Nyligen blev THE HIVES debutskiva lovprisad i hardcorebibeln Maximum Rocknroll, snart kommer en intervju i nämnda blaska gjord av Popögas Anders Jakobson, som förstås även passade på att göra en intervju för Popögas räkning.
The Hives består av bröderna Per (sång) och Niklas (gitarr), samt Christian (trummor), Mikael (annan gitarr) och Mattias (bas). Samtliga medlemmar ligger strax över, under eller på 18-årsstrecket. I försomras släpptes bandets debut-MCD ”Oh Lord! When? How?” på Burning Hearts underbolag Sidekicks.
Att göra intervjuer över telefon är ett smidigt och bra sätt, men det underlättar att ha en fungerande utrustning. Efter halva samtalets gång havererar nämligen min bandspelare och gitarristen Niklas fagerstamål ersätts av en störande elak ton. Detta upptäckte jag givetvis först efteråt, så jag måste be Niklas om ursäkt i fall han inte citeras ordagrant.
Mastodontjam
Nåja, efter inledningsfraser ber jag om detta unga bands historia.
— Brorsan, Pelle, och Mikael bildade bandet någon gång i sjuan eller så. De ville spela punk så de fick tag på Christian och Mattias och började repa i Mattias källare. I början hade de inga låtar, utan hade mastodont-jam där de typ spelade ett riff en hel sommar! De frågade om jag ville spela andragitarr, och jag satt mest bara hemma och spelade för mig själv, så jag tackade ja och så körde vi igång på allvar.
Ville ha en sjukdom
Ordet ”hives” för nog de flestas tankar till våra små vänner binas bostäder, så kallade ”beehives”, bikupor, men i lexikonet står det även ”nässelfeber”, och det visar sig vara det sistnämnda som är The Hives namnval.
— Vi ville ha en sjukdom som namn, och då tog vi ”hives”, nässelfeber, men det såg snyggare ut med ”The” framför. Det är inte lika häftigt att heta ”bikuporna” som ”nässelfeber”!
Det var runt 92-93 som The Hives bildades på riktigt, men MCD kom ju först nu, 1996 — jag frågade vad som musikaliskt hänt däremellan.
— Vi gjorde först en demo, mest på skoj för att det var kul att spela in, men sen gjorde vi två till och den sista spelade vi in med Form i Millencolin, och det var den som hamnade i händerna på skivbolaget.
Det var så de hamnade på Sidekicks, Burning Hearts dotterbolag som drivs av just Form ifrån Millencolin. Jag undrade lite smått om Niklas tyckte att det var ett problem att ligga på sidobolaget i stället för huvudbolaget.
— Nej, det är inget problem, det är snarare en fördel. Vi har inga direkta ambitioner att bli stora eller kända, vi spelar först och främst för att det är kul, och om andra tycker det också är det en trevlig bonus.
Deckarroman
Hm, en av musikvärldens berömda klychor! Låt oss då tala om Sidekicks första släpp, ”Oh Lord! When? How?” med The Hives, var har skivans märkliga namn sitt ursprung till att börja med?
— Det är från en deckarroman som jag läste. Den heter ”Murder On The Metronome” och skivans omslag är inspirerat av bokomslaget. Det stod så i boken när mordet upptäcktes: ”Oh Lord! When? How?”.
Covers?
Tyvärr uppfattade jag inte namnet på författaren. På skivan kan man läsa att alla låtar är skrivna av Randy Fitzsimmons och arrangerade av The Hives. Vad menas med detta? Framför de covers?
— Njä, Randy Fitzsimmons var från början mitt artistnamn. Vi har tänkt göra en grej av det, att han ska vara någon mystisk person, varulv eller något, som bara skriver våra låtar. Vi har inte riktigt kommit fram till vad han ska vara för något.
Att bandet nu fick en kanonrecension i Maximum Rocknroll samt blir intervjuade i samma respekterade tidning är förstås en extra kick i självförtroendet, men hur har skivan blivit emottagen i allmänhet?
— Vi har inte sett några recensioner. Det enda har egentligen varit den i Maximum Rocknroll. Skivbolaget har kanske inte skickat ut så många recensions-ex? Den har i alla fall sålt rätt bra, första pressningen om 2000 ska vara helt slut, så det är väl rätt hyfsat i och med att det är ett nytt bolag.
— Det är kul att Maximum Rocknroll gillade oss. Det är bara typ vi, 59 Times The Pain och kanske Puffball från skivbolaget som fått bra recensioner. De gillar ju inte alls det som No Fun At All och Millencolin gör.
Poängen är kanske att The Hives trots allt skiljer sig ganska mycket från sina kollegor. I stället för att köra nyklassisk Californiapunk eller sXe, hamrar The Hives enligt mig fram ångande punk med rockabilly-inslag, något som inte är helt oävet när jag ber om en personlig definition.
— Oj vad svårt! I början spelade vi ganska rak punk och sen började vi experimentera lite och nu i våra nya låtar är vi tillbaka i det rockiga, raka stuket. Vi är influerade av allt från Charleston-jazz och amerikansk rockabilly till nyare punk som Rancid och New Bomb Turks. Men hur ska man definera det? Kan man säga ”energifylld punkrock”?
Det kan man. Maximum Rocknroll var inne lite på det, men de drog även paralleller till Operation Ivy — ett av de första skacorebanden, är det något ni stämmer in i?
— Tja, de var en inspiration förr, fast det var väl snarare deras energi vi tog intryck av än deras ackordföljder.
Misfits?
— Ja, alla band som spelar punk med energi och hjärta, som t ex Misfits och Dead Kennedys.
Dead Kennedys har faktiskt satt sina spår, speciellt i Niklas gitarr som ligger och maler ganska högt uppe i registret precis som East Bay Rays gitarr gjorde i DKs. När jag påpekar att början på The Hives låt ”Cellblock” låter mycket som Misfits ”Where Eagles Dare”, berättar Niklas att de själva tyckte att det lät som Ramones, men att några från Burning Heart påstått att det var en NOFX-låt rakt av, och kommer sedan in på något mycket tänkvärt.
Tillåter sig sno
— I början kämpade vi med att verkligen inte sno någonting, men nu bryr vi oss inte så mycket längre. Allt är ju redan gjort. Inte så att vi snor hejdlöst, men om något låter som något annat så får det vara om det är bra.
Tillbaks till Operation Ivy. Många tror att The Hives är ett skaband, och det har säkerligen sin förklaring i skivans omslag där två av medlemmarna skymtas i kostymer. Den 16:e augusti var det extra många Örebroare som trodde att The Hives var ett skaband för då spelade de nämligen på Gnällbältsrocken, men utan Niklas. Vad hände egentligen?
Golftävling
— Ja… Jag var i Hofors på golftävling på förmiddagen och var helt säker på att jag skulle hinna till Örebro. När det var en timma kvar till vi skulle spela hade jag 20 mil framför mig och trodde fortfarande att jag skulle hinna, men när jag kom till Lindesberg insåg jag att det var för sent…
— Det var himla synd, för jag var spelsugen som sjutton och det verkade ju ha varit en bra festival med mycket folk. Bob Hund, som avslutade, var ju bra. Det kommer väl fler chanser!
Hur är punkscenen på hemmaplan i nu då, när Babs flytt, Fagersta har ju alltid haft en levande och aktiv scen?
— Jo, den är väl okej. Det finns mycket musik, blues och allt möjligt, men bland punkbanden är det vi, 59 Times The Pain och No Fun At All som är störst. Som alla andra städer finns det ett sXe-band och ett 77-punk band osv.
Album och vinylsingel
Slutligen, vad står skrivet i The Hives kalender för framtiden, en fullängdare?
— Ja, det blir ett album i vinter. Vi skulle egentligen gjort en vinylsingel mellan MCD:n och albumet på arboga-bolaget 1:st Unit, men vi har lite ont om låtar så vi sparar dem till albumet och gör vinylen efteråt i stället. Det börjar bli svårt att skriva låtar, men det ska nog gå. Vi ska även försöka få ihop en råare och skitigare produktion till albumet. Det spelade tydligen ingen roll hur hårt man spelade eller hur högt man sjöng, ”Oh Lord! When? How?” blev lite mesig i alla fall.
Lämna ett svar