Thomas di Leva, svensk experimentpoppare med en dragning åt det teatraliska. LP:n ”di Leva på ett fat” serverar honom själv direkt, klar för förtäring. Omdömena om plattan har varit många, för det mesta ”BRA!”
Thomas di Leva — ung man med en framtid i den svenska popbranschen?
Thomas di Leva växte upp i en kulturellt stimulerande miljö i ”gamla Gävle”, ett område som till större delen beboddes av konstnärer:
”Det är väl mycket det som har gjort att jag har försökt göra något själv. Hela tiden var lekarna som musiken, litegrann på låtsas men alltid med en bild av vad man känner.”
di Levas texter kan vara lite svårbegripliga; de har ofta dubbla meningar, en naiv på ytan och bakom den en mer allvarlig:
— Själv tycker jag att det kan vara lite dubbelbottnat. Texterna är ju väldigt enkla, jag strävar efter att få dem så enkla som möjligt men samtidigt är de komplicerade om man läser mellan raderna. Det är dock inte alltid så; om man tar en låt som ”Jag och Fred Astaire” så försökte jag vara så platt och töntig som möjligt.
di Leva har andra karriärdrömmar vid sidan av musiken:
— Jag vill gärna syssla med teater och kanske spela in film. Just nu går jag på teaterskola och jag håller på att göra filmmusik. Det är visserligen bara till amatörfilmer än så länge men de filmerna kanske blir riktiga så småningom.
Musikaliskt kan man närmast beskriva di Leva som lätt experimentell pop som i vissa bitar påminner om Danielsson/Pekkanini men hans musik stämmer dåligt med det han lyssnar på:
— Jag lyssnar på Deep Purple, gamla Beatlesplattor och gamla Rolling Stones. Förr lyssnade jag en del på David Bowie men med sådan musik kan jag inte slappna av.
Lämna ett svar