Det som gör Virna Lindt så oemotståndligt betagande är inte det faktum att hon är en ung svenska som lyckats slå sig fram i den hårda engelska popbranschen, utan hennes sprudlande charm och säkra känsla för vad hon verkligen presterar.
Att bygga upp en så vattentät image som ”Virna Lindt” och dessutom göra det med en lekfull klackspark — för det krävs det både charm och vakenhet.
Egentligen började det hela med en djup förälskelse i deckarserier och speciellt deras signaturer — The Man From Uncle, John Drake och på senare tid The Sweeney. När jag talar med Virna så ser jag hela min ungdoms alla Helgonet-program flimra förbi.
Agentsignaturer. Tänk er en sval, vacker Grace Kelly i någon Hitchcockproduktion av senare snitt, med James Bonds intrikata politiska förvecklingar. Ian Fleming kunde knappast ha skapat en mer helgjuten deckaridol än Virna Lindt.
— När jag från början skrev ”Attention Stockholm” var det inte meningen att jag själv skulle spela in den — hon var min skapelse, men jag var inte intresserad av någon egen musikkarriär. När jag först kom till London var jag helt uppslukad av musiklivet, men efter ett tag såg jag branschens baksida med styrda listor och allt. Tar man det hela på allvar så är man fast i karusellen.
Nu är deckarepoken ett passerat stadium. En gimmick/image blir lätt uttjatad, även om den är gjord med stil och smakfullhet. Men Virna Lindt lever kvar som sångerska och låtskrivare — senaste beviset är den sinnrika och fascinerande debut-LP’n ”Shiver” som överlag har fått fin kritik.
En ny singel (”Contamination”) är på väg — en lite allvarligare sak (men i samma förföriska förpackning som tidigare) om olika former av förorening, allt från tvåloperor till kaffe. ”Kanske den passar Sverige bättre än England — där är allt så ytligt”.
Men sångkarriären (om man nu kan tala om kärriär) är bara en sida av den mångfacetterade Virna Lindt. När hon först kom till London gick hon på en designkurs vid London College Of Printing. Tillsammans med sambon Tot Taylor och Paul Kinder bildade hon skivbolaget The Compact Organisation.
— Meningen var att starta ett oberoende bolag som var annorlunda. Vi ville ha ett genomarbetat utformande och skapa något med stil trots att vi hade ett mycket litet kapital. Nästan alla andra små bolag försöker vara medvetet billiga med ful design osv. Vi ville istället ge våra produkter vackra, stilfulla förpackningar och samtidigt lite charm. Ungefär som när Stiff började.
The Compact Organisation har utökats en del på senare tid (”nu har vi t o m fått kontor i W1”), mycket tack vare den våldsamt tuperade Mari Wilsons framgångar. Det gick inte i det långa loppet att sälja 25 ex om dagen till olika skivaffärer, utan man fick istället försöka satsa i stort sett allt på en artist.
Mari Wilson har för övrigt en ny singel på väg – ”Let’s make this last” — och enligt producenten är det ett monument som skapas. Dessutom har man nu fått tid över för olika småprojekt med nya, fräscha artister.
— Vi ska ge ut en singel (”Kissing”) med gruppen Oceans 11 som gör ultradans-låtar typ Nile Rodgers och Chic. En riktig hitgrupp som säkert kan sälja bra. Sedan har vi Fontana Mix som är Mari Wilsons raka motpol. Namnet har de tagit från en John Cage-låt och de låter mycket udda och annorlunda. Deras LP ”The Noise Spyro” ska snart vara ute. Vad har vi mer? En grupp som heter Beautiful Americans och gammal halvskallig gubbe som kallar sig Floyd. Han ska släppa en singel som heter ”Mass production” som är mycket rolig. Det är lite tidiga Stiff över honom.
Så visst har Virna Lindt mycket att visa upp, och den främsta drivkraften är glädjen, energin och stilkänslan.