Det har snackats mycket om det typiska ”skelleftesoundet”, vilket under årens lopp kommit att bli ett begrepp. Ett tragiskt faktum är att det för ett par år sedan ansågs mycket coolare med ”norrlandsindependent”, än vad det gör idag. I väntan på att musiktrenden ska vända tillbaks fortsätter skivbolaget A West Side Fabrication att släppa skivor med band som trots allt håller samma goda klass som tidigare år. Skellefte-gruppen BOOLTEENS är ett sådant band.

Vi har stämt möte, Boolteens och jag, på Ainas (minimalt kafé i Skellefteå) en helt vanlig vardagskväll. Behagar dyka upp till träffen gör Micke Almqvist, en av gruppens gitarrister, samt basisten Alf Orvesten, som inleder med att tala om att han minsann brukade sitta bredvid Erika (ni-vet-hon-som-sjunger-och-har-varit-gift-med-Yngwie) på franskan i gymnasiet.

Inte mycket kvar av Holger

Jag kontrar med att kräva en redogörelse angående släktskapet med det tidigare existerande bandet Holger Danske (som släppte ett par plattor på A West Side Fabrication i början på 90-talet), och turerna därikring.
— Rent musikaliskt är vi inte direkt besläktade med Holger på något sätt egentligen, hävdar de. Det hela började väl med att en av Holgers medlemmar flyttade till Göteborg för att plugga, och sedan byttes det medlemmar allt eftersom. Till slut var det inte så mycket kvar av det som från början varit Holger. Vid det stadiet så föreföll det som mest naturligt att starta nåt nytt. Man kan väl säga att Boolteens blev Boolteens i januari -94.
Blonde Micke tycker att det är hög tid för en påtår. Välrakade Affe springer alert efter kaffekannan och fyller i kopparna. De är nu redo att förklara hur de känner inför kritiken de fått. Kritiken angående Boolteens likheter med Wannadies.
— Det där är nåt som har kommit upp hela tiden. Det känns otroligt knäppt och onödigt att sitta och hålla nåt slags försvarstal. Vi anser oss inte ha anledning att göra det!
Som ni förstår, kära läsare, är detta kvällens mest upprörande diskussionsämne, och för en liten stund blir det smått högljutt inne på Ainas.
— Såklart är det ju upp till lyssnaren att bedöma, men vi tror att jämförelserna till stor del beror på att de båda banden kommer ifrån samma stad. Naturligtvis har vi inte haft någon tanke på att försöka låta som Wannadies. Det är klart, vissa likheter kanske finns, men för att hitta inspirationskällorna till den musik vi spelar måste man gå längre tillbaka i tiden än bara ett par år. Att sedan en del av oss (medlemmar från Wannadies och Boolteens, skrib. anm.) varit kompisar och umgåtts i säkert tio år, haft samma intressen och lyssnat på samma sorts musik, borde i ju så fall vara anledningen till de påstådda likheterna.

Tystnad efter tappad geist

Sommaren -94 släppte Boolteens EP:n ”Perfect Smile”, sedan blev det tyst en längre tid. Debutalbumet ”Beatitude” kom inte ut förrän februari -96. Duon på andra sidan bordet förklarar att tystnaden berodde på att de tappade geisten strax efter EP-releasen. Den funkade inte så bra, eftersom gruppen valde att släppa den under den period på året musikmedierna och skivsläppen ligger i koma — sommaren.
— Egentligen var det ju helidiotiskt att släppa en skiva på sommaren, men vi var ju dock ”unga dumma debutanter”. Vi ville helt enkelt få ut den så fort som möjligt, vilket vi fick ångra!
Boolteens anser det nyttigt att i studion få vara sina egna producenter.

Snygga miniskidor

— Det hela är ju egentligen en egogrej, det är klart att man vill ha en producent, men då skulle man samtidigt oroa sig för att man själv inte skulle gilla resultatet. Sedan är det ju en pengagrej. ”Beatitude” är en lågbudgetskiva, precis som de musikvideos vi gjort. Vi måste anpassa oss efter de resurser som finns. Videon vi spelade in till singeln ”Believe In Me” filmades utomhus. Väldigt skoj. Vi åkte miniskidor och höll på i snön och sådär… Miniskidor är faktiskt jävligt snygga!
Vid sidan av att åka miniskidor gillar Boolteens att vara i studion, även om Alf väljer att beskriva det som ”en stressig ångestprocess som ändå är kul”.

Saker vuxna män gör

Förutom de två jag samspråkat med under kvällen består gruppen av Mårten Lundmark, gitarr, Kathrine Bergström, kör, sångaren Patrik Lundgren samt trummisen Jerry Kågström. Den sistnämnde släntrar påpassligt nog in på kafét precis när Affe och Micke är i full färd med att ge mig fem skäl till att Boolteens är Boolteens.
— Stark bandkänsla, idrottsestetik, att vi är älskare av musik, vinsatser och fotboll!
Jerry vill sammanfatta det hela som ”saker vuxna män gör tillsammans”, vilket Alf inte tycker låter rättvist eftersom de har en tjej med i gruppen. Vi upptäcker att Ainas håller på att stänga och att vi missat Melrose Place. Ja, vad kan man annat göra än lämna det trygga fiket och gå ut i den brutala verkligheten? Inte så mycket, så vi skiljs åt. För den här gången.