”…och de levde lyckliga i alla sina dagar”.
Så slutar, bland många sagor, också den snart 300-åriga sagan om Askungen — flickan som genom enträget arbete och med hjälp av goda vänner (och en god gudmor med sitt trollspö) lyckades överlista den elaka svärmodern och hennes vidriga döttrar. Ambition och hjälp till självhjälp ledde till att hon så småningom fick sin prins och kunde flytta in i hans slott där de, som sagt, ”levde lyckliga i alla sina dagar”.
Till dags dato har Askungen alltså levt lyckligt i sina trehundra år — till mångas förargelse, naturligtvis. Varför ska hon ha det så bra när andra har det så taskigt? ”Det enda hon har gjort för att förtjäna detta var ju att lägga ut sig för prinsen” heter det…
Visst känns det frestande att börja dra paralleller mellan Askungen och Abba, och då inte enbart för att båda namnen börjar på A.
Historien om Abba är i högsta grad historien om kvartetten som med enträget arbete och med hjälp av goda vänner lyckats överlista den elaka svärmodern — i verkligheten huvudsakligen gestaltad en elak press som med vässade pennor förkunnade att framgång var fult. När man hade spottat intill tjatighetens gräns på framgångsrikt folk i allmänhet började munnarna nu riktas mot Abba, som blev den nya spottkoppen.
Slagträet man använde hette kommersialism. Med detta högg man vilt till både höger och vänster, mest till höger. Anfallsvinklarna var många. Man kunde ifrågasätta låttitlar. Här bjöd TV:s Ulf Gudmundsson på en av de största plumparna. Det hände sig strax efter Abbas seger i Brighton med ”Waterloo”. Gudmundsson valde att inleda sin gratulationsintervju(?) med orden ”Vet ni att 40 000 människor dog under slaget vid Waterloo”.
Stikkan Andersson berättar:
— Jag trodde jag skulle svimma. Förstår dessa (journalisterna) människor ingenting? Vet de inte att Waterloo har blivit ett begrepp, ett annat ord för nederlag, att det kan användas i överförd betydelse? … de tror att vi bokstavligen står och sjunger om slakten på slagfältet vid Waterloo … jamen då måste de ju tro att vi är idioter…
Oftast nöjde man sig dock inte med att ifrågasätta bara låttitlar. Lika bra att ta till tunga artilleriet på en gång – musiken var tillrättalagd tuggummipop för ovetande småbarn, texterna var barnkammarrim med banalt innehåll, allt vad Abba gjorde gjorde dom för att tjäna pengar och lura folk.
Svensk massmedias största fabrik Sveriges Radio, valde en annan linje i sina försök att tysta Abba. För tysta är faktiskt rätta ordet för det man försökte. Efter Brighton existerade Abba inte längre för radion och TV:n i Sverige. Inte en filmsnutt visades, inte ett ord om de enorma internationella framgångarna. Skivor spelades precis så sparsamt man någonsin kunde för att radiohuset inte skulle totalt förpestas av folkets missnöje. Här har vi Askungesagan igen. I sina försök att hindra Askungen från att träffa prinsen låste den elaka gumman in Askungen i en vindskammare och stoppade nyckeln i fickan.
Droppen urholkar stenen. Vad gör man när denna eländiga hitmaskin inte tar nämnvärd notis om missnöjesprotesterna?
Vad gör man när de fyra har fräckheten att fortsätta kamma hem framgångar i en aldrig sinande rad?
Och vad gör man när ”Dancing Queen” blir Amerikaetta, när kungen bjuder gruppen på galamiddag tillsammans med en massa statsråd?
Hur värjer man sig ifrån praktsnytingen från Abba när de i mitten av alla trånande berättelser om Abbas stålar drämmer till med ”Money, money, money”.
Hur förklarar man att Sovjet, av alla länder, har en mångfald medborgare som formligen ä-l-s-k-a-r ”Money, money, money”.
Vad ska man säga när sovjetisk TV köper upp de reklam-TV-filmer som för Sveriges Radio inte ens existerar?
Ja, vad tusan skall man göra när gruppen visar sig vara en av världens populäraste någonsin?
Om man fortfarande har en strimma hopp om att kunna bli botad ifrån den allra värsta formen av avundsjuka och samtidigt göra någonting åt dumhetens rena avarter – då resignerar man. Man kapitulerar och säger:
”OK, jag hade fel. Abba var ingen dagslända. Att kunna göra det enkla till en konst är en dygd.”