“There’s a tragic pleasure in giving in” sjunger Ann Carlberger i titellåten på sin solodebut Hidden Treasures.
Visst är det så men inte ska vi låta Ann ge upp. Hidden Treasures är nämligen en utmärkt platta som är värd all uppmärksamhet.
Och den föranledde följande intervju som Popöga gjorde när tidningens utsände träffade Ann i Stockholm.

Bakgrund
Ann Carlberger utgjorde tillsammans med tre andra tjejer Pink Champagne från 1979 till 1984 då man la av.
Gruppen lämnade efter sig två LP-skivor, varav den första producerades av Thåström, ett antal singlar samt säkerligen oförglömliga minnen hos dom som såg nåt av deras många gig.
1985 flyttade Ann till Australien och återupptog samarbetet med Pink Champagnes gitarrist Karin Jansson som redan befann sig down under.
Karin Jansson LP-debuterar förresten också nu i oktober med sin nya grupp Curious (Yellow).
Efter två är bland antipoderna återkom så Ann till Sverige och började jobba med Martin Rössel. Marty Willson-Piper har hon naturligt nog skrivit tillsammans med hela tiden då de lever ihop och har en liten dotter.
En singel dök upp -89 och i år kom ytterligare en, The Crowd, som till och med blev Veckans Värsting i radioprogrammet Frukostbrickan och testades till Tracks.

Det finns en Donovan-cover på plattan?
Colours. Den har jag velat göra länge. Jag har alltid gillat den. En typiskt enkel pop-ballad.

En annan låt är When I Was Younger?
Den är skriven av James Griffin, en poet och låtskrivare. Jag jobbade lite med honom i Australien. Vi spelade Nico- och Velvet-covers.
Sen när han skrev den här låten tänkte han på mig och skickade den. Så jag gjorde den på plattan. Den är ett slags hyllning till Nico som är en av mina stora influenser.

Producenten Andy Mason?
Det är en gammal låtskrivarkompis till Marty. De lekte tillsammans i Liverpool som barn. Träffades väl när de var fyra år ungefär.
Han jobbar som tekniker i London och har alltid varit med på Martys solo-plattor. Han är som en i familjen. Så kom han hit på semester, halkade in i studion och där höll vi kvar honom tills plattan var klar.
Han har producerat Martin Rössels nya skiva också.

Hela den här branschen har blivit mer kommersiell?
Ja, det har den ju. Jag tror nog man måste försöka glömma det när man gör musik. Tänker man på att det ska sälja så blir det bara skit. Det är nog inte många artister som på ett genomfört sätt tänker att nu ska vi göra nåt som kommer att sälja.
Trots att några säkert kommer att säja att det här är mer kommersiellt än det gjorde förut med Pink så tror inte jag det.
För Pink Champagne låg på sitt sätt väldigt rätt i tiden. Det var alternativ kommersiell musik då. Det här nya är mer vad som ligger i tiden, vad man lyssnar på. Det är nån slags reaktion på den slamriga punken. Nu kommer den vackra poperan med klingande gitarrer.
Och sen är det ju inte det här som är den nya unga musiken. Det jag gjorde i Pink Champagne var verkligen ung musik. New wave för sjuttonåringar.
Det som motsvarar det är ju hip hop, rap och allt som händer nu. Jag tycker det är jättekul att det kommer nåt som är annorlunda. Det ska det göra. Men det är verkligen inte jag som är över trettio som ska göra det. Det ska göras av sjuttonåringarna.

Mer pengar i marknadsföring?
Det ser man ju när det gäller video. Det kostar ju massor.
Sen är det ju så att man koncentrerar sig mer på en enda stor artist än på de små. Det är alltid så, tror jag, att det kommer perioder då stora jättar klampar runt och trampar sönder allt dom ser.
Men det var lite vad Per Mortensen förutsåg när han skrev “80-talet — välgörenhetens rockdecennium”. När alla mastodonterna ställer upp på dom här välgörenhetsgalorna som är ett djävulskt smart karriärsdrag att göra.
I och med att dom gjorde det, ställde upp på den “goda” sidan så var det massvis av små band som tappade sina försörjningsmöjligheter.
Det är jättesvårt med spelställen för småband. Det är ju tråkigt att det bara är väldigt väldigt kommersiell musik som säljer bra.
Men till slut får den unga generationen nog av att se de här tråkiga superrika multimiljonärerna och då kommer det nåt nytt underifrån. Jag hoppas verkligen att det är på väg.

Ska du sätta ihop ett band och dra ut och på turné nåt?
Det är idén. Nu är dom killar jag jobbat med på LPn ganska upptagna allihop tyvärr. Martin har sin karriär, Marty har sina… femton olika karriärer. Men jag har lite andra musiker på gång.
Det är ju därför jag håller på. För att få komma upp på scen. Det är det som är roligt. Att bli nån studioprodukt skulle jag aldrig klara. Jag hoppas det blir en turné i vår åtminstone, kanske inte före jul men i vår förhoppningsvis.
Jag vet inte hur livescenen ser ut nu. Jag har inte spelat här på sex år. Bland det roligaste jag gjort är små svenska rockföreningar. Och så finska folkparker, det var nåt av det häftigaste jag sett. Finska folkparker med vedeldade saunor och folk som rest femton mil — helt otroligt.

Framtidsplaner?
Barnet tar ju mycket tid. Vänta och se hur det går för plattan och sen då försöka få ihop ett band och ut och spela.
Sen har jag tonsatt lite Dagerman-dikter som jag också hade tänkt sticka ut och spela. Men nu vet jag inte om jag ska lägga det på hyllan, eller…
Sen kanske Marty och jag ska sticka till London och bo där. Marty ska nämligen jobba med All About Eve som gitarrist och låtskrivare så det kan tänkas att vi stannar i London ett tag.

Du tänker i alla fall inte lägga av?
Oh nej. Lägga av med musiken det gör jag nog aldrig. Jag tycker inte rock’n’roll är så tidsbundet längre. För tjugo, trettio år sen var det en ungdomsgrej. Nu är det väldigt brett.
Jag tänker hålla på så länge jag tycker det är kul och nu är det kul. Nu är det kul!

Det tycker Popöga också, absolut.