”Hur kändes det att komma tvåa i Melodifestivalen senast?
— Ja, du kan ju tänka dig hur det känns att ha nästan tretton rätt på tipset!”.
Detta kunde man läsa i förra årets upplaga av detta häfte —”Pop 80”. Artikeln avslutades då så här: ”Vi är många som hoppas att Tomas tålamod ska räcka till ännu en tävling, och då vore det väl på tiden att han äntligen kunde kamma hem alla tretton rätt”.
Tretton rätt blev det med buller och bång våren 1980. I Sverige i alla fall. ”Just nu” vann, kanske inte så mycket folkets som juryns gillande och Tomas skickades till finalen i Holland. I den tipsomgången fick han inte ens igen den egna insatsen. Slokörad vände han hem med något viktigare än segern i bagaget — Erfarenhet och Kunskaper av nytt slag blev behållningen för herr Ledins del. Fylld av dessa kunskaper förklarade han: ”Aldrig mera Eurovisionsschlagern för min del. En gång räcker.”
Därmed menade han dock inte att han skulle sluta med att skicka in nya bidrag till kommande tävlingar. Inte heller förkastade han festivaltanken som sådan.
— Tvärtom tycker jag efter mitt deltagande att Eurovisionsschlageridén är ännu mer berättigad än vad jag tidigare tyckte, säger Tomas.
Alltså fortsätter han att skriva låtar för jippot samtidigt som han gillar idén med tävlandet. Men ställa upp vill han inte fler gånger! Knäck den nöten — den som kan! Har man ställt upp fem gånger så… Tiden läker inte bara alla sår. Den visar i sin förlängning också hur mycket sanning som pratas…
Ett mer lättsmält Ledin-påstående är i så fall försäkringen att han ska sjunga på engelska — enbart — i fortsättningen. ”Always get out the same way you came in” sade på sinom tid redan Paul Anka när han avslutade en avskedskonsert med låten ”Diana” — låten som gav honom inträdesbiljett till nöjesbranschen. Nu försäkrar Tomas, snart 10 år efter den helengelska skivdebuten 1972, att han fortsättningsvis tänker hålla sig till rockmusikens modersmål.
Faktum är att han redan då, för 10 år sedan, visste vad det hela handlade om. Då förkunnade han i låten (tillika LP-titeln) ”Restless mind” (i översättning) att ”jag skall försöka sjunga/det är vad jag kommer att göra/om jag sjunger bra/det bestämmer Du/allt vad jag verkligen vill göra/är att sjunga min låt för Dig”. Man kan kalla låten för en sorts varudeklaration. Ingen ska kunna säga annat än att han verkligen försökt sen dess.
Sin position inom svensk populärmusik har Tomas knappast uppnått genom en slump. Bättre att kalla det för en arbetsseger. Delseger vill säga. Allt har han försökt. På RCA, Polydor och nu senast Polar. På svenska och engelska. Lugna låtar och snabba, men alltid med den typiska Ledinska stämpeln, en stämpel som innebär att tonvikten ligger på rytmen snarare än på melodin. Till och med vågar man nog påstå att hans låtar är tämligen melodilösa och trallovänliga. Konsekvent har han också varit i sitt skapande. I görligaste mån har han låtit bli att snegla alltför mycket på de för stunden rådande musikaliska trenderna. I centrum har alltid stått en försvenskad form av rockmusik.
Ända fram har han dock knappast nått. Trots idogt och målmedvetet arbete och trots 9 LP-skivor. Tvärtom väntar väl både Tomas och anhängare på Genombrottet. Låten som skall göra’t. Grejen som kommer att göra honom till Superstar. Pricken över i:et som kommer att skicka honom ända fram. Och då menar jag inte någon svensktoppsetta. Inte ens någon låt som slår i hela Norden utan snarare något som erövrar Resten. Då duger inte svenska längre. Då gäller bara engelska. Men då gäller också en annan sak: då gäller det ett kändisskap som man undrar om arbetargrabben ifrån Sandviken har lust att bära. Samma kille som gillar att vistas i utlandet just för att slippa bli igenkänd och samma kille som tycker att det bästa här i världen är att ligga i ett badkar och filosofera.
Är det kanske just därför som han har dragit ut så kolossalt på tiden? Sett till att bara vara halvkänd och bara i Sverige? Nejdå, självfallet inte! Tokiga tanke! Man sliter inte hårt i parkerna ifrån år till år, prövar lyckan på skivbolag efter skivbolag, reser världen runt med ABBA och passar på att uppträda på världens arenor, skickar in låt efter låt till melodifestivalen och ställer upp på densamma som Sverigerepresentant.
Man ställer inte heller upp på intervjuer där man förklarar att det är ointressant om det skrivs och vad det skrivs om en om man nöjer sig med ett halvkändisskap.
Inte heller passar man i tider då nykterhetsivern står högt i kurs på att förklara att man är nykterist samtidigt som man något år tidigare i samma blaska förklarat att Campari med juice är den godaste drycken som finns.
Tvärtom — sånt gör man om vill slå Stort. Tomas är härvidlag inte underligare än någon annan. Han vill slå stort. På engelska och på Polar och med eget material men utan hjälp av ABBA. Det hade varit att få tretton rätt, det. Om Tomas därefter kommer att vara nöjd med utdelningen återstår att se. Det får tiden utvisa. Inget kan sägas om detta ”just nu”…