Skapas det någon ny musik ute i de öländska byarna eller har kreativiteten tagit samma väg över bron som turisterna efter sommaren? The Act of an Icon är ett relativt nytt band från trakterna Kalmar/Öland och jag har fått äran att ta del av deras debut-demo. Första låten på demot är i alla fall helt suverän. Den börjar monotont och mäktigt med atmosfäriska rymdsynth-ljud för att sedan slå ut likt en blomma med Fiddes härliga och djupa stämma. Larmiga partier med intensiv sång varvas med lite monotonare sentimentala lugna delar. Det här känns väldigt intressant… Så varför inte läsa mer om dessa killar.

Jag träffade grundaren och gitarristen Johan Rydström, han berättar:
— Först började jag att göra lite låtar på gitarr själv och sedan tog jag med Engelholm på bas. Han kunde inte spela alls från början men han har faktiskt lärt sig snabbt. Sedan kom Åberg in på synth. Vi var tre killar som inte hade någonting att göra så från början var det bara en plojgrej. I början använde vi trummaskin men sedan när vi kom till Musikhuset i Färjestaden började vi väl satsa lite mer och tog in Lundström som trummis och även då Fidde på sång. Nu har vi bytt trummis till 12 Inches trummis Mattias, som är en jävligt duktig kille.

Hur är musiklivet här i trakten tycker du?
— Nu är det inga spelningar längre och det är många band som försvunnit. Det är jävligt tråkigt.
— Det finns jävligt många duktiga killar som är duktiga på att spela men knappt några band som har utvecklats till en egen intressant musikstil. Kanske PC Phobia, men dom har man ju inte hört så mycket från den senaste tiden.

Finns det några bra band i Sverige då?
— Ja, det tycker jag. Sverige har en hyfsad musikscen. Yvonne, Fireside, Souls, Bob Hund, Entombed, Bent Spanner, Arty Banner, Silverbullit & Starmarket. Broder Daniel är rätt bra också, men de var jävligt dåliga live på Rasslebygd ’97.

Vad lyssnar du annars på hemma i stereon?
— Just nu är det Smog, Hüsker Dü, Gene, Primal Scream, Depeche Mode, Chemical Brothers, Sonic Youth och Einstürzende Neubauten.

Är ni inspirerade av Einstürzende Neubauten?
— Nä, inte så mycket för tillfället, kanske i framtiden.

Vad var ni inspirerade av i början när ni startade då?
— Överdepressionsmusik med mycket melodier. Vi började ju med bara bas, gitarr och trummaskin. Senare kom synthen in i musiken och det var en helt ny möjlighet att öppna musikens världar för oss.

Vem skriver texterna?
— Vi skriver mycket texter ihop när vi repar annars så skriver väl mest jag eller Fidde texterna. Och sen kanske vi sätter lite mer ordning på dom när vi repar. Vi har inga som helst politiska texter. Det är mer kärlek, ångest och depressionsminnen. Jävligt mycket känslor. Jag tror att musiken får mer liv om texten man sjunger faktiskt innehåller en stark känsla.

Jag samlade även ihop nästan hela bandet en annan gång för att göra en lite längre intervju, men killarna sa inte ett skit och verkade vara allmänt ointresserade av att bli intervjuade. Eller var de rent av rädda för bandspelaren? Hursomhelst, lite skit fick jag ur dem iallafall, läs och begrunda…

Fidde Karlsson är 21 år och kramar mikrofonen. Han bor i egen lägenhet i Färjestaden, men han hänger på fritidsgården varje kväll och spelar pingis. På dagarna jobbar han i en livsmedelsaffär som heter Almérs. Där kör han truck och staplar mjölkpaket. Han spelar även i Monument, Spiritual Haze och Grateful Orange.
Johan Rydström bor hemma i byn Arontorp. Spelar gitarr och dricker mesk. Går Bild & Form på Ölands Folkhögskola. Han är 19 år och vegan.
Andreas Engelholm trakterar basen och är 21 somrar. Svartklädd arbetslös slyngel. Han bor i en by som heter Björnhovda där han spelar tv-spel och kollar film.
Fredrik Åberg har ansvaret över synthen. Han jobbar på Kalmar Energi som vaktmästare. Han är svartklädd, har svart hår och röker. När han fyllde år senast fick han blåsa ut 22 stycken födelsedagsljus på tårtan. Även han håller till en hel del på fritidsgården och spöar Fidde i pingis.
Mattias Oskarsson spelar trummor. Han är 22 år gammal och spelar även i 12 Inches. Bor i Kalmar och jobbar som ett svin. Duktig som fan.
(Matte Lindblom gör Skatedojjan fanzine och är på gång att börja i gruppen som stimmande synthspelare. 21-årig student som även lirar i Unarmed, PC Phobia och Monument.)

Jag börjar med att fråga varför de heter the Act of an Icon, men de har inget riktigt svar. Det snackas lite luddigt om vad ikoner egentligen är och varför man heter saker och ting. De kan inte förklara riktigt varför de heter så, men Johan berättar att det betyder “agerandet av en ikon”. Han säger sedan:
— Jag bryr mig inte, musiken är viktigare.

Och visst, det kan nog de flesta hålla med om. Även om jag tycker att det är intressant med just bandnamn…

Vad lyssnar ni själva på för musik? Jag antar att det är rätt individuellt.
Fidde — Neil Young och 16 Horsepower.
Matte Lindblom — Bland annat Smog, 16 Horsepower, Palace, Tindersticks och Red House Painters.
Fidde — Vi blir säkert influerade, fast vi vet inte om det.

Ni går inte in för att låta som nåt annat band iallafall!
Fidde — Nä.

Det är ju alltid kul att veta vilken skiva som man köpte först. Till den skivan har man säkert många minnen och nostalgi är väl bara för skönt… Min första skiva var i alla fall “Lick it up” med Kiss.

Vilken var den första skiva som ni köpte?
Fidde — Min första platta var en Paul Young-skiva.
Johan — Jag fick en Exploited-skiva av brorsan i femman.
Matte Lindblom — Whitesnake tror jag.

Jag läste en intervju med er i Skatedojjan fanzine #1 och där beskrev Fidde er musik som depressiv rock med inslag av synth. Håller ni med om det fortfarande?
Fidde — Det är ju depressivt.
Johan — Ja ja, det är det ju.
Matte — Vaddå! Glad musik blir ju ingen glad av.
Fidde — Hö hö hö. Din kluvna tunga! He he he.

Är det inte bättre att ha en lite mer positiv attityd?
Fidde — Vaddå, nej, men gillar man depressiv musik så är det väl okej att spela det, tycker väl jag.

Vad är depressiv musik då? Är det texterna eller musiken mest?
Fidde — Både och. Det är ett samspel. Man kan ju inte göra en glad melodi och en deppig text.

Kan man inte? Såhär då? (Nu börjar jag sjunga “— La la la jag är så ledsen la la la nu hänger jag mig la la la…”)
Alla — Ha ha ha hi hi hi he he he ho ho ho…
Fidde — Du skulle säkert kunna göra det. Du och Snor-Leif.

Ha ha ha, nu kom jag automatiskt att tänka på ett av Snor-Leifs stora fans som bor i Oskarshamn. Hmmmm… Unity is Strength är bara förnamnet.

Jag har även fått veta att ni har blivit utslängda från er replokal i Musikhuset i Färjestaden. Hur kommer det sig?
Fidde — Ja, i tre månader.

Mogge har en liten fråga som gäller det. Var det 33 cl-flaskor eller 1½ liters petflaskor?
Matte — Det var fan både och.
Johan — Det var många olika storlekar.

Patrik (TBV-boss) hade tydligen hittat tre stycken 1½ liters petflaskor med piss i replokalen.
Johan — Va’?

Men Matte sa att det var 33 cl-flaskor.
Matte — Han kan ju inte ha hittat tre stycken 1½ liters petflaskor med piss. Det är omöjligt.
Johan — Så mycket piss var det ju inte!

Var det bara därför ni blev utslängda?
Johan — Nä, det var för att vi festade och rökte där inne också.

Hur länge var det som ni var avstängda?
Fidde — Tre månader.
Matte — Men då har nog inte den här tidningen kommit ut ändå.

(Nä, det stämde ju, men å andra sidan så har dom hunnit bli utslängda en andra gång. Det luktade visst rök i replokalen och ett antal tomma folkölsburkar hade tydligen påträffats.)

Johan avslutar det här kalaset med att de ska spela in nytt material snart och att de ska ut och spela och liva upp musikscenen i Kalmar för den är så jävla dålig.

[— Så mycket piss var det ju inte!]
(favorit i repris)