Jag har bestämt mig för att intervjua Green.
Jag kan inte säga att Green är bäst, då ljuger jag. Men jag kan säga att det band som det lyser mest pop om just nu heter Green. Och, jag kan med bestämdhet säga att Greens nya skiva “Schlager” är bättre än både “Painkiller”, “Life”, “Saturday night engine” och “Kent”.
Jag har bestämt mig för att intervjua Green.
— Den svenska popscenen är ju faktiskt ganska unik. För att det kommer så otroligt många svenska band på den. Och det är ganska bra brädd på dom så att säga, berättar Helen snällt när jag talar med henne en kväll i april.
Helen är violinist och keyboardist i det band som för mig toppar det svenska popträdet. Om Green befinner sig någonstans i kronan så är band som Brainpool, Cardigans, Broder Daniel och Kent vid foten av trädet och blickar upp. Det tråkiga är att alla journalister har höjdskräck så av någon underlig anledning befinner även de sig långt ner, eller under jorden. Men Green är uppe i det gröna lövverket av vackra melodier, stora snabba poplåtar och små mjuka visor. Jag frågar henne om det stämmer att tex Brainpool är sämre än de.
— Nej, det gör det inte.
Jag frågar henne om hon är snäll bara för att hon är flicka och hon börjar att skratta.
— Jag är ganska snäll faktiskt men… nej jag tycker absolut inte att dom är sämre, dom har mycket mer rutin och dom är ju duktiga. Ja vet att många tycker att banden låter rätt lika men i mina öron tycker jag att vi är rätt olika så jag tycker att man får prata om två olika saker, svarar hon.
Det märks tydligt i hennes röst att en jämförelse mellan banden gjorts en gång för mycket och jag förklarar att det är just två olika saker som jag talar om. Hon börjar återigen att skratta och säger:
— Folk får tycka som dom vill, jag kan inte vara så objektiv eftersom jag spelar i det ena bandet. Nej, men jag tycker att det är två lite olika saker. Jag vet att det är många som tycker att musiken låter lika men jag tycker att vi har gått åt två olika håll.
Men när jag påpekar att det är Brainpool som får all uppmärksamhet i pressen håller hon med om att det är orättvist och inflikar snabbt att Brainpool har fördelen att de ligger på ett stort bolag.
— Så fort det ligger ett band på ett stort bolag så får man automatiskt mer uppmärksamhet, det bara är så, det är bara att inse. Men det är klart att vi tycker att det är orättvist. Vi tycker att våran platta är lika bra som deras så givetvis vill vi ha samma uppmärksamhet.
Eftersom jag håller Blur högt så är det lätt för mig att dra paralleller mellan deras skivor och Greens nya.
— Ja, det är väl framförallt två låtar, Comaneci och Plastic life, det är det här Blur gunget, kanske man kan tala om, svarar hon när jag frågar henne om mina observationer är korrekta.
— Ja, det är tempot, fyller jag i.
— Ja, precis, det är ett bra gung. Jag tycker att dom två låtarna tillhör de bästa på plattan. Jag tycker att det är jätte kul att våga göra en låt på det sättet.
Hon berättar även att det för henne kändes som att meningen med förra plattan “Couldn’t bear to be special” var att alla låtar skulle gå så snabbt så möjligt. Och efter det hon och jag pratat lite mera om den nya skivan och låtarna på den så frågar jag henne om carambollen på deras omslag är gruppens maskot.
— Ja, det har nästan blivit det faktiskt. Det blev det till denna skivan, vi har bara tyckt att det var en snygg symbol innan. Men så ville vi ha med det på denna skivan, också kom den med ganska mycket. Så det är väl en slags maskot.
När vi börjar att prata om glassar så märker man genast att detta är en kvinna med små krav, hon nämner blåbärsglass som en favorit och ser ner på GB’s sortiment.
— Åhusglass är godast trots allt. GB är för söt nästan… Men det duger när inget annat finns, lägger hon till.
Sedan hoppar vi vidare från samtalsämne till samtalsämne och kommer till sist fram till religioner, inre funderingar och värderingar.
— Jo jag är väldigt intresserad av öst-asien, Kina framförallt. Men det är klart att när man sitter och diskuterar, man blir influerad. Magnus (sång) som är buddhist kan väldigt mycket om religionen.
— Just det med att det inte är det materiella som räknas utan att det är känslorna, säger jag.
— Ja, jag tycker att det ligger väldigt mycket i det. västerlänningar och speciellt vi svenskar är otroligt materialistiska, säger hon sedan med en entusiasm som speglar hennes inre funderingar.
— Det är så att man blir mörkrädd emellanåt, fortsätter hon snabbt. Jag är i grunden skeptisk mot religioner, inte i liten skala, men det får inte bli fanatiskt.

Helen är en medveten och trevlig och vårat samtal gick vidare ut i tid och rum. Green är ett trevligt och medvetet band och jag har intervjuat dem.