Chesterfield är ännu en grupp från Eskilstuna. Den vackra staden vid Mälaren fortsätter att få fram nya utomordentliga band i rask takt. Yvonne och Kent må vara de kändaste, men som Popangelov-läsarna vet så finns det ytterligare flera bra band som inte behöver skämmas för sin existens. Då först och främst Superswirls som i sommar har bokat 6 veckor i studion för att spela in sin ’Smile’? Sen har vi de skivdebuterande poporkestrarna Gentle Tuesday och WaterWheels som visar att Eskilstuna blommar året runt med sin fantastiska popmusik.

Räcker det då inte med dessa band? Nej, måste svaret bli på den frågan. Det finns flera band som antagligen blir tvungna att flytta till Stockholm för att bli popstjärnor inom snar framtid.

Chesterfield som består av Pär Lundqvist sång, Per Lundkvist gitarr, Per Ganser trummor, Janne Salmi gitarr och Sakari Paananen bas, är det bästa för tillfället. Live så är Chesterfield (om än något färska) fulla av attityd, arrogans och stil. Sångaren Pär Lundqvist har förmågan att ta för sig som en ung Michel Stipe och med stora gester och total inlevelse så knockas man av den energiska sången och frustrationen av att vara ung.
— Vi går alla i gymnasiet och försöker leva ungt och vilt, säger Pär när vi träffas i Popangelovs högkvarter. Tanken är att det ska göras en intervju men baksmällan lyser igenom och pizzabutiken blir ett intressantare mål. Med folköl och pizza så ska kvällen räddas.
Den höga volymen på stereon kompenseras lite senare med vin och gin&tonic.
— Vi är ett indieband, fast ett bra sådant! Det finns för många svenska band som försöker låta som amerikanska band, det går knappast att förneka att vi gillar engelsk musik. Den har vi vuxit upp med. Blur är favoriterna. Bowie är bra. Morrissey likaså. Gene är okej av de nyare banden, kan vi inte höra på ”For the dead” singeln? Jag har inte hört den, den skulle vara bra sa du.
Gene’s första singel spelas.
— Oj, här var det mera Smiths än på albumet. Låter bra. Jag skulle nog spela Marion’s ”Sleep” rätt mycket om jag hade den. Annars med några få undantag så är svensk indie rätt så dålig, det tycker vi alla i Chesterfield.
Om Yvonne och Kent vill de inte säga så mycket.
— Men min farsa gillar Kent. Fast morsan fattar inte det där med jeansen? Om han inte får på sig jeansen så är de kanske för små!!!
Jag gillar Chesterfield mer än de flesta andra ”Power Pop” band som otröstligt fumlar om kring i Dinosaur Jr’s och Ride’s fotspår. I dessa dagar när indie inte betyder indiependent utan helt enkelt förknippas med en genre (idag när indiepop är ett paket med några ”måsten”, bl a så måste man: se rätt ut, umgås med rätt personer, bli hypade i Expressen, älska och hata Terry Ericsson etc) så känns Chesterfield anda mer fräsch och intressant än liknande bands musik.

Kvalitén hos Chesterfield ligger i enkelheten och att de har förmågan att få oss att ta ställning till det vi hör. De har också det många band saknar, den lilla trovärdighet som gör att låten ”Children of our time” blir viktig i sitt sammanhang. Ett ungt band som gör det som kommer ur hjärtat. Ett band som sjunger om sin tillvaro. Ett band som i sin ibland vilsna strävan efter att ha och söka efter en personlig identitet så klarar Chesterfield av det utan att använda musikaliska lån. De ser till att kommunicera direkt med lyssnaren med det enkla medlet popmusik är. Ge de bara mer tid att förädla konsten i att leva fullt ut, så kommer resultatet att tilltala mer än några miljaaarder Popangelovläsare.