1989 släppte Jakob Hellman ”…och stora havet”. En skiva som fick gott mottagande då den kom, men som på senare år uppnått mästerverksstatus på grund av den svenskspråkiga poplyrikens undermåliga kvalitet. Förhoppningsvis kommer Kent att fylla det i efterhand upptäckta tomrummet några år framöver. Ett tomrum som skapades då Jakob Hellman började läsa historia i Lund istället för att spela in skivor. 1995 släppte Brainpool ”Painkiller”, en uppföljarskiva. Med lärdom från Jakob Hellman valde Brainpool att studera först, och bli popstjärnor sedan. Inga akademiska studier skulle få hindra deras väg mot toppen. Hellre en kommersiell plats i skvalradion än en intellektuell hållning på popens bakgård. Popangelov, som tycker om intellektuell socialistpop, träffade Brainpool i Sveriges andra riktiga universitetsstad, Uppsala, för att höra efter om det där med studier ändå inte lockade. En tät spelning på Sten Sture i Uppsala gav ett övertygande svar. Brainpool studerar fortfarande, men de har bytt ut filosofin mot Per Gessle.

De flesta svenska artister har studerat någon termin. Hinner man inte slå igenom innan man lämnat föräldrahemmet, är statliga studiepengar ett bra sätt att finansiera levernet med, medan man drömmer om spelningar och gör upp stora planer. De flesta intressanta musikskaparna har en humanistisk och artistisk ådra i sig, då ligger fördjupade studier nära till hands. Till slut måste dock det ena ge vika för det andra. Att kombinera musik och studier är svårt om man vill lyckas. ”Det finns så många grupper i Lund som klär sig rätt, har rätt inställning men inte kan spela” säger David Birde.

Brainpool valde musiken framför studierna. De valde att framstå som ytliga jämfört sina Lundakollegor, men också att sprida sin musik i en omfattning de gamla vännerna knappast kunnat drömma om. Men det som gör Brainpools tidigare universitetsstudier så viktiga att ständigt uppmärksamma, är att de faktiskt skulle kunna lyckas med att kombinera sin akademiska intellektualism med kommersiell pop. Deras kombination av socialdemokratisk hållning och musikalisk stilsäkerhet gör att de skulle kunna spela in en svensk ”Our favourite shop”. Med tanke på deras hittillsvarande musikaliska utveckling, ter sig en sådan skiva inte helt omöjlig.

Med förhoppningen att locka tillbaka Brainpool till studielivets intellektuella café-värld tog Popangelov med sig två frackklädda studenter till Sten Sture som kuriosa. Tricket lyckades åtminstone väcka fram lite nostalgi. Det visade sig att gossarna i Brainpool var väldigt studentikosa under gymnasietiden, men det hela mattades på universitetet. Kristoffer och David kunde visserligen ibland ses i frack. ”De gick på Finnbal” säger Janne föraktfullt. Han har också de blygsammaste akademiska meriterna, 5 poäng filosofi, jämfört med Davids 70p i samma ämne, Kristoffers okända 60p och Jens 30p i socialantropologi. Till historien hör också att Patrik som följer med och spelar syntheffekter på turnén har läst 120 poäng. Gissa varför han blev sparkad från gruppen en gång i tiden.

När Kristoffer sade att han tycker att punsch är gott och Janne började röka cigarr trodde vi att vår plan skulle gå vägen. Då var det dags att gå till logen. På vägen dit gick vi förbi en köksytterdörr. Där stod ett dussin tonårstjejer och skrek. Brainpool kom tio minuter efter oss till logen. ”Autografer, ja det skriver vi varje dag” var det första Jens kläckte ur sig. Våra försök var förgäves. Vi bytte ämne och började diskutera svenska popgrupper. ”Det är kul att vara kompisar” sade David och uttalade sig inte särskilt kontroversiellt om några av sina konkurrenter. De flesta var bra och schyssta, om inte musikaliskt så som polare. Det var bara till Jakob Hellman de hyste lite starkare känslor. ”Han borde göra en skiva till” var den gemensamma uppfattningen. Ett inte särskilt ovanligt uttalande, men Brainpool borde veta, då Hellman medverkar på det bästa spåret på ”Painkiller”, ironiskt nog en låt betitlad ”We aim to please” — Brainpools ideologi i ett nötskal. Troligtvis skulle Jakob Hellman aldrig ha körat på låten om den inte luktat Costello. Tänk om Hellmans konstnärliga estetik även kunde återväcka den intellektuella sidan hos Brainpool. Nu är de bara ett mycket kompetent popband som lyckas vara indie samtidigt som de är kommersiella, som lyckas övertyga Kjell Häglund samtidigt som de ligger trea på Trackslistan, som lyckas charma småflickor samtidigt som de klär sig rätt, men som likt Cardigans aldrig lyckas beröra.