Under sjuttiotalet startade Dan Söderqvist och Karl Gasleben sina musikaliska förehavanden i olika avantgarde-grupper. Dan dök upp på skiva första gången med gruppen Älgarnas Trädgård redan 1972. Karl var inte sämre han. Anna Själv Tredje, där Karl var med, gav ut sin första skiva ett par år senare. De båda sammanstrålade 1976 i ett av Sveriges absolut första synthband — Cosmic Overdose. I engelska musiktidningar kallades deras musik ”space-punk”. Cosmic Overdose släppte två album (”Dada-koko” och ”4668”), två singlar och hann med sisådär 150 spelningar. Anmärkningsvärt är att nästan alla låttexter var skrivna på svenska, till skillnad från Twice A Man som uteslutande gör låtar på engelska. Trots detta möttes de av en del respons från utlandet och gjorde många konserter utomlands, bland annat tillsammans med New Order.
1981 fortsatte Söderqvist-Gasleben sitt musikskapande tillsammans med Lars Falk under ett nytt namn — Twice A Man. De ville få ut kassetter, men kände inte till något kassettbolag. De startade därför själva ett sådant vid namn Xenophone International. Bolagets första utgåva var Cosmic Overdose-kassetten ”Final Koko” med remixar på engelska. Twice A Man kom att själva ge ut många av sina alster på Xenophone under åttiotalet, såväl som en del andra artister — Lars Falk och Mikael Winnerholt.
”Music For Girls” var Twice A Mans första skiva och den kom ut första gången 1982. Gruppen ville att skivan skulle vara det ultimata popalbumet.
I samband nästa utgåva — kassetten ”The Sound of a Goat in a Room” — spelade Twice A Man utomlands för första gången under en miniturné i Holland och Belgien. ”The Sound of a Goat in a Room” var gruppens första föreställning med musik, text, ljus och dekor samlat kring ett koncept med den absurda symbolen av en get i centrum.
Jocke Söderqvist var en ny medlem som kom med i Twice A Man i samband med turnén. Han var med i gruppen ända till 1986. På grund av att han och Dan har samma efternamn har de felaktigt antagits att vara bröder. Dan:
— Nu går Jocke på Dramatiska Institutet och arbetar med filmljud. Han har inga konkreta planer på att göra musik igen, utom möjligtvis filmmusik längre fram.
Twice A Man har själva gjort musik till två filmer, som visats på festivaler och svensk TV. Dessa är ”Förr I Världen” och ”Sprickan” av Kristian Petri.
Varför har det inte blivit mer filmmusik, det ligger väl ändå nära till hands för er?
— Det är en film som ska göras, berättar Karl. De ska välja mellan oss och två andra, men vi vill inte säga mer just nu. Det är ju alltid upp till regissörerna om de vill att vi ska göra något och det handlar väldigt mycket om kontakter. Sedan har vi ju ingen lust att göra musik till ”Jönssonligan 7”, direkt… Det produceras väldigt lite intressant film i Sverige, men det hade varit kul att göra långfilmsmusik, som man kanske kan jobba med i upp till ett halvår.
1983 spelade de in maxin ”Observations from a Borderland” för det holländska bolaget Roadrunner. Maxin utvecklade ”The Sound of a Goat…”-idéerna vidare.
1984 kom ”From A Northern Shore” — ett album som handlar om naturen och känslorna efter ett kärnvapenkrig.
Twice A Man satte musik till en utställning om valar och delfiner på Kulturhuset i Stockholm 1984 och musiken släpptes på en kassett kallad ”Waterland”. Intresset för valar resulterade också i maxin ”Across the Ocean”.
Året därpå genomfördes en Europaturné och en egen studio byggdes. Den första produkten därifrån var albumet ”Slow Swirl”, en betydligt mer tillbakalutad skiva än tidigare. Teater Schahrazad frågade Twice A Man om de ville göra musiken till deras uppsättning av ”Macbeth” och de tackade ja. Musiken släpptes på LP. Ett produktivt år, alltså.
Efter att Jocke lämnat gruppen 1986 blev Twice A Man åter en duo och släppte singeln ”Girl” som försmak av LPn ”Works on Yellow”, som kom senare samma år. Skivan blev en stor framgång och sålde förhållandevis bra.
”Aqua Marine Drum” blev nästa utgåva innan ännu en större turné i norra Europa genomfördes vintern 86-87. Skivan är en musikalisk tolkning av tre olika skikt i havet framfört i lika många låtar. Uppenbara paralleller finns till medvetandets olika nivåer. Först ”Turbulence Level” som är en skildring av det aktiva, händelserika ytskiktet, sedan ”Seaweed Level” som är en brygga mellan ytan och djupet där man håller på att drunkna av alla påtvingade intryck och till sist ”Aqua Marine Level” som är det mörka djup där man återhämtar sina krafter.
Tyska Yellow gav ut en samling med utvalt material från Twice A Mans första år, ”Collection of Stones”. Till hösten kommer uppföljaren ”A Line of Moments” med nyare material. Den släpps i första hand på CD-ROM (!), det vill säga i interaktiv form. Det blir antagligen en vanlig CD också.

Twice A Man är mycket väl medvetna om att en elektronisk grupp lätt ger ett stelt och trist intryck på scen. En Twice A Man-konsert är oftast en helhetsupplevelse där det visuella är minst lika viktigt som musiken. Video, ljus, dekor och olika former av rekvisita ingår i showerna. De vill använda fler element än bara musiken i sig och flera av deras utgåvor har haft ett starkt koncept. I ”Driftwood” (1988) märks detta kanske allra tydligast. ”Driftwood” var i första hand en multimediaföreställning med miljö och natur i centrum. Skivan ”Driftwood” var bara en del av projektet. En mängd folk och prylar fraktades land och rike runt för att ge publiken en föreställning de sent skulle glömma. Efteråt var Twice A Man så trötta på avancerade framträdanden att de tyckte ”aldrig mer”. Norrmannen Casper Evensen skötte ljuset under ”Driftwood”-turnén. Han var en längre tid nästan som en tredje medlem i gruppen.
Det är kanske inte så svårt att förstå att Twice A Man fått kulturstöd ett flertal gånger, eller att de aldrig blivit stämplade som ett vanligt synthband.
Mycket jobb låg också bakom de nya spelningar gruppen gjorde efter ”Fungus & Sponge” (se recension i nr 5/93). Med sig på scen hade de två dansare, Pia Fridal och Ingrid Engarås. Vilka är de?
— Pia är från Norge och har gått på Balettakademin och bor nu i Oslo, säger Dan. Hon är nästan fast medlem i Twice A Man nu. Ingrid bor i Göteborg och har arbetat med Karnevalsföreningen och en del ravearrangemang.
Nästa album, ”The Sound isn’t Organized Yet” föregicks av en singel med samma namn och var inte lika mycket ett konceptalbum utan mer likt ett vanligt popalbum.

Efter ”The Sound Isn’t Organized Yet” startade Dan och Karl gruppen Butterfly Effect. Förutom Dan Söderqvist och Karl Gasleben fanns där även två andra medlemmar; Zac och Peter Davidsson. Zac arbetade med ljus och allt visuellt. Live skötte han ljuset genom att spela på en kontrollenhet direkt på scen, vilket medförde att han kunde delta mer aktivt i spelningen, precis som de andra musikerna. Pete hade tidigare utgjort den ena halvan av synthduon Eccelent Accident, som hann med två singlar under sin relativt korta existens. Singeln ”Radiation” med tillhörande video är det gruppen gjort sig mest känd för. Peter gör musik i sitt soloprojekt Megaphone, men har inte gett ut några skivor själv. Han har även gjort en del musik tillsammans med Rhys Fulber i Front Line Assembly, men inte heller det materialet är utgivet.
Den enda skivan Butterfly Effect släppte var CDn ”Trip”, som fick ett svalt mottagande när den till slut kom. Musikaliskt låg den mycket nära Twice A Man, men ambitionen hade varit att göra något annorlunda — bland annat skulle soundet vara modernare och dansantare. Ett tjugotal spelningar hann gruppen också med. Först testades liveframträdandet inför publik under två kvällar på Unga Atalante i Göteborg. Sittandes på golvet fick publiken uppleva en multimediashow, den typ av framträdande som Twice A Man gjort sig kända för. Då detta gick mycket bra genomfördes senare två mindre turnéer över landet. Men sedan var det stopp.
— Butterfly Effect rann ut i sanden i och med att Zac flyttade till Indien och Peter blev förälskad och flyttade ut på landet. Sedan var det ju bara Dan och jag kvar och då var det löjligt att kalla oss Butterfly Effect, berättar Gasleben. Vi trodde från början att Butterfly Effect skulle landa längre bort från Twice A Man, och det gör det ännu löjligare att vi två skulle fortsätta själva när musiken ändå står så pass nära Twice A Man. Zac fick förresten ett stipendium för att studera indisk dans. Han skriver även artiklar för en del tidningar och arbetar på en bok.
Butterfly Effect är alltså nedlagt?
— Vi har inte bestämt någonting. Bollen ligger hos Zac och Peter. Vill de göra något så kan det ju hända att vi hakar på. Vi spelade in en halv platta till som bara ligger och vilar.

Teatermusikarbetet har alltid legat Twice A Man varmt om hjärtat och de har sedan ”Macbeth” 1986, ägnat sig åt detta parallellt med all annan verksamhet. På detta sätt skiljer sig Twice A Man radikalt från de flesta andra grupper. De har aldrig nöjt sig med att bara göra en platta eller en vanlig spelning och de har heller aldrig velat stå still inom samma musikaliska och konstnärliga ramar en längre tid.
”Figaros Bröllop” på Dramaten i Stockholm var det senaste teaterprojektet Twice A Man genomförde. Sedan 1986 hade Dan och Karl arbetat tillsammans med Wilhelm Carlsson på Dramaten i Stockholm. ”Figaros Bröllop” blev den fjärde av hans uppsättningar som Twice A Man satte musik till.
Det mesta av teatermusiken har getts ut på skiva. Bortsett från nyss nämnda ”Macbeth”, släpptes musiken från ”En Midsommarnattsdröm” på CD i samband med uppsättningen 1990. De tre andra Dramatenuppsättningarna kom två år senare på en gemensam CD under namnet ”Figaro, Thorsten, Emilia”.
Nästa teaterprojekt kommer antagligen att se dagens ljus 1995-96 på Göteborgs Stadsteater.
— Det är många bollar i luften och ingenting är klart ännu. Helst av allt skulle jag vilja göra en dansföreställning om vi nu ska göra någonting mer konstnärligt, tycker Dan. Vi har ju tänjt teatermusikens gränser så mycket och det finns begränsningar för vad vi kan göra.
När den tyska indietidningen SubLine skulle släppa en av samlingarna i sin ”We Came To Dance”-serie där Twice A Man skulle medverka, valde de inte någon av spåren från nya ”Fungus & Sponge”, utan den elva år gamla ”Decay”. Dan:
— När man tittade på inspelningsåren på de olika låtarna så stod det 1991, 92 och -93 på alla låtar, utom ”Decay” 1983! Ändå smälter den in precis när man lyssnar på skivan…
Jag frågade Karl vilken publik han tror att de har.
— Jag tycker det är svårt att veta vilken publik vi har i Sverige nu. Det är tre år sedan vi spelade som Twice A Man — med sång och gitarr. På våra nya spelningar har det varit en väldigt blandad publik, särskilt åldersmässigt. Det verkar inte som det är så mycket nya människor, utan folk som lyssnat på oss länge. I Tyskland är det dock tydligen den mer synthorienterade publiken som lyssnar på oss.
Detta är ännu ett bevis för att många i synthgenren ser positivt på att musiken låter som den gjorde under tidigt åttiotal, något som förbryllar Dan Söderqvist. Inom de flesta andra musikgenres så är det ju viktigt att förnya sig och ligga i tiden.
Twice A Mans senaste skiva kom nu i maj och är en singel med ”Shivanayama” i fyra versioner inklusive originalversionen plus ”Chiba Sky” i en nymix. Örjan och Yim från 0-1-11 och Jörgen Larsson från Gosh har mixat. En helt digital-redigerad video på ”Shivanayama” ligger dessutom färdig och den beskrivs som ”en resa in i cyberspace, med distad verklighet och 3D-animerade abstrakta landskap”.
Twice A Man genomförde nyligen en rejäl Tysklandsturné som en av akterna på en resande festival tillsammans med Strange Ways-banden Wolfsheim, Operating Strategies och The Cain Principle. En dansare — Mette Wiik — följde med, liksom ljusteknikern Charlie Åström. Några nya framträdanden i Sverige är dock inte planerade just nu, men det kommer sägs det.
Vi lär få anledning att återkomma till denna mångsidiga, men framför allt alltid lika intressanta grupp.