring från min sida sett. Den heter ”Rätten Att Tilltala”:

Er —
jag tilltalar inte er
inte heller mitt liv tilltalar er
Jag älskar det jag älskar
det är det enda som tilltalar mig
och talar till mig
Jag älskar dem som jag älskar
och talar till dem
de ger mig rätt till det

— Det är precis på det sättet jag arbetar, liksom på min första skiva på engelska som heter ”Don’t Give A Damn”. Hela den infallsvinkeln fanns inte i Sverige då. Det tog flera år innan punken kom hit. Det var hela sättet att gå ut med en grej, inte musikaliskt men att ”här liksom är en platta, skit i den, don’t give a damn, ge faan i den. Vill du köpa den, så köp den. Vill du inte, så skit i det, mig kvittar det”.
— Jag har alltid haft väldigt svårt för köpslående. På min andra Lp skulle vi ha en bild av mig. På den tiden skulle alla tjejer som var på omslag bara vara så söta, ha permanentat hår och vara jättegulliga: ”Du kan väl köpa min skiva”, såg det ut som de tänkte. Jag sa till honom jag arbetar med att jag tänker inte le. Vad du vill, men jag skrattar inte. Jag ska se ut så här (Monica gör en ilsken grimas). Ett sån’t omslag blev det också. En bild där jag ser rätt sur ut faktiskt.
— Namnen på dina olika skivor fascinerar mig. Du började med ”Ingica”, återkom långt senare med henne med efternamnet ”Mångrind”. Sen plötsligt bytte du till ”Mica”. Står dessa titlar för något speciellt.
— Ja, det gör de. Ingica är en sammanslagning av Monica och Ingrid, som f ö var den kompis som presenterade mig för Jacques Prévert. Jag hade bestämt att mitt första barn skulle heta Ingica, om det blev en flicka. När jag höll på med min Lp insåg jag att den var mitt första barn.

EFTER MÖRKER KOMMER LJUS

— Varifrån kommer Mica?
— Det är hämtat från bibeln, Mica-texterna. Budskapet, som jag först senare förstod skulle sammanfalla exakt med de dagarna då skivan släpptes, är att efter mörker kommer ljus. Jag förstod det inte då, utan först senare.
— Står Ingica och Monica också som symboler för olika Monicor, någon slags utveckling hos dig.
— Ja, Mica är väl en större individ än Ingica, tror jag. En mera realistisk människa, som står med båda fötterna på jorden. Ingica och hela den perioden, var mera om att bära hela världens skulder på sina axlar. Det är väl vad man sammanfattande kan säga om det.
— För mig framstår du mer och mer som en konstnär, som arbetar med sina uttrycksformer på olika plan. Musiken är ett, texterna ett annat, men sedan kommer skivomslagen och även titlarna på dem. Tror du att de här andra, djupare planen kommer fram? Har du fått tillräckligt med bekräftelse på det?
— Nej, det tycker jag inte. Jag tror att man inte tänker på det sättet. Inte i den här tiden och i den här kulturen. Men det finns alltid en tanke bakom de omslag som blir till. Deras utformning bestämmer jag själv, innan jag tar hjälp av en layout-firma för att slutföra det rent praktiskt.
— Påverkar idén till omslag också den musik du vill ha på plattan?
— Oftast har jag redan tänkt på de bitarna.

OMTALAD FRIHET SKRÄMMER

— Står titeln på den nya skivan, ”Fri”, också för en djupare symbolik?
(Monica skrattar) — Ja, jo det tror jag man kan säga. Du sa förut att du tyckte det var svårt att intervjua mig. Jag glömmer aldrig en tjej som skulle intervjua mig när jag hade fått DNs På Stan ”Kasperpris”. Det första hon sa när hon skulle intervjua mig var att hon var livrädd för mig, för hon tyckte att alla de andra bara stod där och skrek om att de skulle vara fria kvinnor, alla slagorden, men de var inte sådana. ”Men”, sa hon, ”du är ju sån som alla de pratar om att man ska vara, men du säger inte de här sakerna och därför är jag skiträdd för dig”. Det var ett häftigt sätt att inleda in intervju.
— Vad sa du då?
— Jag sa bara ”Va?? Vad säger du?” Men det var hennes bild av mig.
— Och den stämmer.
— Javisst, skrattar Monica samtidigt som personalen på restaurangen för fjärde gången kommer och vill stänga. På väg ut kommer jag på att vi inte alls har pratat om den nya skivan, så Monica berättar att den innehåller tio låtar. Tre har hon skrivit själv, andra har gjorts av hennes bror Bobo, av Janne Schaffer, producenten Uffe Wahlberg m fl.
Texterna har hon skrivit själv, men några är översättningar av amerikanska låtar. Sina texter skriver hon ofta först på engelska, och sen kommer det svåraste med att översätta dem till svenska.
— Exakt, hur de blir vet jag ännu inte. Jag ska inte börja sjunga förrän i morgon, säger hon innan hon hoppar in i bilen och åker iväg.
Där står jag och vet inte riktigt vem jag har träffat. Artisten Monica eller människan Monica. Eller kanske både-och. Hon var lätt att tala med, men svår att intervjua. Kanske fann jag den integritet jag sökte hos henne och jag förstår hennes olika titlar på sina skivor, från Ingica till Fri.
Jag förstår hennes val av Jacques Préverts dikt ”Jag är som jag är”:

Jag är som jag är
Jag är sån
Än sen
Vad kan ni göra åt det

Varför skulle vi vilja ändra på det, Monica?