»Jag kommer hem till dig«, sjunger Orup på sitt femte soloalbum »Jag vände mig om, men det fanns ingen där«, men POP:s Lars Nylin lurar man inte så lätt. Han åkte helt sonika hem till Orup och tvingade honom att bjuda på frukost.
»NU FÖR TIDEN läser jag helst lite mer litterär litteratur. Jag blir nästan sur på mig själv. Jag har ju alltid höjt en fana för det lättsamma.«
Thomas Orup Eriksson kommenterar att han i dag hellre slukar den burleske svensken Sture Dahlström än sin gamla favorit, Stephen King. Ingen, inte ens Per Gessle, har som Orup så. oblygt dragit en lans för den rättframma populärkulturens rätt till en gnutta respekt. Redan tidigt i karriären sa han: »Pop ska sälja — annars har den inget existensberättigande«. Med undantag för engelskspråkiga »Orupean Songs« (som 1991 »bara« sålde 70.000 exemplar) har han fått slippa äta upp sina ord.
Efter den tillfälliga kommersiella svackan med exportförsöket innebar fjolårets »Stockholm och andra ställen« att Orup återigen fanns med i medaljstriden i det inofficiella svenska poploppet. Långt över 100.000 skivköpare ville höra hur kallt det blivit i huvudstaden och hur det låter när Camilla Henemark viskar i en telefon. Att Orup var »tillbaka i täten« underströks tidigare i år av det relativt framgångsrika Kayo-projektet, där Orup skrev låtarna. För det är just som en tävling som Orup ofta verkar se sitt popmakande. Han ska vara bäst. Stå där högst på pallen.
POP möter honom i Atlantis studio i Stockholms Birkastad. Det är delvis en tillfällighet att han hamnat i denna funktionella men slitna lokal på Karlbergsvägen. Orup ville ha en prisvärd stor studio för att kunna köpa många studiotimmar. Men det finns även en annan bakgrund: hans far, jazzpianisten, spelade ofta in här under skivbolaget Metronomes jazzepok.
Orup verkar ovanligt tillfreds. Trots att tidtabellen som vanligt är hårt pressad. Trots att vissa media envisas med att rota i hans äktenskap. Och trots att producenten Dan Sundquist envisas med att spela upp halvfärdiga låtar.
»Vad fan spelar du den här för, den är bara kvartsfärdig!«, gastar Orup när han rusar in i studion efter att ha gömt sig medan jag lyssnat på några låtar. »Nu går vi och snackar, annars blir jag förbannad«, fortsätter han. Sedan flinar han mot Sundquist och stänger dörren.
Du fyller snart 35. Du har sålt en miljon skivor. Nu är du aktuell med ännu en platta. Smyger sig inte rutinen så sakta på även dig?
— Det här är min femte egna platta på sex år. Det börjar bli en liten kollektion nu. Men jag tycker inte att det känns som om jag bara rapar ur mig platta efter platta. Det känns fortfarande som något mycket viktigt, bland det viktigaste jag gör. Men sedan handlar det naturligtvis mycket om mottagandet. Jag är helt klart mycket stolt över att vara kvar på en viss kommersiell nivå. Först var jag »trendig«, sedan »stor«, sedan »på väg ner«, därefter »endast för hippa stockholmare«. Till slut var jag trots allt »tillbaka«. Jag finns på något underligt vis hela tiden kvar på min nivå. Under tiden har jag sedan sett hur artister passerat revy, haussats, inhöstat grammisar — något som jag inte fått särskilt många — men sedan försvunnit. I slutändan gör allt detta att jag känner mig ganska tillfreds.
Vid ditt genombrott sa du att du älskade att vara i rampljuset. Trivs du fortfarande där?
— Det där blir ett allt större problem. Jag vill göra musik. Men upplever samtidigt allt större obehag inför situationer som den vi sitter i just nu. Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga. Man får nästan ut lika mycket av att läsa pressklipp om mig…
Tack för det, då går jag hem till arkivet då…
— …men jag förstår ju samtidigt att det finns nya specifika saker som journalister och publik är nyfikna på. Men det är inte så kul längre. Förr älskade jag intervjusituationen, såg det som ännu ett tillfälle att visualisera mig själv. Men förutom att tala om musiken har jag inte så mycket att säga längre.
OK då. På förra albumet flirtade du en del med Pet Shop Boys-soundet. På deras aktuella »Very« gör de mer renodlad techno i några spår. Har även du tänkt i de banorna. Techno förmodas ju vara det som gäller bland kids just nu?
— Låt mig säga så här: jag har den utgångspunkten — och det här får folk tro på eller inte — att jag inte bryr mig om sånt resonerande när jag skriver mina låtar. Det gör jag verkligen inte. Men när jag väljer ut låtar bryr jag mig. Och det fanns fem-sex låtar som kunnat fungera som »schlagertechno«. Men det fanns andra som inte alls passade för en sån behandling. Och på en och samma platta hade det blivit helt fel. Men jag känner mig inte främmande för att göra en sån skiva längre fram.
Innehåller den nya plattan lika många citat och lån från andra håll som föregångaren?
— Nej, den innehåller ganska få lån och nästan inga pastischer. Det är snarare stämningar som jag lånat i något fall. Och det är inte lika lätt att sätta fingret på dem. Kayo-plattan var ju en enda lång pastisch och jag känner mig klar med det för ett tag. Men ibland kan vi inte låta bli. Både jag och Danne är ju popfreaks. Och visst kan jag ge dig några tips. Som gitarrerna i »För ung«. De har lite av känslan i Chris Speddings »Motorbikin’« — baksidan av hans »Pogo Dancing«. Versen till »Som isarna när det blir vår« är lånad från Roxy Musics »Jealous Guy«, tra-la-la-la, du minns den? Och, det här kom jag på precis nu: introt i samma låt är snott från »Walk on the Wild Side«.
Dina tre senaste plattor har varit radikalt olika. Dessutom var du intimt involverad i Kayos soul-pasticher. Riskerar du inte att Orup låter för olika från skiva till skiva?
— Det är andra än jag som säger vad som »låter Orup«. Jag kan inte sätta fingret på det. Hur jag låter beror egentligen mer på mitt sätt att skriva låtar än på vilka arrangemang och produktioner jag väljer. Inramningen kan variera ganska kraftigt men man hör ändå att det är jag.
Vad säger du i dag om »Stockholm och andra ställen«?
— Jag är inte särskilt nöjd med den. Låtarna var bra, »Stockholm« är nog min bästa hittills, men jag räckte inte riktigt till som producent. Den har lite tråkig ljudbild och blir lite trist i längden. Men det är OK att göra en sån platta om man inte gör två i rad.
Det nya albumet innehåller mycket lite soulinfluenser.
— Den nya plattan är nästan helt »soulfree«. Jag har ju gjort två såna inspelningar i rad, det får räcka ett tag. Men jag hoppas sannerligen att där ska finnas en själ i alla fall.
Al Green lär tillhöra dina favoriter. Vad tycker du om hans återkomst?
— Det stämmer att jag gillar honom, men jag är faktiskt ingen Green-expert. Jag har heller inte hört nya plattan. Jag fick en samlingskassett med hans bästa låtar så sent som förra sommaren. Första tanken var »oj, vad kul«. Men det visar sig ofta att det inte är så bra när jag får en överdos av en viss artist. Jag bör få dem i små doser. Marvin Gaye kan jag fortfarande lyssna på eftersom jag bara har två plattor med honom.
Är det ditt alter ego som minns sin far i texten på din aktuella singel?
— Mina låtar innehåller nästan alltid ett alter ego. Det är bara jag själv som vet vad som är jag och vad som är påhittat. Och där tänker jag hålla mig. Det gäller även mina gamla låtar — som jag på den tiden hävdade var fiktion. Ofta när jag skriver texter tycker jag om att placera mig i fiktiva situationer. Försöker sätta upp ett scenario: »Hur skulle jag ha reagerat i den här situationen?« Det enda jag har gemensamt med jaget i »Vid min faders grav« är att även hans pappa är död. Texten handlar om arvssynden. Om det finns skit, som i det här fallet otrohet, som vi kan leva med. Eller om sånt är förgörande. Jag är inte den första som ställer den frågan. Men jag har aldrig gjort det i en text.
Vad är sensmoralen i »Vid min faders grav«?
— Den handlar om en man som försöker låta bli att upprepa sin faders misstag. Jag skulle aldrig skrivit den så om min pappa hade varit i livet.
Du verkar ofta tala om din far i intervjuer?
— Det stämmer inte alls. Jag har aldrig satt mig ner och gjort en intervju om min uppväxt, om min far, det skulle aldrig falla mig in att göra det. I en intervju för Aftonbladet nämnde jag i en passus något om honom och hans problem med spriten. Det var dumt gjort. Det blir så när jag gör mycket intervjuer. Jag har inte riktigt kontroll på vad jag säger.
Med tanke på titeln på nya skivan har du gjort två album i rad med något slags »skilsmässotema«. I verkliga livet lever du med fru, barn, bil och villa. Det är väl inte helt överraskande att det blir skvaller?
— Vilket popalbum med bra texter har inte handlat om detta? Så är det ju jämt. Alla är vi ju fascinerade över dessa situationer. Och eftersom jag och Sofia är ett offentligt par så blir det mycket snack. Framför allt som vi ofta roar oss på olika håll. Hon går till exempel ofta på premiärer med folk från jobbet. Av den enkla anledningen att jag inte gillar såna tillställningar. Så sent som förra veckan ringde Hänt i Veckan och frågade om vi skulle skiljas. Dom ringer ungefär en gång i halvåret. Samma vecka som vi förra året flyttade från Kungsholmen till Lidingö stod det i Svensk Damtidning att jag flyttat till Djursholm. Och att Sofia köpt en lägenhet inne i stan. Vad kan man göra annat än att skratta?
Börjar det bli jobbigt att vara ett offentligt par?
— Människor vänjer sig vid det mesta. Vi har varit ihop i sju år, från innan mitt genombrott. Vi har bra koll på situationen. Huvudsaken är att vi själva pratar om hur vi ska tackla olika saker. Jag tror att jag lyckats tämja de värsta skandalungarna, som knarksnacket, genom att ligga lågt. Började jag kommentera saker hela tiden skulle man ha ögon på sig ännu mer.
Följer du med vad som händer inom techno. Har du till exempel lyssnat på storsäljarna i poptechno, som 2 Unlimited?
— Nej, det har jag helt klart inte gjort. Under det sista året har jag bara lyssnat ordentligt på två plattor. I det ena fallet handlar det om country, en Willie Nelson-platta från början av sjuttiotalet, »Phases and Stages«. Och så har jag lyssnat jävligt mycket på Suedes platta. Dom är dom enda som jag lyssnat på det viset att jag kan alla låtarna och alla texterna.
Förr var du en rejäl popslukare. Beror minskningen på praktiska omständigheter, som att du har barn?
— Visst, men jag har ju heller aldrig varit någon extrem musiklyssnare. Jag har aldrig varit någon som sätter på sig hörlurar för att »gå in i musiken«. Musik har alltid varit mer som en kompanjon som följer med mig överallt.
Du tog ledigt från musiken under 1992, kan du verkligen helt koppla bort låtskrivandet?
— Nej, så går det inte till. Det här är ju inget jag kontrollerar. Jag kan naturligtvis »öppna kranen« mer. Genom att ge hjärnan impulser, genom att sätta mig och jobba med det. Men jag kan aldrig helt stänga den. Nu när vi har barn innebär ju det att en stor del av dygnet upptas av andra saker. Eftersom TV:n hela tiden står på med barnprogram är det egentligen bara i bilen som jag lyssnar på musik. Och nu inte ens där eftersom nån nyligen snodde min stereo. Dom stal den utanför vårt hus på Lidingö. Trodde aldrig att det skulle hända där.
Är du disciplinerad i ditt arbete. Går du varje dag ut och arbetar i din arbetsstuga på tomten?
— Javisst. Det är min absolut största tillgång. Jag går ut vid tio, till en 1800-talsstuga med vita knutar. Sedan arbetar jag fem-sex timmar med avbrott för lunch. Jag har jobbat så sedan efter den första plattan. Så var det inte alls i början. Då trodde jag på någon slags gudomlig inspiration. Men konstnärsmyten försvann ur mig för ganska länge sedan.
Sex år efter genombrottet är det lätt glömt att Orup faktiskt lade ned sitt artisteri 1986. Efter att gruppen Thereisno Orchestra (med Cia Berg som sångerska) fått uppleva situationen Thereisno Buyers bestämde sig Orup för att bli låtskrivare på heltid. Men under året som följde på det beslutet kom inspirationen. Och en demo med låtar som »Är du redo« och »Jag blir hellre jagad av vargar« förde tillbaka honom till studiosammanhanget. Efter det explosiva genombrottet och platsen i turnépaketet »Rock runt riket« var det inte längre särskilt aktuellt med låtskrivande åt Björn Skifs och andra estradörer.
Men i slutet av förra året, under »pausen«, återvände han för ett slag till den övergivna rollen. Under några sommarmånader plockade han ihop de sånger som tidigare i år blev Kayos första platta på svenska. Bara den som tillbringat sommaren i Omsk har missat att det handlar om sommarljuva soulpastischer, med kärleksfulla citat från Burt Bacharach och Lill Lindfors. Kanske är Kayo-plattan ett skäl till att Orups egna nyhet är så pass fri från pastischer och nostalgi.
Hur känns Kayo-projektet så här i efterhand?
— Det var kul att få tillfredsställa något slags romans med en popepok som jag inte ens varit med om. Det var ett jävligt popnördigt sätt att göra en skiva. För även om jag hade lyssnat lite på sådana som Dionne Warwick och Dusty Springfield och läst lite om Stan Getz så var det ju ingen musik som jag hade koll på.
Två album på ett år, bidrag till Jonas Gardells revy, får du aldrig skrivkramp?
— Visst får jag det. Ofta. Flera gånger i månaden tänker jag: »Jahopp. Det var det. Nu är det över«. Men jag har nästan lärt mig att det inte är slut bara för att det blir stopp under några timmar eller dagar. Speciellt har min fru lärt mig att det löser sig bara man fortsätter.
När jag tänker på skrivkramp syftar jag på såna som Göran Tunström eller Jakob Hellman som inte skrivit på år. Får du panik på några timmar?
— Ja, paniken kan komma väldigt snabbt. För samma lycka som jag känner när det går bra, samma olycka känner jag när det inte går bra. Det är en väldig berg-och-dal-bana. Det kan handla om jättekris innan lunch för att vara helt bortglömt när jag kommer tillbaka.
Genom åren har det sagts åtskilligt om textskrivaren Orup, både snällt och elakt, men jag har sällan hört dig berätta varifrån du ursprungligen hämtade ditt sätt att skriva?
— Åh, det var så länge sedan att jag faktiskt inte kan svara på det. Jag skrev faktiskt texter redan som tioåring. En del har jämfört mig med Povel Ramel. I början påstod jag ibland att det var så, adopterade helt enkelt den beskrivningen. Varför? Det lät ju bra och smart! Men problemet var att det inte stämde. Jag kan bara nämna fyra-fem låtar av honom och är inte ens särskilt förtjust. Nej, jag kan nog inte svara mer spännande än att det handlat om att jag sugit upp från många håll: svensk pop, översättningar av utländska favoriter, böcker, filmer. Hur det exakt gått till kan jag inte säga.
Har du regler för vad dina texter får och inte får handla om, eller hur de ska skrivas?
— Det handlar inte så mycket om att välja bort ämnen som om något slags autocensur. Som slår till och viskar »Så kan du inte skriva i den här låten«. Att en fras som kan passera i en text inte fungerar alls i en annan. Jag läste nyligen en bra text om det här i tidningen Café. Det var Bengt Ohlsson, en skribent som jag haft svårt för men nu börjat gilla, som skrev om en viss artist som gärna använde uttryck typ: »Jag går ensam utför hjärtats boulevard«. Ohlsson tyckte att denne i stället skulle sjunga: »Jag går hem längs Hamngatan«. Det handlar om samma bild men den är mer verklig. Det där håller jag helt med om. Och just den sortens omskrivningar försöker jag akta mig väldigt noga för.
— Det handlar ju om att kunna hantera sitt eget språk. Jag använder ju inga högtravande formuleringar i mitt privata språk, det finns knappt några ens i den litteratur som jag läser. Då märks det genast om man trots detta försöker få in det i texterna. Någon enstaka gång känner jag ett behov av att vara lite subtil. Men oftast rensas det sedan snabbt bort.
Hur kommer det sig att dina texter så sällan är berättande och att de nästan alltid är skrivna i presens?
— Det är en form jag trivs med. Jag har ju aldrig varit intresserad av en berättande tradition i rocktexter. Har alltid tyckt att fyra minuter är för kort tid för att summera en historia. Det är lättare och roligare att beskriva en bild i mikrokosmos. Precis som i alla de countrytexter som jag älskar. I stället för att berätta att man blivit lämnad av sin älskade säger man: »Åh, nu har det blivit ett ägg mindre att steka till frukost«. Jag älskar sånt.
Men du skulle ju kunna göra ett helt album om en viss historia, som din uppväxt i Huddinge?
— Ja! Jag ska göra en rockopera! Tack för idén. Hur många procent vill du ha i royalty?
Alla som mött Orup vet att han är en man med många humör. Han kan vara hur spontan, älskvärd och entusiastisk som helst. För att ögonblicket senare vara explosivt förbannad över, som det tycks, petitesser. Det här kan få dråpliga följder. Som när jag i slutet av 1980-talet såg en av hans konserter, närmare bestämt i Rättviks Folkets Park. Mot slutet av spelningen såg Orup pressad ut under extranumret »Är du redo?«. Och redo var precis vad Orup var. Hans mage hade nämligen gett sig tillkänna under en intensiv låt. Gong-gongen räddade dock Orup från nesan att de läckert nötta jeansen skulle avslöja vad som skett.
Tio stjärnor av tio hade raskt smygit med detta. Men inte Orup. Han skrek, en minut efter att han lämnat scenen, entusiastiskt genom ett staket: »Vet du vad som hände? Jag sket på mig. Uppehåll autografjägarna!«. Ganska kul.
Men resultatet av Orups humör kan lika gärna vara negativt laddat. Det fick de journalister veta som under 1991 ifrågasatte den turné som följde efter »Orupeansongs«. För att inte tala om de tidningar som förra hösten basunerade ut några narkotikaliberala uttalanden som han gjort i tidningen Nyliberalen. Orup är inte typen som tar till skolgårdsmetoder. Men hans tunga kan vara vass som ett varuprov från Gillette.
Har du blivit lugnare under senare år?
— Äh! Jag vet inte det. Jag har väl helt enkelt inte haft så många anledningar att konfrontera någon på den sista tiden.
Men du blev rejält retad när pressen ifrågasatte din turné 1991?
— Då blev jag lika vansinnig som någonsin förr. Man hade ju först hyllat showen, sedan när publiken inte kom blev man negativ. Vad är det för skit? Det var ju likadant vid den så kallade »knarkskandalen«. Det var ju fruktansvärt. Man blir arg, man blir förbannad, sårad. Allt på en gång.
Förväntade du dig på förhand den reaktion som dina »knarkliberala« uttalanden orsakade?
— Jag har bestämt mig för att inte prata om det där. Vad jag än säger så går det ju att rycka ut en fras och använda den i ett helt annat sammanhang. Det behöver inte ens vara Por som gör det. Det är troligare att det är en annan tidning. Jag anser att jag tillräckligt förklarat och förtydligat vad jag anser om det där.
Vi var tidigare inne på soulturnén 1991. Har jag fel om jag påstår att den tog ännu hårdare än du hittills medgivit?
— Jag har erkänt i efterhand, i samband med intervjuerna runt »Stockholm«-plattan, att det tog otroligt hårt. Nu kan jag bättre förstå hur det gick till. Då tyckte jag helt enkelt att jag hade världens bästa show. Jag förstod kanske inte att detta i sig inte var någon garanti för att den skulle kommunicera med varken min gamla eller en ny publik.
Har den här historien gjort dig rädd att satsa på nya grepp?
— Det hoppas jag verkligen inte. Menar du att jag skulle blivit rädd att göra showgrejer? Absolut inte. Väljer jag att inte göra det så är det av helt andra skäl. Och även om det var så att jag blivit feg så skulle jag inte erkänna det för dig, ha ha ha.
Din hustru (Sofia, fotograf) arbetar på TV. Du har någonstans sagt att även du är intresserad av att syssla med television?
— Televisionen har jag blivit sugen på när jag sett hur mycket skräp som görs av en massa obegåvade människor. Är jag bara ett snäpp mer begåvad vad gäller media borde jag kunna göra något. Jag vet inte på exakt vilket sätt. Men när jag ser alla miserabla program som lockar tittare tänker jag att det verkligen skulle behövas.
Vilken sorts program skulle du göra?
— Lättsmälta program som inte är dåliga. Nu verkar det ju nästan förutsättas att det ska vara så. Men jag vill understryka att jag inte har några nedskrivna programidéer, det här är bara tankar.
Har du, trots det du sagt, några favoritprogram i dagens utbud?
— Det är konstigt att ju mer TV det finns desto svårare blir det att hitta bra saker att se. Jag har ingen fast TV-punkt i veckan, men gillar funktionella program som PM och topplisteprogrammen. Och personligen älskar jag Glenn Killing och liknande ironisk humor. Men det är inte såna smala program jag skulle syssla med om jag gjorde TV.
Är du ofta på TV4 och sonderar terrängen?
— Knappast. Men jag äter gärna lunch där när jag hämtar (sonen) Kid. Dom har en bra matsal med massor av snygga brudar…
Du har låtit en reklambyrå göra ditt omslag, är du intresserad av reklam?
— Nej, åtminstone inte utöver faktumet att jag gärna tittar på annonser i tidningar. Jag är nog lika intresserad av reklamen som av texten när jag bläddrar i ett magasin. Bakgrunden till att Paradiset gjort omslaget är snarare att jag ville prova något nytt. Det finns tre-fyra stycken i Sverige som gör bra omslag. Det är så få att man kan gå in i en skivbutik och peka ut vem som gjort vad. Jag tyckte därför att det vore kul att föra in en reklambyrå, för att se vad som skulle hända. Paradiset är en fräck reklambyrå, det är dom som gör annonserna för Diesel-jeansen.
Någon gång har du sagt att du skulle kunna tänka dig att starta en tidning. Är du fortfarande nyfiken på tidningar?
— Mycket. Och jag har helt klart mina favoriter. POP är en, det är faktiskt sant, jag älskar tidningar som är så extremt specialiserade. Jag läser också mycket dataspeltidningar, eftersom jag är inne på det just nu. Den enda blandtidningen som jag gillar, den enda av åttiotalstyp, som jag gillar är engelska SKY. Den har lite rörig layout men har bra sammanfattning, den tittar lite halvironiskt på det senaste halvårets trender. Det är perfekt eftersom jag inte orkar med det hysteriska hypandet i NME och Face. Dessutom är det ofta otroligt läckra tjejer i SKY.
Så du läser inte längre brittiska och amerikanska rocktidningar?
— Nej, det finns ingen anledning att läsa om extremt trendig musik när jag inte längre lyssnar på den. Jag lyssnar på ett par låtar av det mesta som för ögonblicket blir uppskrivet. Men Suede var så jävla bra att jag måste lyssna mer. Det kändes nästan fånigt eftersom de var så upphaussade. Suede har de bästa gitarrerna som jag hört på säkert tio år. Det tangerar hela tiden gränsen till vad de musikaliskt klarar av. Precis som det var hos Clash. Då blir det så jävla bra.
Hur låter popmusik om 10-20 år?
— Jag kommer fortfarande att höra hitlåtar och uppskatta vissa. Men jag, precis som alla andra, kommer att ha ännu mindre kontroll på helhetsbilden inom popmusiken. Men så är det ju redan nu. Jag har till exempel ingen aning om hur East 17 ser ut.
Vem skulle du äta middag med om du fick välja mellan Kurt Cobain, The Aphex Twin och Snoop Doggy Dogg? Och vad skulle ni tala om?
— Jag känner egentligen bara till Kurt Cobain. De andra har jag bara hört talas om. Men jag skulle gärna ta alla tre på en gång. Jag är nyfiken på samtliga. Vad vi skulle tala om? Vilken svår fråga. För att svara mer allmänt: jag har märkt att när jag kommer i samspråk med musiker från andra stilar så har man så mycket mer gemensamma nämnare än man tror på förhand. Många fler än vad man tror skulle kunna hoppa in och göra utmärkta insatser i en helt annan stil. Går man till grundanledningen till varför man håller på med musik är den ofta ganska lik. Är man någorlunda lika gamla har man sedan massor av favoriter gemensamt.
Kanske skulle ni prata om det nyvaknade intresset för punk och punkmentalitet?
— Inte alls omöjligt. Jag såg din recension av punksamlingen »Ny våg« i senaste POP. Den var rätt typisk. Du påstår att dagens svenska popmusiker mest är intresserade av att hamna i Söndagsöppet och att det skulle varit en tuffare attityd för tio år sedan. Jag tycker att den beskrivningen är jävligt felaktig. Anledningen till varför man håller på med musik skiljer sig så mycket mindre än vad man tror. Det är inte så långt mellan Rude Kids och Peter Jöback.
Det jag menade var snarare att de grupper som i dag utger sig för att vara »indie« och »tuffa« är mycket snällare än den tidens motsvarigheter. Nu finns det ju ingen som provocerar med sin musik och sina texter.
— Men det är ju alltid bara några få som provocerar. Jag kan förstå vad du menar, men jag kan inte se att den svenska punkrörelsen var särskilt provokativ. De hade sina kostymer som de gick in i, sina regler för vad som är rätt eller fel. Bara för att man har svarta kläder och höjer ögonbrynen på ett särskilt sätt behöver det inte betyda att man har så mycket mer att säga. Jag tycker att det är så jävla fel att man så snabbt rubricerar viss musik som »tuff« och viss som »mesig«. När det egentligen kan vara tvärtom.
Vad skulle du ta med dig till en öde ö, litteratur eller musik?
— Naturligtvis musik. Då skulle jag äntligen få lite tid till att lyssna på allt det som jag bara hinner att höra på en gång innan det är dags att byta blöjor. Det skulle nog mest bli nyheter. Jag ger bra mycket för att återigen få en tumme på pulsen i popmusiken. Jag gillar inte faktumet att jag blir familjär med musiken först när den slagit genom. Jag vill nog vara först med den, jag är ju trots allt en jävla trendbög.
Gäller det även kläder?
— I viss omfattning. Det är ingen slump att halvåret när det blir modernt att se ut som en uteliggare är samma halvår då jag slutar använda kostym. Plötsligt känns det bara fel. Det handlar inte om att man över en dag inser att: »Oj, nu måste jag trasha ner mig lite«. Man känner väl någon slags tidsanda.
I novembernumret av tidningen Nöjesguiden, som fejkas att vara utgiven år 2013, utpekas du som boss för skivbolaget Orupean Metronome. Vad är din kommentar?
— Oerhört smickrande. Jag kan mycket väl tänka mig att vara kreativt ansvarig på ett skivbolag. Jag tvivlar inte på att jag skulle klara av det. Trots allt är jag en av ganska få som har koll på ganska stora bitar av musikbranschen, media och samspelet mellan dessa. Jag tror att jag är ganska bra på mediamanipulation. Vet vad som är bra och dåligt.
Gäller detta även andra artister?
— Oftast, skulle jag vilja säga. Jag har alltid åsikter om vad andra gör. Vissa är bra. Creeps nya stil, med kostym och slips är ju till exempel så fel att den är genial. Och Di Leva säger alltid bara bra saker. Jag träffade honom i går, precis när jag spelat in min nya video. I den »går jag på vattnet«, med hjälp av en väldigt fräck anordning. När jag mötte honom sa jag något om »Thomas, nu får du konkurrens i Jesus-facket«. Då svarade han: »Orup, jag vet. Men så har det ju alltid varit, folket valde ju Barrabas«. Han vet sannerligen hur man ska sköta snacket. Tyvärr är jag inte alltid lika bra på att sköta det själv, det är ju svårare att se sig själv utifrån. Jag gör mina misstag då och då.
Vilket var ditt senaste misstag?
— Det gjordes en del missar kring förra plattan. Som att jag plötsligt använde en stylist. Det var inget fel på jobbet i sig. Men det blev till ett modereportage, och det var ju helt fel. Då hade det ju varit bättre om jag hade satt på mig de kläder jag hade på mig den dan. Man får inte göra såna misstag på ett omslag.
Om Damernas Värld eller Elle skulle beskriva din klädsel; bomberjacka, militärbyxor, ribbad tröja, vandrarkängor, skulle de med all säkerhet kalla den för »grunge«. Är inte det pinsamt?
— Varför det? Det är aldrig pinsamt att låna vissa drag ur ett fenomen. Pinsamt är det bara om man köper ett helt modepaket. Det är exempelvis inte pinsamt att ha en stickad mössa så länge man inte köper även resten av grunge-paketet.
Vi är ganska många som är intresserade av att Orup släpper ett nytt album. Varför är vi det?
— Vilken otroligt svår fråga. För det första känner jag inte ens igen mig i den bilden. Jag känner inte att det är så. Jag undrar om någon över huvud taget bryr sig. Men det är väl å andra sidan en förträngning. Jag vill ju gärna vara den största svenska artisten igen. Både konstnärligt och kommersiellt. Men eftersom jag så många gånger märkt att jag inte är bäst och störst lugnar jag ner mig.
Det var väl inget svar på frågan?
— Suck… Personligen tror jag att det beror på att jag alltid har haft ett par låtar som blivit poppis… Gud, vilket jävla tråkigt svar! Jag försöker en gång till: det finns hela tiden ett intresse kring min person. Svaret måste finnas där någonstans. Jag är ju inte på något sätt kontroversiell, har aldrig varit, men jag kanske säger tillräckligt många intressanta, eller fåniga saker, för att bli något mer än en som »bara« gör hits. Duger det?
Orup ger mig aldrig chansen att svara på sin fråga. Han låter mig heller inte ta min toppluva och avvika. I stället vill han fortsätta diskutera sin käpphäst rockjournalistiken.
Snart letar han febrilt i några högar med tummade tidningar. »Vänta lite, de finns här någonstans« rapporterar Orup över axeln: »jag har läst dom när jag varit sysslolös«.
Det visar sig att han letat efter en bunt av den smått uråldriga tidningen Schlager, där er reporter medarbetade som yngling. Orup vill visa hur få av de Schlager-haussade artisterna, storheter som Brända Barn och Ståålfågel, hur få av dem som i dag finns kvar på scenen. »Var finns han och han och han?« flinar och pekar han retoriskt: »Men ni sågade minsann allt som jag var inblandad i«.
ORUP är aktuell med rockalbumet »Jag vände mig om, men det fanns ingen där: Orup 5« och en rockturné med början i februari.
ORUPgrafi
ORUP
WEA 242 264 [1988]
7/10
Den glenmarkskt karakteristiska struttigheten har inte åldrats väl. Så fem år senare är det »Jag vågar inte sova längre« — den första i Orups klassiska svartsjuketrilogi — och »I himmelen«, det närmaste någon svenskspråkig artist kommit till Barry Whites självsäkra sängkammarsoul, som berättigar solodebutens plats i historieböckerna. Och »Från Djursholm till Danvikstull« förstås.
ORUP 2
WEA 2292 44708 [1989]
5/10
De inledande tre spåren, singlarna »Då står pojkarna på rad«, »Upp över mina öron« och »Regn hos mig« är svårslagna. Men sedan utvecklas »Orup 2« till en svagare upprepning av debuten. Förutom makalösa »På omslaget till ett modemagasin«, Orups egen version av The Whos »Pictures of Lily«, The Undertones »Teenage Kicks« eller The Everly Brothers »All I Have to Do Is Dream«. Kort och gott en av svensk pophistorias alltför få låtar om onani.
ORUPEAN SONGS
Metronome 9031 73037 [1991]
7/10
Svensk musikpress har ofta hävdat att Orups största tillgång är hans popfanatism, och på detta, hans första och hittills enda engelskspråkiga album, tar influenserna från A) Orups växande intresse för sjuttiotalssoul och B) producenten Magnus Frykberg överhanden. I dag reagerar man fortfarande med ett »tänk om de här fantastiska låtarna hade svenska texter«. Samtidigt är just engelskan — och tanken på hur det skulle kunnat låta på svenska — en del av skivans charm.
STOCKHOLM OCH ANDRA STÄLLEN
Metronome 9031 76451 [1992]
8/10
Vad Orup än själv säger om skivan i dag är »Stockholm« hans första riktigt egna album. Som bara låter som just Orup. Precis som på debuten är det, vid sidan av Trevor Horn-pampiga »Stockholm«, flera förbisedda albumspår som lyser starkast; »Linda sa«, »Drick inte när du är ledsen«, »Jag vågar inte sova längre« och den telefonbaserade »Uppringd och andfådd«. Att Dusty Springfield samplats för introt till titelspåret är dessutom ett av de starkaste skälen varför POP hårddiggar Orup.
KAYO
KÄRLEKSLAND
Cheiron CH 1 [1993]
6/10
I teorin var det en lysande idé. I praktiken önskar man bara att Orup skulle sjunga allt själv. »Om natten« — den sista delen i trilogin som började med »Jag vågar inte sova längre« på Orups första album är klassisk. Bossa-bagatellen »Sommar«, ursprungligen skriven för Johanna Westman (!), skulle med Orups röst kunnat bli en modern »Att angöra en brygga«, och »Torka dina tårar« är ännu ett bevis på Orups talang för storslagna schlagerarrangemang. I händerna på en personligare sångerska, som exempelvis Lill Lindfors, hade det kunnat bli Orups motsvarighet till Pet Shop Boys samarbete med Liza Minneli, »Results«.
Lämna ett svar