— Jag skiter väl i Lundell, säger Rachel.
— Han är ovanlig för att vara svensk, orädd och jävligt positiv, säger Peder.
— Han är iallafall vansinnigt vacker, suckar Sussie…
— Verkar rätt störig, tycker Danne.
— Men jag gillar inte rocknroll, säger Lundell.

— Hur gör du dina låtar, Lundell?
— Tja, som alla andra, letar reda på melodier och skriver texter till dem. Men man måste börja med en idé. Jag skriver jultexter nästan enbart för att göra låtar med. Och numera tycker jag att man måste ha en idé om vad en platta ska handla om. Sen är det klart att du måste göra musik innan du gör text.

— Sitter du med piano eller gitarr då?
— Gitarr, jag kan inte spela piano. Jag kan inte spela gitarr heller, men, ja, jag gör det. Som nån slags vild protest. Jag kan ju ackorden, annars skulle jag inte kunna göra låtar.

— Hur mycket är dina låtar självupplevda? Och andras?
— Ganska lite, tror jag. Men lyriker som håller på med rocknroll, eller vad man skall kalla det, de skriver väl rätt mycket själv — kanske inte direkt självupplevt, men texter som handlar om vad de skulle vilja uppleva.

— Var har du dina förebilder i musiken?
— Jag slogs av rocknroll första gången när jag var sex sju år, Elvis Presley och Little Richard och såna människor. Sen växte jag ju upp under sextiotalet, så det är där jag har mina förebilder, det är Beatles och Dylan och Donovan och så. Sen vet jag inte om det har hänt så mycket, inte för mej iallafall.

— Älskar du någonting — odelat?
— Att se Bruce Springsteen på scen, det tyckte jag var oerhört fint. Jag såg honom -75 på Konserthuset, sen dess har jag nog inte sett några rockkonserter överhuvudtaget. Inte Rolling Stones, inte Bob Dylan. Jag var på Ullevi på Stones, men jag gick därifrån efter tre låtar… Man ska nog inte göra rock för mer än max tre-fyratusen. Så finns det ju svenska artister också, Cornelis Wreesvijk, Evert Taube. De tycker jag är bland de finaste i Sverige. Eldkvarn är en rolig grupp. Men jag tycker inte särskilt mycket om rocknroll — fast det kan ju vara roligt att höra på rockmusik då och då, det kan det.
Rost är bra för de spelar rhythmnblues, det kan jag inte förstå varför inte folk gör mer, eftersom det är den roligaste musik som finns om man nu ska hålla på med rock. Synthköret? Synthköret är väl okej, alla måste få leka med vad de vill… Det är säkert vansinnigt roligt att spela synth. Det är väl som med golf ungefär, man törs inte börja med det för då blir man väl fast. Köper man en synth så blir man väl synthrockare. Tur att det är så dyrt! Annars tycker jag att det är roligt med tolv hundratalsmusik också. Vet du inte hur det låter? Det är fruktansvärd musik. Pest och råttor. Vi har en orkester med på nya plattan med bara såna instrument. Krumhorn, gamla basbasuner, fiddla och märkligheter. Det är fint faktiskt. Nya plattan är bra. Ett tag till. Kär och Galen heter den, den handlar om det. Det tror jag att alla är nämligen, fast i Sverige kanske man måste skrika lite om det… Att sjunga en text, det är en oerhört svår sak, för du måste vara helt och hållet närvarande på varenda ord. För så fort man inte är det så hör man att det är en fake. Det är det som gör stora sångare stora, det är det som gör tex Bob Dylan till den bäste rocksångaren som finns. Han är HÄR! På varenda ord.
Men att göra rockmusik live, det handlar mycket för mej om att det LATER mycket och… ja, om du spelar i två tre timmar så är det jävligt kul att få köra Chuck Berry-låtar på slutet. Det är belöningen.

— Hur fungerar det att ha familj och syssla med rock?
— Det ska ju inte fungera, men, jo, det gör det. Det är klart att det är svårt, särskilt att skriva böcker kan vara påfrestande för andra, och få ihop det med ett normalt familjeliv efter klassiskt mönster, men det har jag heller aldrig varit ute efter. Jag visste ju att det skulle vara svårt. Ingen kan ju skylla ifrån sej, min fru visste också vad jag höll på med. Vad jag var för en människa.

— Men det verkar så slafsigt att vara ute och turnera?
— Jo men jag är ju trettiotre, när man är ute ska det helst vara med musiker som är uppåt trettio för att kunna göra ett ordentligt jobb. Jag var ute med en hel del 20-23-åringar i somras och det livet som de lever på turné, det har jag inga planer på att leva. Men att vara på rockturné, är det så slafsigt det? Jag vet inte. Hårt är det iallafall. Jobbigt, och rätt korkat på många sätt och vis. Jag lärde mej när jag var ute med Nature att okej, gör vad du vill, för det här är en vansinnig värld — men under eget ansvar. Och somliga saker gör man bara inte.
Det sämsta med turnéer tycker jag är att det inte finns några kvinnor där, bara män, så är det överhuvudtaget i rocknroll, nästan bara män. Och vem tycker att det är kul, det är samma sak som lumpen, alla såna mansdominerade världar. Det blir en sån obalans.
Så jag tänkte att jag skulle ta med familjen på turné, men det går inte i Sverige. Det är för dyrt — vilken hotellsvit tar emot en familj på fem personer tex, och alla konstiga arbetstider där ingen kommer i säng förrän fyra på morronen.
Att turnera är inga lugna tillställningar, det är hemska tillställningar (därmed inte sagt att folk super). Men det är som att vara i ett annat land, det är oerhört asocialt. Efter fyra fem dar finns det inga lagar längre. Jag brukar vara ute en, enochenhalv månad.

— Då träffar du inte din familj på hela den tiden?
— Det beror på. Förra långa turnén kom jag inte hem en enda gång. Men jag börjar lära mej att turnera med familj. Det handlar om att höra av sej, att skicka kort till varann, det handlar om att finnas till.

— Hur länge tänker du fortsätta spela?
— Mitt mål är att få bli årlig underhållare på Gröna Lund när jag är sjuttio år… (stort garv). Jag tror inte att man ska sluta med sånt här.

— Vad skönt, då tror du på ett liv efter fyrtio?
— Självklart, självklart.

— Har du förebilder inom litteratur också?
— Har haft, åtminstone, väldigt många. Mest utländska författare. Hemingway, Kerouac, Dylan Thomas, Carson McCullers, Steinbeck och såna. Amerikanska författare. Svenska har jag nästan inte läst, jo, Stig Claesson.
Men jag vet inte hur man ska skriva böcker, jag skulle inte vilja skriva en sån där Sömnen- eller Kyssenhistoria igen. Jag skulle vilja skriva någon friare form av prosa. Alla mina böcker efter Jack, de är skrivna med beräkning, så att jag har vetat precis vad som skulle hända och så. När jag skriver åker jag ut till Djurgården på förmiddan och talar igenom dagens kapitel, sen kommer jag hit och skriver ut det. Ungefär så. Ja, inte när jag skrev Kyssen, för det var ett helvete att skriva den. Den borde egentligen inte ha blivit någon bok, för det var inte roligt att skriva längre. Det var som att gå in i en mörk tunnel och försöka komma ut därifrån.

Men varför skulle det vara så njutningsfyllt att skriva en roman? Du blir tvungen att leva i din historia, och blir ganska odräglig som människa… speciellt mot din familj.
— Man blir som de man skriver om. Men jag vill skriva, framförallt skulle jag vilja skriva ett filmmanus nån gång. Det finns många idéer. Jag skulle vilja göra en musical, använda Stockholm som scen. Annars skulle jag — jag kommer ihåg, numer går jag aldrig på bio, en gång om året på sin höjd, men jag gjorde det mycket när jag var sjutton, arton år, och såg filmer som Mandomsprovet •och Morgan. Det var en jävla kick att se såna. Den sortens film skulle jag vilja göra.

— När du spelar och när du skriver. är det nåt av det som kommer i första hand? Hänger det ihop?
— Det är lika viktigt. Det är ju bara uttrycksformer, jag kunde lika gärna måla om jag kunde det. Skriver man texter måste man ner i ett format som är oerhört stramt, trångt och smalt och ord som ska in på vissa takter. Det kan man skita i när man skriver böcker — även om det mycket är fråga om rytmer där med. En roman är ett vansinnigt jobb, alldeles för mycket ord.
Att arbeta med det här utgör för mej en väldig balans i tillvaron. När man jobbar med musik är det en väldig massa människor inblandade där, vilket jag inte skulle orka hålla på med året runt, jag skulle bli vansinnig. Skriver jag en bok däremot, behöver jag inte ta hänsyn till någon mer än mej själv — men efter att ha skrivit i ett halvår blir jag tokig av isolation. Då är det roligt att få jobba med musiker. Därför hör det ihop, det har blivit så. Och det är väldigt bra, för om jag skriver en bok som säljer i femtiotusen ex, som jag har den stora lyckan att kunna göra ibland, så behöver jag inte som många andra musiker turnera ihjäl mej året runt.
Jag började skriva böcker för att jag inte klarade av att ställa mej på en scen en gång i tiden. Jag upplevde nämligen ett kolossalt fiasko i Bulgarien, Och gav upp allt med att skriva låtar och stå på scener. Jag skulle vara en sån där strandtrubadur där, men det gick ju inte… Det är en makalös historia faktiskt! Jag åkte med en kille ner för att han skulle sjunga där, jag skulle kompa honom. Men han fastnade i tullen på Arlanda för att han inte hade något pass med sej som var giltigt, så jag blev ivägkörd ensam ner dit med en Club 33-värdinna…
Efter den veckan var det slut alltså. Efter att ha suttit och skämts i Bulgarien en hel vecka. Sen när jag kom hem… jag slog faktiskt sönder min gitarr, och lovade mej själv att aldrig ens drömma om att skriva en låt igen. Så då började jag skriva en bok istället, jag måste ju göra nånting och jag hade ingen utbildning.

— Tänkte du nån gång att du skulle bli det du är nu?
— Nej. Det fanns inga såna tankar då. Jag kommer ur en ren arbetarklass, att bli författare eller konstnär betraktades som nånting oerhört suspekt. Och framförallt omöjligt.
Först gick jag i plugget och gjorde bort mej där, ganska kapitalt. Fick några fruktansvärda betyg och C i uppförande. Sen jobbade jag med såna där grejer som alla gör, sjukhus, posten. Men jag började skriva tidigt, när jag var tio, elva år. Det första jag skrev, som jag visade upp för någon, min fader, var en politisk pamflett. Den var starkt blå, alltså. Högerfärgad.

— Varför det?
— Jag vet inte. Jag var sån på den tiden. Det tog lång tid för mej att inse att en man som Cornelis Wreesvijk var kommunist, jag trodde absolut att han var moderat. Det trodde jag ända tills jag var femton år. Jag trodde att det är på den nivån som många moderater tänker. De vet inte vad det handlar om. Jag har en känsla av att många ungmoderater till exempel, de lider av en vansinnig brist på mognad. Nå! Sen blev jag naturligtvis kommunist. Det var jag ganska länge, säkert tio år. Jag skrev sånt här, ja du vet vad folk skriver, det var runt mitten av sjuttiotalet när varenda människa skulle skriva nånting, man skrev dikter, det kom ut stenciler, tidningar, det var en uppsjö av det. Jag skrev en massa dikter, som jag envisades med att ge ut här i Fruset Guld. Min samlade kollektion skrivbordslådedikter! Det tyckte jag var jävligt roligt att få ge ut faktiskt.
Och det var väl i den vevan som jag började spela ute. Jag spelade med Nature, det var ett förbannat bra band, de lärde mej allting om att turnera och så. Bra skola med hårda lärare. Då var jag tjugosex och jag slutade skolan när jag var sjutton, så däremellan var det nio år som jag levde i ett slags ingenting, när jag jobbade som kontorsbud och fan vet allt, och rymde till skogarna och bodde i kollektiv och saker. Det var en ganska hård tid, nio år är långt. Men jag gav inte upp, va. Jag tror att det är en jävla massa människor som drömmer om att bli författare eller syssla med rocknroll, men de ger upp lite för lätt.

— Varför är du inte på något småbolag istället för EMI?
— Ja. Det finns ju reella verkligheter i det där. 1974 försökte jag faktiskt hårt att få komma till Silence och Music Network, men det var ingen som ville ha det här. Så därför gjorde jag så att jag skrev upp namnen på alla kommersiella bolag på små lappar och stoppade ner dem i en basker, och drog en lapp. Som det stod EMI på, så okej, då gick jag dit med min tejp. (Personligen tycker jag att proggrörelsen på sjuttiotalet var bland det stelaste som fanns, och inte hade nånting att göra med den personliga friheten.) På EMI får jag göra vad fan jag vill, inom rimliga gränser. Däremot inte sagt att jag inte kommer att göra mina plattor själv i framtiden och sälja dem till bolagen. Det kan hända.

— Men Clash då, som spelar gratis i Italien? Är inte det bra?
— Jag tycker Clash är ett utmärkt exempel på hur man kan använda sej av de stora bolagen, eller de stora bolagens pengar, för att göra som man vill. Clash skulle förmodligen inte ge ut på nåt litet bolag — och gör det inte heller. Men det är klart, jag kan ju göra som vi gjorde när vi gav ut Preskriberade Romanser, skicka ut den till skivhandlarna och säga att den här får för FAN inte kosta mer än tjugofem kronor för det är den inte VÄRD. Men det skiter väl skivhandlarna i. Så mycket roligare för dem, de får köpa den mycket billigare och sälja den dyrt. Sånt där är jävligt svårt att styra.

— Tycker du att du som artist har personligt ansvar för dina, tja, fans?
— Ja, det är klart att jag måste stå för vad jag säger. Jag måste dessutom, jag kan inte komma in på scen skitfull och säja “Heeej” till två-trehundra pers som har betalat biljettpriser. Det skulle jag skämmas nåt förskräckligt över.

— Men Jack då? Som många måste ha uppfattat som knarkromantik?
— Då måste de väl läsa hela boken. Det finns ju en moral i den, att det inte går att leva det där livet. Jag har fått brev från folk som tycker att första delen, den var ju alldeles utmärkt, men sen blev det för tråkigt, då var det ju inte supa och härja och röka brass och träffa brudar och så. Då blev det ju plötsligt eftertänksamt och det var ju inget kul. Men jag menar att den boken var inte alls så farlig som den blev gjord till.

— Ser du musiken och skrivandet som en metod att förändra saker?
— Några människor kan man kanske påverka, om man nu vill göra det. Jag skriver för att jävlas, och för att trösta människor. Därför skriver jag, vare sej det gäller plattor eller böcker. Det är klart att jag tror att det fungerar! Jag får ju brev från folk. Jag tror att det är många människor som har upplevt några av mina böcker som en form av. personlig kick för dem själva. Men kan man förändra? Jag vet inte… Man kan inspirera människor däremot. Så de kanske förändrar sin tillvaro själva.
Jag tror inte att det är möjligt att förändra alltihopa, inte som jag trodde när jag var tjugo, tjugofem år. Jag tror alltså inte på nån revolution eller så. Men jag tror att det går att förändra allting successivt, det är det jag tycker är så trist här i Sverige, att ingen försöker göra. Det är väl för att vi har det för bra. I Danmark tex, där är det nåt helt annat. Man låter inte förbud eller påbud passera obemärkt. Fast det är inte för att de har det sämre, de har bara en helt annan tradition. Sverige har varit ett jävligt borgerligt land i 150 års tid. Här har det inte inträffat sådär vansinnigt mycket, utom att vi har dunkat oss för bröstet när vi har haft det bra, som på sextiotalet t ex. Det är typiskt att när det blev lite kris på sjuttiotalet, då blev det sån djup depression att det inte var klokt.

— Hur förändrar man successivt då?
— Man tar reda på vad man vill ha, vad man egentligen vill ha. Vem vill egentligen leva ett liv som går ut på att man sköter sitt jobb och klarar sina amorteringar, bor i en betonglägenhet och går till Konsum på lördan som nåt slags fest. Jag tror inte att någon människa vill leva så. Men man gör det, man lever så och tar inte reda på vad det är man vill. Man slänger bort sitt liv, det är det som är så hemskt och som den här plattan handlar om, bland annat, att hur fan kan man syssla med det där när man har sjuttio glada år att leva på den här planeten. Minst.

— Vad vill du göra med resten av ditt liv?
— Ja… vad jag än gör, så vill jag inte sova bort det. Jag vill bara ha en inriktning i huvet, så mitt tänkande och mitt handlande går ut på att göra allting så riktigt som möjligt. Sen vad det är, det kanske inte spelar så stor roll. Innan jag dör vill jag göra allt som en människa bör göra.

— Vad bör en människa göra?
— En människa bör tex skaffa barn, uppleva en familj, göra ett bra jobb och… ja, de mest elementära sakerna tycker jag.

— Är det viktigt att man är snäll?
— Ja, mot de man tycker om. Men snäll på rätt sätt då, kritiskt vänlig. Däremot tycker jag man ska vara jävligt rädd om ilska och uppkäftighet och sånt, eftersom det är en fröjd. Jag menar, hela samhället, hela den sociala biten vi lever med, kärnan i den handlar ju om att vi ska vara kontrollerade. Staten och samhället vill ju att alla människor ska vara idealmänniskor! Sköta sej, enligt vissa lagar och normer. Så därför tycker jag, har jag tyckt ända sen jag fick moped, att det är oerhört viktigt att inte sköta sig. Eftersom att sköta sig bara tar livet av en. Man kan ju inte sälja sej hur billigt som helst!

— Du är inte mycket för coolness, verkar det. Du vill ha hämnd?
— Ja. Jag skall tala om för dej att det här med plattor och böcker, mycket av den drivkraften som ligger bakom att jag har gjort det, det är hämnd helt enkelt. Hämnd på skolan och hämnd på de som har tryckt ner min klass och…

— Ger det dej den tillfredsställelse du vill ha?
— Ja visst. Klart det gör det. Men det där med Höga Hästar… Jag sysslar inte så mycket med svart längre. Förut höll jag mer på med drama och helvete och så. Det var ju rätt fascinerande hur svart jag kunde göra det. Hur illa kunde man må, liksom. Det är naturligtvis mycket mycket svårare att skriva positiva texter. Eftersom det inte har samma dramatiska effekt. Ligger man och tar livet av sej och skriver en text om det, då blir det ju jävligt dramatiskt. Så därför vill jag lägga ner mer tid på att göra nånting mer positivt uppkäftigt. Man mår bra av uppror.
…Så ni är så hålögda fortfarande, ni unga människor.
Det var tråkigt att höra.

— Känner du inte att du vill göra nåt åt det?
— (pet pet pet på “Kär & Galen”) Jag har gjort det. Och jag tänker fortsätta att göra det också. Därför skulle jag vilja göra en film, bland annat. Så alla hålögda kunde gå in från sin svartvita, sotiga värld och komma ut och se att det finns en massa färger. Som jag gjorde, på den tiden, jag var säkert hålögd då. Men när jag såg såna filmer som Morgan, då blev jag iallafall för en tre veckor inspirerad att göra nånting.
Det finns mycket med rocknroll som många dras till, som är så förfelat och framför allt korkat, det finns så mycket idiotiskt och dumt, ovärdigt. Jag tycker att det är märkligt och lite tragiskt att så många unga människor vill syssla med rocknroll. Varför just det alltså? När det finns… fältbiologer, eller så

— Varför är du inte fältbiolog själv då?
— Ja, det har jag också undrat. Det skulle jag velat bli. Nä, men det är mycket dumt i det. Den här jävla drömmen om lyckan och pengarna och champagnetjejerna och champagnen som ska flöda och allt det där — vad är det för frapperande med det? Jag tyckte det var mest exotiskt innan jag började, när jag lyssnade på musiken. Då var det oerhört märkvärdigt. Det är lite tråkigt med det här jobbet, att man inte kan uppskatta rocknroll på samma sätt som man kunde då. Man mår illa av myterna, av lurendrejeriet. Att lura folk på pengar och allt det där som existerar. Men i somras tyckte jag att jag efter fem år hade blivit belönad för allt jobb som jag har lagt ner, genom att jag fick träffa folk, min publik. Jag tycker att jag har en fantastisk publik, det är nästan de som gör hela showen. Ah, det är människor som lever! Som GÖR saker, som vill HA saker. Det är väldigt lätt att spela för dem. Man vet vad det går ut på. Jag älskar dem. Jag trodde i somras att det skulle bli en massa ölburkar i huvet och raggare som skulle strömma in och ställa till med helvete. Men inget sånt. Även raggarna förstår varför en gammal flummare som jag, som de tror att man är, är som han är. De vill också stå utanför samhället.

— Inga hålögda på dina konserter?
— Nej! Alla hålögda får gå hem!