POP:s demokrönikör och klubbkung Terry Ericsson är uttråkad igen. Och en smula frusen. »Brinnande demos och bättre svenska texter« lyder hans nyårsönskning.

NÄR DET ÄR som mest påfrestande att vara demokrönikör brukar jag ibland leka med tanken att jag i stället för att vara A&R-människa på Sveriges viktigaste poptidning, innehade samma position på motsvarigheten i England: New Musical Express. Tänk er själva vilka demoskatter jag skulle sitta på! Och vilka brev sen — där ett och annat säkert skulle kunna säljas i väg för saftiga summor på den årliga Sotheby’s-auktionen när man sitter där med facit i hand efter att banden ifråga slagit igenom:

Hej, Terry
Här får du första låten, »Columbia«, med mitt nya superband. Det borde vara det bästa du hört sedan Stone Roses, för vi har hört att du är en geezer med bra smak. Alltså förväntar vi oss en jävligt positiv recension.
Vi är fan så mycket bättre än Blur och all annan skit man hört de senaste åren och jag lovar dig att vi kommer att bli större än Beatles!
Hälsningar, Noel Gallagher
Ps. Grabben min, Liam, hälsar att du är värd en fet smäll om du inte gillar vårt band. Ds.

Hej Snarts resencent!
Vi är ett ungt band från Irland som här spelat in våra första låtar på en porta i vår replokal (som för övrigt ligger i vår basists källare!). Ursäkta att ljudkvalitén är så undermålig, men vi är inte så vana än och lite för orutinerade för att våga spela in i en riktig studio. Och vi har många låtar som är mycket bättre ände här liggande i byrålådan. Det är vår fromma förhoppning att vi ska spela in dem på riktigt nästa gång. Men tills dess; håll till godo med de här låtarna. Om ni undrar så nämner vi inga referenser för det tycker vi är så tråkigt. Dessutom tycker vi att musiken talar för sig själv.
Hälsningar Dolores
för Cranberries räkning

Lite roligare än att ha i och för sig skojiga självporträtt med Broder Daniel, eller i och för sig väldigt lovande debutdemokassetter med Brainpool och Cardigans.
Ja, ni har redan räknat ut att jag är smått uttråkad igen. En Naked-demo gör ingen sommar sägs det och den här rundan var så gott som undantagslöst rena istiden. De enda med ett visst mått av potential är ännu ett i mängden av löftesrika Lundaband. Colubrids Beatles-svängande, tighta retropop borde åtminstone göra grabbarna i Stonecake ännu mer uppgivna över att de bara lyckades skriva en riktigt hållbar låt. Här finns visserligen ingen »Tuesday Afternoon«, men heller inga utfyllnadsspår. Colubrids har talang och ett utvecklat sinne för humor; framför allt gitarristen, som envisas med att bo kvar på Trumslagaregränden. [BETYG 6]
Efter en mellandemo är Pineforest Crunch tillbaka i rampljuset. De är det klart mest egensinniga inslaget i den här demohögen, och sångerskan Åsa Eklund — som säkert får fler än mig att tänka Nina Cardigans — utnämner jag till omgångens solskenshistoria. Inte ens ett seriöst fel på kassetten kunde hindra mig från att höra en snärtig popsång i »Starfish«. Enda bandet jag skulle springa benen av mig för att se live. [BETYG 5]
Weedstar äger även de ett popkänsligt sinne, och precis som Fanscene (från Uppsala) hade jag tack vare deras snyggt och enkelt designade T-shirts fått nys om dem långt innan jag till slut fick första demon. Det är en inställning som andas ambition. Vilket även kan sägas om gruppens motto: »once you pop, you can’t stop«, trots att de ännu inte kommit upp på en nivå som gör att man skulle signa dem för ett skivbolag. Eller springa benen av sig för att se dem live. [BETYG 5]
Efter de här tre återstår i stort sett förmågor som figurerat tidigare, som samtliga är okej, men som inte direkt tagit några genomgripande kliv framåt och uppåt på skalan. Och när man fått både tredje och fjärde demon med ett band och de fortfarande bara är småtrevliga, börjar intresset av förklarliga skäl avta.
Leslies har hälsat på i Svenska Popfabrikens studio och fått till en liten poppärla med »All I Want«. I ärlighetens namn tycker jag att de än så länge har bättre logotype (ett hjärta som genomborrats av en pil) och större charm (skriver snälla brev, ser snälla ut på fotografier) än någon särskilt omstörtande musik. De brinner helt enkelt inte på samma sätt som de bästa brittiska banden.
Men det jag reflekterat mest över det senaste året är att brittiska poppersoner säger mer om min svenska vardag än alla svenska textmakare, både de som befinner sig på demostadiet och de som är mer etablerade. Varför betyder en enda text författad av Albarn, Morrissey, Rossiter och så vidare, mer än samtliga texter som kommer in till varje Snart-runda?
Gluebellies, Starmarket och Technicolour befinner sig i samma situation som Leslies. De återkommer med hyggliga demos, de verkar ha hjärtat på rätta stället, men de saknar det där lilla extra som skulle få en att vilja bli deras manager.
Min första tanke om Poster var att något mer desperat får man leta efter. De skickade en demo till så gott som alla POP-medarbetare (och några till), och det är ju en aning överambitiöst. Men när jag tänker ett steg till tyder det också på en vilja som vida överstiger sina konkurrenter. Och de lyckades förstås i sin föresats: alla på POP kommer ihåg hur många kassetter med Poster som hamnade i vår stora plåttunna till papperskorg. Själv sparade jag en och den var rätt OK.
The Wellmeant (som bland annat sjunger om den kenyanske löparen John Ngugi och har Cardigans-jazziga gitarrinslag) och Tamarinds (som har en potentiell debutsingel i Brainpool-rökiga »Ice Cream«) uppvisar en del goda intentioner och de sistnämndas textrad »she mixes pills with alcohol« fick mig att tänka på Brett och Suede och genast var vinterkylan inte lika bitande längre. [BETYG 5]
Tecknardiplom: Pillow (som insmickrande — men fint — ritat av Snarts krönikör och sig själva) Vinnare i förlorarhörnan: gruppen Exem med sin demo kallad »Absolut utslag«.
Till de hundratals demoband som helt ignorerats i årets Snart-krönikor kan jag som avslutning bara säga: kämpa på! Jag är egentligen inte alls särskilt kräsen och firar till exempel lilla julafton varje gång jag befinner mig i tunnelbanan. För när det går ut ett meddelande i högtalarna tycker jag mig alltid höra de två första tonerna i Blurs »To the End« — vilket räcker för att räddade mest misslyckade av dagar.

adresser:

Colubrids, c/o Olof Wallberg, Trumslagaregränden 2, 226 39 LUND
Gluebellies, c/o Ole Andersson, Nöbbelövs Torg 25:1202, 226 52 LUND
Leslies, c/o Fältman, Milnergatan 10B, 291 53 KRISTIANSTAD
Pineforest Crunch, c/o Åsa Eklund, Råstavägen 3, III, 171 32 SOLNA
Poster, c/o Patrik Persson, Vintervägen 12C, 352 37 VÄXJÖ
Starmarket, c/o Fredrik Brändström, Orgelgatan 6, 943 33 ÖJEBYN
Tamarinds, c/o Gudmundur Johansson, Sandbackav. 24E, 903 36 UMEÅ
Technicolour, c/o Hansi Güclüer, Odlingsvägen 99, 138 36 ÄLTA
Weedstar, c/o Danne Fornell, Gylleniusgatan 6, 654 60 KARLSTAD
Wellmeant, c/o Mattias Karlsson, Gillesgatan 1A, 561 31 HUSKVARNA