För ganska precis ett år sedan intervjuade jag Brodde i Brända Barn (se nr.14/15). Dagen innan hade de för första gången spelat i Stockholm och debutsingeln var rykande färsk. Musiken lät desperat, ibland väldigt monoton och ibland enormt ösig. Amerikanska BOMP tyckte att det var “Swedish underground like Velvets, Joy Division”.

Men på ett år händer mycket. Idag skulle nog Magazine kännas bättre som musikalisk jämförelse även om steget från Magazine till Brända Barn är ganska långt.
Det som fick gruppen att börja utveckla ett nytt sound var synt-pojken Bosse. När han och synten kom med fick musiken plötsligt massor av möjligheter till utveckling och dom tog Brända Barn vara på. Idag är de på väg att bli något mycket spännande. Hur och var det kommer att sluta vet ingen. Men jag hoppas att utvecklingen fortsätter, och att den leder in dem på nya, allt mer spännande vägar.

Vi sitter ihopträngda i Brända Barns och Diestincts lilla “turnébuss”. 5 Brända Barn och 2 RIP. Vi befinner oss i en typisk svensk småstad. Närsomhelst ska Diestinct upp på scen och därefter är det Brända Barns tur. Inne i bussen är det kallt och fuktigt och stämningen är ganska tryckt. Alla sitter tysta och väntar på att någon ska börja då Micke plötsligt ställer några frågor och intervjun är igång.

Vad skulle ni göra om ni fick ett genombrott?
– Vi får aldrig något, svarar Brodde. Vi kommer aldrig att kompromissa så mycket som man måste för att få ett genombrott.
Men om ni blev stora på samma sätt som Ebba Grön?
– Då har man ju inte sålt sig på något sätt. Och visst skulle det vara kul att kunna leva på musiken. Leva på det man nu lever för. Vi skulle åtminstone pröva ett tag och se hur det är. Det finns en risk att det blir tråkigt då. Men vi är inte alls inriktade på att bli stora någon gång eftersom vi spelar en musik som inte tilltalar så många, antar jag. Och så är det väldigt svårt när man bor i Sundsvall.
Så det är en nackdel?
– Ja. När vi ska ut och spela i landet blir det automatiskt en 40–50 mil extra att åka. Till Göteborg tar det 12 timmar med tåg… Därför blir våra resekostnader alltid så höga. Visserligen får vi betalt för själva resan men eftersom det tar så lång tid att åka måste alla ta ledigt från sina jobb en dag och på så sätt går vi back ändå. Men än sen? Spelningarna går före allt annat.
Trivs ni med att lira på rockklubbar och mindre ställen?
– Det är såna ställen man ska spela på, typ Musikforum, klubbar och ideella prylar, fortsätter Brodde. Men det är synd att så många super sig fulla när de går på konsert. Jag gillar inte den inställningen.

Vi börjar prata om Brända Barns musik och jag frågar om synten blivit det dominerande instrumentet?
Henka: Nej, det kan man inte säga. Inget instrument är dominerande. Det ska inte vara det i alla fall. Synten är för det mesta bara bakgrundskomp. Men den har hjälpt oss enormt att utveckla musiken. Det blev mycket roligare när den kom med, något nytt.
Hur gör ni en låt?
– Brodde har gjort dom senaste själv. En del gör vi tillsammans i replokalen. Någon, oftast Brodde, kommer med en idé och sen bygger alla vidare på den.
Spolar ni många låtar?
Brodde: Nej. Jag brukar inte komma med en låt om jag inte tror att den kan bli bra. Faktum är att vi är väldigt långsamma när det gäller att skriva nya låtar.

Är det något speciellt ni skulle vilja göra?
– En MP, för det blir så bra ljud på dom, svarar Brodde snabbt. Men den skulle bara kosta 15 spänn som Raketernas. En LP är ännu så länge för stort för oss, men 6 låtar är perfekt.
Vad tycker ni om era tidigare produkter?
Brodde: Singeln speglar bra vad vi höll på med då. Men det är inget dokument över hur vi låter nuförtiden. Jag tycker inte man kan säga “fy fan vad dåligt”, för man var ju nöjd med den då. Man ska inte förkasta det gamla. Det är absolut inget fel på den sortens rock men det är inget jag är intresserad av att lira nu.
Om ni fick chansen att göra en LP på ett stort kommersiellt skivbolag, skulle ni göra det då?
– Nej, inte en chans, menar Brodde. Det är inget att fundera över ens. Massor av skivbolag hörde av sig till Diestinct när de hade varit med i TV, Sonet t.ex, och dom är ju helt tomma i huvudet. Inte ett dugg intresserade av musiken, bara ute efter att tjäna pengar.

Henka: Det man stöder och beundrar är folk som gör något själva. Det mindre och oetablerade.
Brodde: Vi sysslar inte med något våldsamt uppror mot samhället. Men för det behöver man inte gå på det totalt.

Vad lyssnar ni på för musik?
Brodde: Bauhaus, New Order/Joy Division, Basement 5.
Henka: Ruts, XTC, Cure, Velvet Underground.
Bosse: Magazine.
Svensk: Deep Purple.

Hur länge kan ni tänka er att hålla på med Brända Barn?
Peter: Det är helt omöjligt att svara på. Man vet aldrig vad som kan hända.
Brodde: Än ser vi inget slut. Det är ny kraft i gruppen nu och alla vill någonting.
Hur tror ni utvecklingen kommer att gå det närmaste året?
Brodde: Mer trummaskiner och svnthesizers. Vi ska absolut inte kicka Henka utan försöka kombinera trummor med trummaskin, köra den genom synten och så.

Intervjun börjar närma sig sitt slut. Snacket flyter ut på helt andra områden och ingen verkar längre vara intresserad av någon intervju. Men jag lyckas få Brodde att berätta lite om sina texter som också utvecklats under året.
– Jag har blivit mycket positivare och det har naturligtvis påverkat mina texter. Det har framförallt blivit mycket svårare att skriva. Det är en enkel sak att skriva hur tråkigt allt är. Men att skriva att man är glad, på ett bra sätt så det inte blir löjligt, det är jävligt svårt.