Det ser ut att bli en mycket varm dag i Leksand. En typisk svensk sommardag då luften verkar stå stilla.
Nedanför vårt fönster springer folk mellan affärerna för att göra helgens inköp.
Mitt på frukostbordet bland rostat bröd, marmelad, ost och kaffekoppar står en bandspelare. På andra sidan bordet sitter Zero och Anastasia. Deras dotter Felicia sover i ett annat rum. Allt är lugnt och stilla. Jag trycker ned ”play”- och ”record”-knappen på bandspelaren.

– Jag har gått igenom många lägen då man har känslan att man missat något. Allt händer någon annanstans. Livet är egentligen där borta. Så kunde jag känna tidigare, men nu vet jag att jag inte missar någonting. Jag kan inte det, jag har allt jag behöver hela tiden. Det är den stora förändringen sen Zero-upplevelsen.
Den största känslan får man av att inte göra någonting. Bara känna ett intensivt levande, röra på sig. I mig, runt om mig, i trädet, jorden jag står på, i universum – att bara känna det. Det är större än allt annat. Spelar ingen roll vilken rockkonsert eller film du kommer med. Säkert en fantastisk upplevelse, och är jag där vill jag förstås se det. Men om jag går miste om det känner jag inte: ”fan, nu har jag missat något enormt”. Det blir inte den uppgivna känslan. Man förstorar upp dom grejerna. Så förbannat viktiga är dom inte. Vad jag än gör kan det inte toppa att jag sätter mig ner och gör ingenting. Tar ett andetag och känner vilken hisnande grej det är att kunna andas in och sen ut. Eller att se den här ormbunken som hänger i fönstret röra sig. Det är helt ofattbart att vi bara får vara med om det.
Att se det fantastiska i det man tar för givet – det är Zero. Jag är beredd att acceptera tystnaden som ett mycket bättre alternativ än vilken musik eller vilket prat som helst.

Zero är enormt tacksam att intervjua och en fantastisk berättare. Ett normalt Zero-svar varar i minst en halvtimme och omfattar många historier, upplevelser, tankar och lite spex som till slut inte har något som helst att göra med frågan.
Jag undrar varför halva hans show är på engelska, och får därmed intervjuns allra längsta svar.

– Jag känner att jag måste göra det för min utveckling. Jag vill pröva mig själv och se om det går. Utveckla mina idéer där jag lever som intensivast i dom, och det är på Manhattan.
Det är en idé jag alltid har haft. Första gången jag såg New York på världskartan kände jag inom mig att det är dit jag ska åka. Det var någonting i namnet som gjorde att jag fastnade för det. Men sedan har det fallit bort och bytts ut mot Manhattan, eftersom New York är ett mycket vidare begrepp. Och den idén tröttnade jag aldrig på.
Jag kom dit första gången 67 och blev jättebesviken. Antagligen för att jag kom vid fel tillfälle i livet, träffade fel personer, hamnade i fel del av stan, hade fått fel råd om var jag skulle bo och vad jag skulle se och göra, så jag åkte hem med en känsla av personligt misslyckande. Jag hade inte fått kontakt med någon. Kände mig helt borta och skrämd – skrämd av att känna mig förlorad. Just då hade jag i Sverige en väldig trygghet i det jag gjorde. Allt fungerade och jag var igång med en mängd saker. Att då komma till Manhattan och inte känna någon var väldigt chockerande.
Men trots allt åkte jag tillbaka fem år senare och då träffade jag några personer som jag fick god kontakt med. Jag fick bo hos människor som var intresserade av det jag ville prata om och som själva höll på och skrev och jobbade med teater. Då kände jag: ”fan vilken stad det här ändå är!” Det visar att det är enormt viktigt vilka man får kontakt med när man kommer till ett nytt ställe. Staden i sig är inte fascinerande utan människorna som finns där.
Sen dess åker jag dit varje år. Mesta tiden lever jag bara, promenerar, handlar och skriver. Det är en underbar stad att gå i, det finns så fantastiskt mycket att titta på. Kanske låter det banalt, men jag upplever världen i ett koncentrat på Manhattan.

– Jag har en sida som är väldigt grubblande och undrande. En lite dyster sida som inte kommer till uttryck så mycket, men som tar en stor del av min tid. Och jag undrar, som de flesta andra gör, vad är det egentligen för en värld vi lever i och vart är den på väg? Är det bara den eviga rädslan som människan alltid har burit för förändringar som gör att vi tycker att vi lever i tillvarons sista skälvande sekunder? Jag tror inte det. Det är så mycket brutalare och globalare nu. Jag känner liksom en kollektiv skräck. Det kanske är abstrakt, men jag är rädd för oss.
Om det smäller får vi ingen föraning, vi tillfrågas inte. Och det skrämmer mej, det osynliga hotet. Det är väldigt jobbigt att leva med det och samtidigt stå på scen och göra något som känns meningsfullt. Vi måste börja förstå att vi är individer på det här klotet.
Det går inte längre att bara titta regionalt på Sverige. Finland, Danmark, Peru – det är för mig redan historia. Jag tror vi kommer att utvecklas mot en global identitet. Det är inte Utopia jag pratar om, jag tror att samma mellanmänskliga problem kommer att existera, men för att vi ska överleva måste vi göra oss av med våldet och destruktiviteten. Och vad kan man göra för att väcka människor? Jag tror vi måste gå igenom en utveckling. Komma till en insikt globalt utan att genomgå ett stort destruktivt… jag vill inte kalla det krig längre, snarare ett uttryck för allt det hat som mänskligheten bär i sig.
Vad ska vi med det vackra och fredliga landet Sverige till, när det bygger så mycket på att vi håller oss undan någonting som vi samtidigt profiterar på? Hur beständigt är lugnet i Sverige, och till vilket pris? Jag känner en väldig längtan och hunger efter att få vara en person i världen, och inte en svensk som värderar andra länder på svenskt vis. Världen är på väg långt framför oss i en helt annan intensitet. Vi har blivit tama och glömt att livet kan vara något livsfarligt. Men det blir man påmind om på Manhattan. Jag känner att alla som promenerar runt på gatorna är där för att uttrycka och utveckla något. Antingen det är att gå under, göra succé eller stå på gatan och protestera.
Jag pratade med en utesovare en gång, och sen dess har min syn på de människorna förändrats. Det var en rätt ung kille som såg mycket äldre ut. Han började prata med mig då jag satt och gjorde några anteckningar och undrade om jag var författare. ”På sätt och vis”, svarade jag. ”Det är jag med. Vad heter du?” Jag sa vad jag hette och han flyttade sig närmare mig och berättade att han kom från en rik familj i Philadelphia som han hade rymt ifrån och gjort sig osynlig för världen. Han hade satt en heder i att lära känna äldre uteliggare, veta vilka portar och soffor som var schyssta, vilka coffee houses man kunde gå till och på vilka tider. Det var en hel filosofi kring det. Och någon gång skulle han skriva en bok om det. Nu ser jag helt annorlunda på utesovarna, mycket känsligare och noggrannare.
Även hos Wall Street-killarna med slipsar åtdragna så man tror att de ska få blodstörtning och portföljer som ser ut som mordverktyg kan jag uppleva en känsla av att ”här samlas vi. Jaha, du är också här, vad bra!” Det är ett helt annat temperament där. Djupare allvar, men ändå stort utrymme för vansinne och fantasi.

– Livet kan gå väldigt snabbt ibland, mycket snabbare än man anar. Det är som en enarmad bandit – istället för att få tre russin tränger sig sju russin in och plötsligt händer massor av saker. Man är involverad i allt efter år i en vakuum-burk långt borta någonstans. Jag upplever det väldigt starkt så. När jag väl känner att ingenting funkar ser jag ingen hejd på det. Och när det går bra, då har jag inte en minut ledig för alla ringer och vill att jag ska komma och göra någonting. Då glömmer jag bort att det varit en tid då ingenting gått bra. Det är som bortblåst, allting har alltid funkat. Mitt i det kan jag bara gapskratta, för jag inser vilken fars det är. Hur jag driver mig själv till otroliga ytterhetslägen. Men jag måste ha dom kasten. Jag skulle aldrig stå ut om det hela tiden guppade fram lugnt. Bara jag hinner med själv, och det gör jag inte alltid.

– Jag kan prata så det låter som jag är jättesäker på mig själv och vet precis hur jag ska göra allting. Men vid sidan om den dystra och grubblande personen och den som tycker att han platsar i elitserien finns en blyg person som blir lite generad över att i stort sett behöva visa sig. ”Lämna mig ifred. Gör vad som helst men titta inte på mig. Kom inte hit”. Får jag då inte vara ifred kan jag bli förbannad och uttryckligen be folk dra åt helvete. Men i nästa stund vill jag att alla ska stanna upp och bara lyssna på mig. Det kan vara svårt för folk att hänga med i svängarna, och jag har som sagt lite svårt själv. Kan be några dra åt helvete när jag egentligen vill att de ska lyssna.

Att se och höra Zero live är en verklig upplevelse. Det är SHOW! Och för en som är van vid rockköret kan det vara skönt att lugna ner öronen med akustisk gitarr och flygel. Men tyvärr spelar Zero väldigt sällan ute.

– Jag är nöjd med det antal spelningar jag gör. Vill varken spela ute mer eller mindre. För tillfället är jag lite missbelåten med mig själv. Idéerna är inte tillräckligt många och bra. Men varje dag har en innebörd fram till december. Om jag inte spelar är det ett omslag som ska göras färdigt, repetition av en filminspelning, klippning på radion eller förberedelser och resor. Troligen blir det ett tiotal shower under hösten och det känns lagom.

Var jag helst vill ha spelningar är på Manhattan. Hittills har det bara blivit en, och det var tillsammans med Jojje Wadenius på en liten klubb. Det gick inte särskilt bra och åter igen blev jag besviken på mig själv. Jag klarade inte riktigt av det. Hade inte tillräckligt med kondis. Jag kunde inte snacka om det jag ville på ett naturligt sätt. Dessutom var det några svenskar där som försvårade situationen med att ropa efter svenska låtar. Det var väldigt distraherande, och till slut blev jag förbannad på både dem och mej själv. Och sen dess, det var tre år sen, har jag inte gjort några fler försök.

Vad har egentligen Zero för publik?
– På en dag kan det hända att det kommer fram en flicka på sju år och vill ha en autograf. En 12-årig kille som berättar att han håller på och lär sig en av mina låtar som han gillar hemskt mycket. 2 punkare som hört någon låt de tycker är jävligt häftig och undrar var jag får allt ifrån. En 21-årig student som lyssnat på en skiva och anser att den är mycket intressant och noga studerar texterna. En kille i 30-årsåldern med portfölj som lite försynt säger: ”trevliga låtar du gör… tack ska du ha för alla trevliga stunder”. Det kan vara tanter i min egen ålder med breda häckar och Domus-kassar som plirar lite med ögonen och frågar: ”Är det inte du som är du? Jag tyckte väl det. Ja… det är så skojigt allt du håller på med. Fortsätt bara!” Och så rodnar de och tittar bort och känner sig som tonårsflickor fast det inte stämmer med situationen. Så kommer det herrar i 55–60-årsåldern som klappar mej på axeln och säger: ”Jag har alltid tyckt att du är väldigt begåvad. Vad håller du på med nu, för du är väl igång fortfarande?” Och gamla tanter som kommer hopkurade och knackar med käppen: ”Jag följer dig nog… Jag har allt läst om dig i tidningen”.
Det är ett bra svar på hur min publik ser ut. Därför är det väldigt svårt när jag ska göra skivor. Det går ju inte att göra en låt som tilltalar 7-åringar, en för 12-åringar, en annan för punkare, universitetsstuderande och så vidare. Ingen köper en LP för en enda låt, och eftersom plattorna inte tilltalar någon speciell grupp har jag ingen aning vilka det är som köper dom.
Det är väldigt svårt om man vill nå en bred publik, och det vill jag. Fast det ska vara på mina villkor och mitt sätt. Gör man en allt för varierad platta kan det så lätt bli splittrat. Men jag undrar ännu mer vilken publik jag kommer att få om jag orkar genomföra den nytändning jag har nu. När jag vill börja om, och framförallt då med engelska texter. Det skulle inte förvåna mig om det blev samma blandade publik. För det jag gör är väldigt barnsligt och allvarligt.
Tidigare kunde jag räkna in min mamma och pappa i publiken, men de är inte så hängivna längre. De tycker att kasten blivit för många och tvära. Därför måste jag få ett accepterande av publiken. Hade mina föräldrar accepterat mig hade jag nog gjort något mycket mer tillbakadraget… Att godtas av sin mamma och pappa är något stort.

Några veckor efter intervjun skulle Zero med familj åka till Värmland för att där försöka få in alla idéer som Zero har på ett rullband. Ett rullband som någon gång under hösten förvandlas till LP-skivor.

– Dom fyra veckor som är bokade i studion skulle jag önska blev fyra veckors lekstuga. Men med ett jävlar anamma hela tiden. Jag kommer att spela alla instrument själv den här gången för att se om jag kan åstadkomma mitt sound – så som det låter i mig nu!
Jag söker ta vara på pauser och överraskningsmoment, och det är väldigt svårt att överföra till någon annan. Jag vill att det ska låta kraftfullt, utåtriktat, intensivt, lekfullt. Jag tvekar att säga glad, för vad är egentligen det? Möjligen anarkistisk glädje – finna nya saker i musiken. Positiv blir den i alla fall utan tvekan. Ett slags fysiskt sväng med ett varmt kraftfullt beat.
Jag spårar själv ett tema i låtarna och det är att fortsätta – trots allt. En slags förvåning – SURPRISE! Jag griper inte in i saker och ting som absolut är åt helvete men ändå tycker jag mig finna en mening i det jag gör, en slags självrespekt – trots allt. Fast jag många gånger är väldigt trött på alltsammans. Man kan lägga ner hela sin själ i en platta och så är det någon kvällsblaska som på tre rader skriver att det är skit och sen går över till nästa skiva. Då undrar jag: Vem fan gör jag det här för ? När jag känner att jag fortfarande – trots allt – har lust blir jag väldigt glad.

Plattan handlar egentligen också om att ge upp. Ge upp känslan av hopplöshet. Man kan känna en trygghet i att varje dag gå runt och tycka att allting är för jävligt. Var man än tittar är det för jävligt, och man söker hela tiden bekräftelse. Läser tidningarna – det är för jävligt. Ser på tv – det är för jävligt. Och så känns det lugnt och skönt. Man har rätt – det är för jävligt. Det vill inte jag hänga kvar i. Upplevelsen av att livet ska vara fantastiskt kan man ge upp. Men man kan också ge upp upplevelsen av att livet är för jävligt.

– Jag är ofta väldigt entusiastisk över en idé så länge den formar sig. Men när låten tagit slutgiltig form har jag märkt att jag ofta tröttnar på den, samtidigt som den i flera fall blir offentlig. Fram till det stadiet är det bara jag som har den i fantasin, det är som en liten hemlighet. Men sen hör andra människor låten och förhoppningsvis tycker de något om den, och plötsligt märker jag att det inte är min längre. Helt naturligt kommer en annan idé upp som tar över och blir spännande. Sen har dom en förmåga att dyka upp igen efter ett tag och då kan jag tycka att låten egentligen var väldigt bra. Har jag verkligen gjort den här?
Jag känner ständigt att det låser sig, att det stagnerar. Det kanske bara är en illusion, men jag måste hela tiden ha en känsla av att det är något nytt. Samtidigt längtar jag efter ett material jag kan jobba med många gånger om och om igen utan att tröttna. Jag anar att det finns ett lugn i det, en kontinuitet.
Eftersom jag både skriver och komponerar har jag starkare relation till vad jag gör. Det är viktigt för mig att det hela tiden kommer nya idéer. Om det stannade av skulle jag bli identitetslös. Har jag ingen idé som ligger och gror vet jag inte riktigt vad jag ska använda mej till. Det är alldeles naturligt att det är så: ”Jag är den som har det här projektet på gång”. Hela min Zero-idé bygger på att jag är zero, noll, och idéerna som kommer in tar över den fria ytan.
Zero är också, framförallt, anarkistisk glädje. Ingenting behöver egentligen vara som det ser ut.