Det har varit sorgligt tyst runt Malmöbandet Problem ett tag nu. Deras andra LP ”Ghandis Bar” var ett rejält steg framåt för bandet. Dvs musikaliskt, för försäljningssiffrorna uteblev tyvärr. Så här i efterhand tycker jag att den känns mer varaktig än den något tidsbundna debuten — den är betydligt mognare och tyngre, och dessutom vågade gruppen experimentera mer.
— Det hade blivit en hel del festande när vi var ute, förklarar Stefan Ahlquist, och ibland lät det rätt risigt. I och för sig tycker jag att det gott kan bli så någon gång — det är trist att se band som låter likadant alltid. Det blir bara att man visar upp ett kunnande, och jag förstår faktiskt inte var det roliga ligger i det.
Istället för att lägga av, så gjorde man vissa omstruktureringar inom bandet. Trummisen Håkan Olsson bytte tillbaka till gitarr (som hade varit hans egentliga instrument innan han blev övertalad av de andra att spela trummor istället), och på trummor har man fått Jocke Rooke.
Det enda som har gjort det lite besvärligt för dem, är det faktum att de delar trummis med ett par andra band (bl a turnéhästen Mikael Wiehe), och de har ännu inte haft chans att spela ute så mycket.
Men en hel hög nya låtar har skrivits och repats in (med titlar som tex ”Förlorad verklighet”, ”Nedför trapporna”, ”Högre mark” och ”Ingen maskerad”). Dessa varvas med ett flertal fräcka covers: The Electric Prunes’ ”Long day’s flight”, Roky Ericksons ”Don’t shake me Lucifer” och ”Fire engine”, och John Lee Hookers ”Cry before I go”.
Slamrigheten finns kvar, men låtarna är mer suggestiva — en korsning mellan rivig garagerock, förvirrad blues och syraspetsad psykedelia.
— Man hör ju att det är samma band, men samtidigt vill jag att vi ska spela lite annorlunda — mer hypnotiskt, monoton musik med färre ackord. Tidigare har vi varit så uppbundna vid låtar som går vers, refräng, stick, vers, refräng osv, osv. Det finns en liten ändring på det på ”Ghandis Bar”, men nu ska vi försöka ändra på formeln ännu mer. Svårt att säga vad som ska komma. Kanske man kan kalla det acidrock…
Förvänta er inte att få höra de gamla klassikerna ”90000” eller ”Ja vill inte ha” om ni går och ser dem inom den närmaste framtiden. Högst en eller två låtar från den gamla repertoaren finns kvar.
Men låt er inte nedslås av det — tvärtom: nu kan ni istället se fram emot något nytt och spännande. För nya Problem är absolut värda att se (och höra), det kan jag garantera.