De har avancerat från Bad Taste Records till rikets kanske hetaste bolag Startracks. De var huvudakt på Popstadsturnén. Deras singlar har lovordats. Diverse festivaler gästas i sommar. Och så har de kommit ut ur studion med sin första fullängdare, ”For Sale By Owner”. Loosegoats är på tapeten och Jonas Nilsson sitter som en fluga på densamma.

Det senaste året har inneburit en del omvälvningar i Loosegoats. Men det har det nästan alltid gjort i Loosegoats. Sen starten runt 1993 så har medlemmarna kommit och gått i Loosegoats och den enda grundmedlemmen är sångaren, gitarristen och låtskrivaren Christian Kjellvander.
Han startade bandet några år efter att han kommit hem från Seattle där han spenderat större delen av sin uppväxt, från 6 års ålder till 15-16. Samma år som han stack därifrån så släppte Nirvana sin ”Nevermind”, men han hann komma därifrån innan den stora hypen började. Men han hann aldrig se dem spela. ”Jag var på väg, men jag fick inte för mamma.”

Tvungen träna upp armen

Gitarr började han spela när han en gång bröt armen och blev tvungen att träna upp armen. Ödet har sina underliga vägar ibland. Efter ett tag hemma i Sverige så startade han Loosegoats tillsammans med kompisarna Martin, Pelle och Rikard. De spelade in en demokassett som låg åt Happy Dead Men-hållet, men redan där hörs det vilken oerhört talangfull låtskrivare vi hade att göra med.

Thurston visade vägen

Ytterligare en demo spelades in och nu sade någon kompis att det lät lite som Lemonheads och då kollade Christian upp dem. Sen dess har han bara grävt sig längre och längre in i den amerikanska rockhyllan. På ett besök i USA såg han Thurston Moore presentera videos på MTV och där fick han höra en mängd bra band och då kom lite av inspirationen till att starta det nya Loosegoats. Och hemma i Sverige så hittade han Jens Löwius (då bas) och Johan Hansson (trummor) med vilka han spelade in demon ”Back In Slack” 1994. Det blev en massa snack om Pavement- och Archers Of Loaf-kopior.
— Jag tycker faktiskt inte alls att det lät som Pavement. Visst var det de banden vi lyssnade på, men om vi försökte låta som Pavement så måste jag påstå att vi misslyckades ganska kapitalt. Men visst var Pavement, Archers Of Loaf och Sonic Youth de stora favoritbanden då, berättar Christian.

Det lilla genombrottet

De skaffade sig en basist, Mårten Löfvander, och så gick Jens över till gitarr. Det lokala skivbolaget Bad Taste Records gillade vad de hörde och beslutade sig för att ge ut en sexspårs-CD, ”Small Lesbian Baseball-players”. Nu kom det lilla genombrottet. I samma veva ryckte basist-Mårten in i lumpen, varpå Anders Tingsek från Blond Belly rekryterades.
Efter ett tag hörde Stockholmsbolaget Startracks (som då hette Start Rec) av sig och efter lite förhandlande så var allting klart. De fick ge sig ut på turné med Supersuckers och spela in några CD-singlar innan debutalbumet. Först kom ”Mule Habit”, sedan ”Country Crock” och så ”Slotmachines And Busted Dreams”. Låtarna som finns där visade att Loosegoats absolut är ett av rikets mest talangfulla band.

Inspelad i Tambourine

”For Sale By Owner” spelades in i Tambourine Studios i Malmö. Eggstone-studion.
— Ja, det är lite kul. Jag tror att det är positivt för alla parter att inte alla band som spelar in där låter som Eggstone.
Nyligen har vi ju också fått höra att Saint Etienne och även Andy Bell från Ride spelar in där.
— Det positiva med att spela in i Tambourine var att det är så nära hem, så vi kunde spela in på veckorna och sen ta ledigt på helgerna. Hade man spelat in i Koppom som vi även funderade på, så hade vi varit fast där.
Plattan spelades in med hjälp av Erik från Lundabandet Poetized, men producerandet skötte Christian själv.
— Det känns bra. Det spretar mera åt olika håll.

Vilka av de låtar ni har spelat in före albumet tycker du känns mest Loosegoats?
— ”Texan Modesty”, ”Ten Speed”, ”Small Planet”. De visar verkligen vad Loosegoats är för ett band. Och jag tror vi kommer att utvecklas mer åt det hållet.
Kan du nämna tre låtskrivare som har inspirerat det du gjort på senare tid?
— Neil Young, Evan Dando och Stephen Malkmus.

Utvecklat bildspråket

Hur ställer du dig till era texter?
— Det känns som om jag har lärt mig skriva texter nu. Jag tror att det tar en tid att lära sig. Innan sjöng vi mest det som lät fräckt, men idag finns det ett större djup och en större innebörd bakom Loosegoats. Jag har utvecklat mitt bildspråk mer till exempel.
Personliga textskrivar-favoriter?
— Neil Young igen och… Beck är duktig.
Precis innan Popstadsturnén så gick den förre gitarristen Jens Löwius och Loosegoats skilda vägar. Ett tag var Loosegoats en trio som lånade in gitarrist till spelningar, men sedan kom Magnus Melliander med och fyllde ut den tomma platsen.
Vad hände mellan er och Jens?
— Det funkade bara inte mellan oss. Jag anser att om man skall spela i ett band så måste man vara nästan som en familj, man måste ha en släktaktig kärlek till varandra annars funkar det inte. Och det är tråkigt som fan att det blev som det blev, men det hade hänt förr eller senare ändå och då var det lika bra att det hände nu.

Kommer hålla länge

Tycker du att Loosegoats känns som ett riktigt band? Jens har fått sparken och förre basisten Mårten fick väl också sparken egentligen och trummisen Johan var på väg att lägga av för något år sen. Det är stormigt i Loosegoats.
— Jag tycker verkligen att Loosegoats är ett band nu. De andra känner mig väldigt bra och de tar alla mina dåliga sidor. Det kommer att hålla länge hoppas jag.
Hur funkar det med Startracks då? Jag hörde talas om det något misslyckade releasepartyt för ”Country Crock”-singeln i Stockholm då ert bolag inte alls brydde sig om att annonsera och ni fick spela inför ett trettiotal personer. Och till råga på allt så var ju inte singeln klar.
— Nja, sånt kan ju vara lite trist, men det är sånt man får ta. Jag skulle verkligen inte kunna tänka mig att ligga på något annat svenskt bolag. Startracks är rätt för oss.
Att Startracks verkligen satsar på Loosegoats bevisas av att skivbolaget inom kort ger ut ett album till med gruppen! ”A Mexican Car In A Southern Field” är en samling där låtarna från EP-skivorna ingår, även de från ”Small Lesbian Baseball-players”.

Countryprojekt

Berätta lite om ditt soloprojekt, Wailing Chris And The Homewrecker.
— Det är ett countryprojekt som bara har tre låtar än så länge. Det är inspelat hemma på min portastudio och det låter väl lite… Gram Parsons möter Captain Beefheart möter Loosegoats.
Hur låter sången?
— Den är nog lite mörkare än i Loosegoats.
Hur är det med brödrakonkurrensen då. Din bror, Gustaf, har ju nämligen ett band vid namn Sideshow Bob som precis fått förbandsspelning till Sebadoh! Hur känns det?
— Skitkul. Han är verkligen jätteduktig. Jag tror att vi kommer att jobba mer ihop i framtiden.
Christian producerade den första och hittills enda demon.
— Men det finns ingen som helst konkurrens, tvärtom, bedyrar han.

Så nu är det bara att ta del av ett hejdundrande debutalbum, och en lika hejdundrande samling EP-låtar på det andra albumet.