Rubber Souls heter ett av de tusentalet band som lirar och finns i Stockholmstrakten. Till skillnad från det stora flertalet av dessa band har Rubber Souls varken fastnat i källaren eller i någon bisarr dröm om rockmyten. För bandet är det klubb-scenen som gäller.
Med hemort söder om Stockholm i Västerhaninge och Jordbro har de tillsammans med ett antal band vuxit fram ur den numera legendariska musikföreningen EFMD (en gång i tiden och kanske även nu betydande, Enad Front Mot Disco!) tillsammans med grupper som Tolstoy Toy, Krokodilerna och Dom Vässade.
Rubber Souls har sina rötter i 60-talet, sent 60-tal och 70-tal. Framför allt är det ”The Wild Man Of Pop”, alias Iggy Pop som visar sig här och där i musiken. Lite av den vansinniga energin och kraften som finns där blandas med mera moderna rockbottnar.
Gitarristen Patrik Ingeson står med sitt gitarrspel för det senare när han både vräker rytmer och smeker melodier ur gitarren. Sångaren Murre, Georg Mauroy, står för det mera primitiva utspelet.
— Vi vill ge publiken en känsla av kraft. Att skingra lite av hopplösheten samtidigt som det är en show. Vi överdriver lite när vi står på scen men det är våra egna personligheter vi spelar på, säger Murre.
Det är han som står för det visuella i Rubber Souls med sitt anarkistiskt galna utspel som känns äkta. Tillsammans med bandets två övriga medlemmar Leffe Johansson/tummor och Magnus Thorsell/bas bildar de enheten Rubber Souls.
Alla medlemmar har tidigare spelat i olika band men sedan drygt ett halvår har Rubber Souls existerat. På den tiden har man hunnit med flera spelningar i stockholmstrakten på ställen som exempelvis Tre Backar och Studion. I somras gjorde bandet också en playbackturné där de åkte kors och tvärs i Sverige i en Volkswagen-buss.
— Det var jävligt kul. Vi blev otroligt nog sponsrade av Sony och fick en stor bergsprängar-kassett till väldigt lågt pris. Den monterade vi sedan upp på de ställen vi kom till, badplatser, torg och mimade till. En virveltrumma och ett par gitarrer var det enda som behövdes. Folk tyckte det var kul berättar Leffe Johansson.
En sjulåtars kassett har Rubber Souls hunnit med att spela in. För de som inte har den (jag förmodar att skaran inte är speciellt stor) är den ett måste. Med texter både på engelska, svenska och tyska finns bland annat ”Bratorwerken” och ”Neandertahl”, två av gruppens egna låter som borde föra dem långt upp i rockhierarkin.
När man lyssnar på bandet eller pratar med medlemmarna slås man av en paradox. En stor avspändhet och omdöme kombineras med både svensk och osvensk framåtanda. Något som jag oftast förknippar med grupper utifrån Stockholmsregionen. Det i Stockholm så vanliga poserandet, spelandet för spelandets skull och den stupida framåtandan saknas helt hos Rubber Souls.
Det är i detta Rubber Souls möjligheter finns.