Det är en lite småruggig kväll i Eldforsens Folkets hus. Året är 1959, och en liten publik klappar takten tillsammans med Rock-Nalle, som kråmar sig på scen.
Stämningen tätnar, och Rock-Nalle avslutar sin första enmansshow, tacksamt applåderad av den fåtaliga men entusiastiska publiken. Kanske var det då som Rock-Nalle, alias Björn Skifs, bestämde sig för att bli artist. Kanske var det tidigare. Första gången han stod på en scen var han bara 6 år gammal. Hans far, som var en känd revypappa hemma i Vansbro, ledde honom tidigt in på artistbanan genom att ge honom små uppdrag i sina revyer.
Björn säger själv om den tiden:
— Då var det bara roligt, längre hade man inte tänkt. Jag minns fortfarande hur spännande det var att gå ut på scenen, med massor av fjärilar i magen, och försöka ge den betalande publiken någonting. Den känslan finns väl fortfarande kvar, även om tiden har dämpat min rampfeber en smula.
Det var i Vansbro som Björn lade grunden till vad som nu är en fullfjädrad underhållare, i pappas revyer och i skolorkestern där han blåste trumpet.

Slamcreepers

Efter att ha tagit realexamen reste han ner till Stockholm för att skapa sig en civil karriär som dekoratör. Det var en tråkig tid i den stora staden. Mer eller mindre inlåst i ett trist inackorderingsrum, längtade han efter Dalarna och sina kompisar, med vilka han hade startat ett band, Slamcreepers. Men i början hade de andra fantasieggande namn, som Baluba Brothers och Fred and the Flintstones.
Sakta men säkert arbetade de sig runt på helgerna, på skoldanser och på ungdomsgårdar, glada för varje tillfälle att få spela tillsammans. Det var en tid av intensiv helgglädje och monotona Stockholmsveckor som varade i tre år, fram till den händelse som skulle bli avgörande för Slamcreepers och Björn, popbandstävlingen på Skansen.
Med den erfarenhet och scenvana som man fått under tre års skol- och gårdsspelande, var det ingen slump att det small till 1966, och blev en förstaplats bland alla småband som spelade i källare och på vindar.
Slumpen i det här fallet, och en lycklig slump för Björns del, var att det var han som sjöng. Det var nämligen så att ingen i Slamcreepers hade något vidare till röst, inte ens Björn på den här tiden, utan han fick enbart sjunga för att han kunde lägga textpapperen på orgellocket.
Men övning ger färdighet, och Björns röst stabiliserade sig så pass att han blev jämförd med Georgie Fame, den engelske sångaren och organisten. Det var en stor ära på den tiden, även om Fame nu skulle svälla över av stolthet, om han blev jämförd med Skifs. Men det blir han inte.
Popbandstävlingen vände upp och ner på Slamcreepers värld, och fast de aldrig kom upp i det översta skiktet där Tages, Hep Stars, Hounds och Shanes regerade, kunde Björn ge upp sin civila karriär och helt gå in för musiken. Nu började en hektisk tid, med spelningar inte bara på helgerna. Turnéerna avlöste varandra, och flickorna skrek efter Slamcreepers som de skrek efter alla grupper som stod på en scen med elektriska gitarrer och ett något så när häftigt komp. Många är de grillbarer och korvkiosker som fått stå för en hastig middag, när Slamcreepers jäktade genom Sverige mellan olika spelplatser.

Europaturnéer

Till slut gav emellertid det idoga spelandet utdelning, i form av turnéer utomlands, i Tyskland och England, popens förlovade land. I det popgalna England fick de till och med göra en skiva som sålde i över 20 000 exemplar. Det var en liten sensation i sig, eftersom England då, i ännu högre grad än nu, levde i en sorts popcelibat, där endast engelsmän och mycket få utlänningar fick spela. Slamcreepers fick alltså till och med göra en skiva.
— Ovanpå allt detta fick vi spela på det ärevördiga Marquee i London, berättar Björn. Det kändes nästan högtidligt, men riktigt skönt. Där satt jag och spelade på min orgel, på en scen som sett många stora stjärnor. Jag kände mig inte stöddig, bara upprymd och nöjd med att jag var en bit på väg. Jag hade börjat min klättring på framtidsstegen, och mitt jobb som dekoratör var det minsta jag tänkte på.
Slamcreepers och Björn kom tillbaka till Sverige igen, men efter den händelserika resan till England var ingenting sig likt längre. Det började gå tristess och monotoni i spelandet, och 1968 splittrades Slamcreepers. Björn stod ensam, utan grupp och utan något mål. Han tänkte helt lägga av med artisteriet, men övertalades fortsätta på egen hand, som soloartist, ett beslut som han säkert inte ångrar idag.
Nå, direkt solo har han väl aldrig varit, man kanske kan kalla det för fristående artist med rätt att välja partner. Och 1969 föll valet på Marsfolket, med namn som Clabbe, Janne Schaffer och Claes Dieden. Det är från den här tiden som historien med dumhatten kommer. Björn berättar själv:
— Dumhatten var ett straff för den som gjorde bort sig på turnéerna. Det var en hemsk, rosa sak med en norsk flagga i toppen inhandlad på Sergelstorg, på rea.
Det värsta straffet var att tvingas sitta på en restaurang med hatt på, och beställa in sitt kött i ensamhet. Ingen av oss andra ville kännas vill den som bar hatten.

Började showa

När Björn turnerade med Marsfolket var vi inne i en så kallad psykedelisk musikperiod, och gruppens musik var också mycket riktigt inspirerad av den. Det var alltså ganska avancerad och otillgänglig musik och möjligheten till spelningar var inte över sig stora. Gruppen sprack och Björn slog sig ihop med Janne Önnerud och Eleanor Bodel i en sommarshow. Samtidigt jobbade han som programledare i TV, och via en show på Strand i Stockholm med Charlie Norman var han mogen för större uppgifter. Tillsammans Lasse Kühler och Eva Rydberg åkte han runt i en show som -visade fram en ny sida av artisten Skifs; komikern och underhållaren. Via folkparkerna och TV hamnade de slutligen på Berns, och succén var given. Lasse och Eva lärde Björn att uppträda på scen, även om han hade lärt en del tiden i sin pappas revyer. Tidigare hade han bara spelat och sjungit rätt upp och ner, utan att uppträda med någon större artistisk finess, vad det gällde fotarbetet i alla fall. Men, säger Björn, Lasse och Eva som ju båda är dansare, tvingade mig att sprattla med benen som de gjorde, och döm om min förvåning när jag märkte att det gick bra!

Svensk Sammy Davis

Björn hade faktiskt sprattlat så bra, att hans namn nu började bli känt utanför den annars lite snäva popvärlden, och folk började i honom se en svensk Sammy Davis, en underhållare i den högre skolan. Björn Skifs hade tagit ännu ett kliv utanför stegen, men ju högre man klättrar, desto högre ställs kraven och desto hårdare känner artisten publikens förväntningar. 1973 blev därför ett jobbigt år för den stjärna som Björn hade blivit.
Musicalen Godspell, ett musikaliskt skådespel med Matteusevangeliet som grund, gick på segertåg över världen, och den kom även till lilla Sverige, Björn blev erbjuden en roll, och han gjorde succé som så många gånger förr. Både som sångare och skådespelare visade han att den långa rutin han fått, och alla lärdomar han gjort inte var förgäves. Föreställningen gick under lång tid inför fullsatta hus, på Jarlateatern i Stockholm, och senare på turné runt om i Sverige. Samtidigt med Godspell bildades Björns grupp Blåblus uppkallad efter hans kommande LP, och tillsammans åkte de runt med Kisa Magnusson i folkparkerna. Hon spelade också med i Godspell, så de två hade en hektisk tid, delad mellan folkparksjobb och teater.
Björns samarbete med Blåblus började den dag då han beslöt sig för att gå upp till sin bokningsfirma och fråga om de hade lyckats ordna något jobb åt honom.

Björn och Blåblus

— De råkade nästan i panik, säger han, innan någon av dem kom på den fantastiska iden att jag skulle bli sångare i ett dansband. Att skaffa jobb åt dansband var nämligen inga problem, och skulle ett sådant dessutom kunna reklamera med Björn Skifs som sångare, så räknade de med att det skulle gå att göra ganska mycket pengar. De kom med en massa förslag på bra dansband, men jag tackade nej och sa att skulle det bli ett dansband så skulle jag kunna fixa ett sådant själv. Och det gjorde jag också…
Björn ”fixade” alltså ihop ett dansband, som skulle spela på dansbanor och ha Björn Skifs som huvudattraktion i en halvtimmesshow. Men gruppen trivdes så bra ihop, att Björn stannade längre och längre på scen, vilket ledde till att hans och gruppens show smälte samman till ett. I och med Blåblus var cirkeln på ett sätt sluten. Han var åter på turné med ett popband, åter blev han idoliserad av unga fans, speciellt efter topplaceringar på hitlistorna med ”Hooked on a feeling” och ”Silly Milly”.
Men där slutar parallellerna, för i motsats till tiden i Slamcreepers så var Björn nu ett namn, en fullfjädrad artist som visste vad han ville och hur man gjorde det.

Amerika — framgångarna

Framgångarna med Blåblus ledde till en platta, som är smått legendarisk nu i den svenska popvärlden, ”Pinewood Rally”. Nästan alla låtarna har getts ut på singlar och rakat högt upp på hitlistorna, inte bara i Sverige, för det är från Pinewood Rally som begreppet ”Ougachaka” kommer. Och ”Ougachaka” tog världen med storm, etta på många hitlistor, och viktigast, etta på de tre listorna i USA som räknas: Cashbox, Billboard och Record World. 1973 var ett bra år för Skifs, och de eventuella farhågor han hade haft om att inte kunna nå upp till publikens förväntningar kom helt på skam.
Han hade överträffat alla förväntningar. I och med de stora framgångarna i USA, blev det uppenbart härhemma att något måste göras, så Björn packade och for iväg på en propagandatur, med allt vad det innebär av journalistuppbåd och smörjning av skivrecensenter. Han lyckades rätt bra, och kom hem med planer på en turné under hösten 1974, som skulle sträcka sig över hela USA och med radiointervjuer och TV-inspelningar på schemat.
— 5 000 personer står upp i bänkarna och klappar händerna. Atmosfären är laddad, publiken väntar. Varje litet ljud från scenen får publiken att haja till, handklappningen slår en extravolt för att sedan fortsätta i samma takt som förut. Och plötsligt bryter jublet löst, stjärnan kommer in för att tacka för ovationerna. Björn Skifs står i rampljuset efter att ha slagit knockout på en rekordpublik i ”Six Flags Over Texas Amusement Park” i Texas.
Så började USA-turnén för Björn Skifs och Blåblus, för enkelhetens skull omdöpta till Blue Swede i utlandet. Och så fortsatte det. Förutom framträdandena på scen blev det också mängder intervjuer och två TV-shower, den ena tillsammans med Donovan. Det var jobbigt och intensivt, men Björn trivdes som aldrig förr. Den publik han mötte där var så annorlunda mot den svenska, en entusiastisk och kunnig publik som uppskattade det musikaliska mer än vad den svenska publiken gör.
— Och, säger Björn, det var skönt för oss, eftersom vi har ett handikapp genom språket. Vi sa inte så mycket på scen, vi spelade desto mer. Och det gick hem.
Det fick hem, och gruppen åkte hem. Björn skildes från sin kompgrupp för att showa med Eva Rydberg på Berns. Men innan han lämnade USA, hade man kontrakt för ytterligare en turné: 1975, som också den gick bra och blev lite mer lönande för grabbarna, eftersom de kunde ta bättre betalt än första gången, som mer eller mindre var en PR-turné för Blue Swede.
Den här gången fick man också tid över för Kanada, något som Björn själv är glad över. För även om han av naturen är blåögd, är han det inte när det gäller karriären. Han vet att USA och Kanada hyser tusentals ämnen till stjärnor, och tar därför inte någonting i förskott. Och så har han inte helt accepterat sin roll som popsångare på heltid, trots alla framgångar. Björn förklarar:
— Helst av allt vill jag skaffa mig scenkunskap för att kunna jobba mer som skådespelare. Musicals är vad jag helst av allt vill göra.
Arbetet med Godspell och Lasse&Eva har tydligen gett mersmak. Björn har också sagt att han har en stor önskeroll: Att få göra Matts i Rune Lindströms ”Himlaspelet” i Leksand. Inte för att han är dalmas, men för att han tycker så mycket om musiken.
— Men, fortsätter Björn, de kräver en skådespelarinsats som jag nog inte är mogen än. En dag kanske…
Och vem tvivlar på Björn i rollen som Matts? Han har vandrat en lång väg från lokalrevyerna Vansbro där han spelade vackra stycken på piano och trumpet, till dagens mastodontpublik som är glad över att Björn alltid kommer på något nytt och inte stagnerar.