Lokko om Scocco. Med egna ord.

DET MÅSTE HA varit så där elva år sedan jag första gången hörde textraden »det kanske låter banalt, men jag saknar dig så« i Ratatas »Jackie«, den enda svenska poplåt som någonsin varit i närheten av att fånga saknaden i The Doobie Brothers »What a Fool Believes«.
Att Scocco saknade henne var egentligen ingen överraskning, det brukar man göra i poptexter. Men det var första gången jag hörde en manlig sångare erkänna att formuleringen, själva känslan var banal. Det var pinsamt att sjunga den där raden. Precis lika pinsamt och svårt som att säga »förlåt« när det verkligen behövdes.
Scocco ursäktade sig inte bara inför henne, utan också inför lyssnaren. »Jag är ledsen att jag låter patetisk, men jag är tvungen, det är mitt enda sätt att slåss mot demonerna, mitt enda sätt att kunna gå vidare«.
Det var hans första försök att ta sig vidare, men precis som så många av oss som följt hans ballader genom åren, så går det inte — trots de bästa intentioner — alltid som man hoppats.
På alla Mauros skivor, ända sedan »Jackie« från 1983, har jag sparat balladerna. Jag har inte alla skivorna kvar, en del av sångerna — »Natt efter natt« från samma album, »Försent« från »Paradis«, »Om du kommer tillbaks« från »Sent i September«, »Om du var här« från »Mellan Dröm och Verklighet« — spelade jag in på band. Ibland från kompisars skivor, ibland från radion. Det finns några andra ballader som jag inte ens har kvar på band. Men lik förbannat sitter de där i ryggmärgen i alla fall.
För det är alltid samma visa.
Mauro Scocco har fått utstå kritik för att han skriver samma text om och om igen. Till och med låttitlarna har ibland varit förvillande lika. Jag förstår inte kritiken. Det är just hans besatthet, han enkelspårighet, hans uppenbara fixering, hans eviga ursäkter som hon aldrig orkar lyssna på, som varit utgångspunkten för Scoccos största stunder. De har alla följt samma tema. På skiva efter skiva, år in och år ut. Även om de på några av Ratatas senare skivor, framför allt »Mellan Dröm och Verklighet«, ramats in av outhärdligt pompösa Toto-arrangemang så fortsatte jag lyssna efter de otröstliga balladerna.
På varje album, från »Jackie« fram till årets »28 grader i skuggan«, har det funnits minst två ballader som genast får en att nicka igenkännande. Antingen åt Scoccos bitterljuva besatthet eller åt någon smärtsam parallell till ens eget liv.
Hej, Mauro, jag har också varit där.
I Mauros ballader har han alltid blivit lämnad för någon annan, han sover ensam i sängen de köpt tillsammans, men hon lämnade pianot kvar så han skrev den här sången till henne. Hoppas hon lyssnar.
Det är ett klassiskt grepp som Jackson Browne — en av få artister som likt Mauro alltid övertygat med sin självömkan — ofta använt sig av. Genrens obestridda mästerverk är fortfarande Bruce Springsteens »Bobby Jean«, ett öppet brev till en förlorad vän eller en kärlek. Den sista versens förhoppningsfulla rader — »Maybe you’ll be out there on that road somewhere, in some bus or train travelling along, in some motelroom there’ll be a radio playing and you’ll hear me sing this song. Well if you do, you’ll know I’m thinking of you. I’m just calling one last time. Not to change your mind, but just to say I miss you baby, good luck, goodbye Bobby Jean« — har skrivits om av många andra. Ulf Lundells »Rialto« är det mest uppenbara exemplet.
Men det är Mauro och bara Mauro som lyckats göra sin »Bobby Jean« till en följetong utan synligt slut. Hur lång tid som än går, hur mycket vatten som än rinner under broarna kring Kungsholmen, så behövs det så lite, så oerhört lite för att såret ska rivas upp.
När jag härom kvällen lyssnade igenom det mesta Mauro Scocco skrivit och spelat in sedan det tidiga åttiotalet var det just hans känsla för personliga detaljer, det uppenbara talspråket, sådant där som man egentligen inte vill berätta för någon annan efter det att ett förhållande gått i kras. När han i »Vad ska jag säga«, från sitt första soloalbum, sjunger »vad du än gör så jämför dig aldrig med henne« så tror jag honom. Jag vet att han bett någon om just det.
Och det var först när jag kom fram till »Allt jag behöver«, på Lisa Nilssons »Himlen runt hörnet«, som jag insåg hur ensam Scocco är om att komma undan med sina bekännelser. För jag kommer på mig själv med att tro på Lisa också. Men kanske mest för att jag någonstans i bakhuvudet hör Mauros egen röst.
Textraden »du måste ta dig samman, för du vet ju så väl, hon har ju en annan« från »Om du var min« har han sjungit tusen gånger. Och jag hoppas och tror att han kommer att göra det lika många gånger till. I min bok är Scocco den enda svenska soulsångare som i dag kan leverera sådana rader. De flesta av hans konkurrenter, om man nu över huvud taget kan kalla dem för det, ligger antingen musikaliskt alldeles för nära gränsen till den svenska uttagningen till schlagerfestivalen, eller så sitter de fast i en alltid lika otidsenlig romantisering av sjuttiotalets Södermalm med levande ljus i urdruckna Chianti Melini-buteljer.
Allt medan Mauro Scocco går vidare i musiken. De två senaste albumen, framför allt produktionen på »28 grader i skuggan«, har präglats av slickad urban nittiotalssoul. Inte sådan soul och swing som ska pumpas på högsta volym ur en jeep i Compton, utan soul för en bilstereo i en Volvo 242 i korsningen av S:t Eriksgatan och Fleminggatan. Eller i vilken svenskregistrerad bil som helst, i vilken korsning i vilken svensk stad som helst.
Men så fort det är dags för albumets ballader blir melodierna sockersött tidlösa och arrangemangen automatiskt bara klassisk Scocco.
Popmusik anses ofta vara en språngbräda för andra saker, för större saker. Popmusiker förväntas fortfarande växa upp en dag och inse att det de gör är ytligt, onödigt och, i grund och botten, ganska likt acne — man växer ifrån det.
Men vi vet bättre. Scocco har redan skrivit sin roman, den löper som en röd tråd genom hela hans produktion. Det gäller bara att ge sig tid att hitta den.
Jag vet inte om Scoccos kärleksballader är helt självupplevda, om det verkligen är en överjävlig besatthet som driver honom att gång på gång skriva texter med exakt samma innehåll, ballader som alltid känns riktade till en och samma person. Det är ju också fullt möjligt att det bara handlar om en poppoet på tomgång.
Mig gör det detsamma. På samma sätt som Bruce Springsteen kan skriva en ny »I Wish I Were Blind« så kan Mauro Scocco skriva en ny »Tack«. Och än en gång så står han där:
»En soulboy, sentimental igen«.

MAURO SCOCCO är aktuell med albumet »28 grader i skuggan«.